En del känner till att 2026 så firar fenomenet Bibeln på svenska 500 år (!) och att det rent av kommer att firas med en ny översättning av Nya Testamentet – NT2026. Det är Svenska Bibelsällskapet, förvaltarna av översättningen Bibel 2000, som gör en ny översättning. Nya Testamentet i Bibel 2000 släpptes 1981, så 2026 har den hunnit bli 45 år gammal.
Dels har språket utvecklats under de senaste 45 åren så att en ny översättning kan motiveras av det skälet, i sig själv. Men det har också gjorts viktiga skriftfynd under det nästan-ett-halvsekel som gått sedan förra gången. Så den nya översättningen görs inte från exakt samma grundtext som den förra översättningen. (Detta senare skäl är dock betydligt lättare vägande – det är inga omvälvande eller tros-förändrande skillnader som föreligger.)
Jag sitter med i en referensgrupp som ska komma med feedback på översättningen.
Det är en otroligt fin grupp av otroligt kompetenta människor. Men också människor som verkligen älskar inte bara läsningen, utan även läsaren, av Bibeln. De gånger vi träffats har jag alltid gått från mötena med känslan av omsorg starkast lysande.
Igår sågs vi igen och det var dags att samtala om Johannesevangeliets första kapitel, närmare bestämt Johannesprologen, alltså verserna 1-18. Översättarna ville bland annat få svar på ett par specifika frågor – t ex hur vi tyckte att den nya praxisen att översätta ”σὰρξ” – ”sarx” – ”kött” mer bokstavligt. ”Ordet blev kött” gentemot tidigare översättnings ”Ordet blev människa”. Men även denna gång så blev samtalet bredare än att enbart svara på de specifika frågor som översättare och stilister ställer. Så jag ville samla några tankar här, så vi tillsammans kan fundera vidare.
Först och främst kommer texten här:
1 I begynnelsen var Ordet,
och Ordet var hos Gud,
och Ordet var Gud.
2 Det var i begynnelsen hos Gud.
3 Allt blev till genom det,
och utan det blev ingenting till.
Det som hade blivit till 4 i det var liv,
och livet var människornas ljus.
5 Och ljuset lyser i mörkret,
och mörkret har inte övervunnit det.
6 En man trädde fram; han var sänd av Gud
och hans namn var Johannes.
7 Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset,
så att alla skulle komma till tro genom honom.
8 Själv var han inte ljuset,
men han skulle vittna om ljuset.
9 Det sanna ljuset
som ger alla människor ljus
skulle komma in i världen.
10 Han var i världen,
och världen blev till genom honom,
men världen kände honom inte.
11 Han kom till det som var hans eget,
och hans egna tog inte emot honom.
12 Men åt alla dem som tog emot honom
gav han makt att bli Guds barn
– åt dem som tror på hans namn,
13 som har blivit födda inte av blod
och inte av köttets vilja eller en mans vilja,
utan av Gud.
14 Och Ordet blev kött
och tog sin boning hos oss,
och vi skådade hans härlighet,
en härlighet som den ende sonen får av sin far,
och han var full av nåd och sanning.
15 Johannes vittnar om honom och ropar:
»Det var om honom jag sa:
Han som kommer efter mig
går före mig,
för han var till före mig.«
16 Av hans fullhet har vi alla fått del,
nåd utöver nåd.
17 För lagen gavs genom Mose;
nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus.
18 Ingen har någonsin sett Gud.
Den ende sonen, som själv är Gud och vilar vid Faderns bröst,
han har förklarat honom för oss.
En första tanke – hur översätter vi pronomina rätt?
I hela texten används genomgående det grekiska pronominet ”auto”, vilket inte riktigt kan översättas till svenska, fullt ut. Det betyder både hon, han, den, det och närmaste svenska pronomen är egentligen ”hen” – det vill säga i betydelsen ”vederbörande” – en person vars könsidentitet är okänd i texten (eller ointressant).
Här översätter man dock pronominet väldigt olika. Först som ”det”, syftande på Ordet, i de fem första verserna och sedan som ”han”, från vers 10, syftande på ”ljuset / Ordet”.
För mig är det självklart att pronominet ”han” måste användas efter vers 14 ”och Ordet blev kött”. I och med att Ordet föds in i mänskligheten finns plötsligt en kropp, könstillhörighet och ett mänskligt pronomen.
Så om det är just den ”reveal” som översättarna vill markera, när Gud blir människa, kan jag möjligen förstå användandet av ”det”, tidigare i texten. Men då blir också beskrivningen av ”ljuset” med mänskliga pronomina, så att säga, för tidigt i texten.
Jag tycker att det är svårt att prata om Gud som ett ”det”.
Jag hade så otroligt gärna velat se ett och samma pronomen genomgående i texten, för det är så originaltexten skriver. Eftersom ”auto” inte nödvändigtvis behöver översättas ”han / honom”, så måste vi inte heller fastna i en alltför patriarkal gudsbild – vi kan tillåta oss ”hen” innan vers 14.
Men kanske är jag för konservativ? Kanske motsvarar ”det” en bild av Gud för nutidsmänniskan? Vad tänker du själv?
”…tog sin boning…”
Och Ordet blev kött
och tog sin boning hos oss,
och vi skådade hans härlighet,
en härlighet som den ende sonen får av sin far,
och han var full av nåd och sanning.
Hur beskriver vi det här förhållandet i texten; Grekiskan använder ett verb ”ἐσκήνωσεν” – ”eskenosen” som förvisso kan översättas ”bo”, men mer ”tälta” eller ”slå tillfälligt läger”. De judar som läser texten förstår direkt hänvisningen att Gud bor hos människorna, som i Tabernaklet, men det är inte en fast bostad, så att säga.
Men hur ska det återges på en modern svenska? Används ens ”ta sin boning” som begrepp, längre, utanför ett formellt bibelspråk?
Jag vet att ordet ”levde” inte motsvarar det grekiska verbet. Men smaka på meningen ”Och ordet blev kött och levde hos oss…” Inte ”bodde”, som antyder att någon är bofast, utan ”levde hos oss”. En som delade våra villkor, men i var på genomresa?
Hur tänker du här? Är ”tog sin boning” fortfarande god svenska? Och om inte, hur vill du beskriva det? Kan vi hitta en översättning som kanske pekar tillbaka på just Tabernaklet och Guds närvaro där?
Hur tänker du själv, när du läser Johannesprologen i dess nya språkdräkt? Känns den vacker, för dig? Känns den klar och tydlig?
Låt mig också avsluta med understryka att jag verkligen gillar de provöversättningar jag läst. Jag vill verkligen inte vara orättvis i min kritik ovan, utan funderar bara om den översättning som föreligger verkligen säger det översättarna vill att den ska säga.
Men vi får be Herren att välsigna både översättningsarbetet och sedan vårat eget tolkningsarbete när vi läser. Att Herrens Ande får förklara Ordet för oss, när vi läser.