Profetera – hur enkelt är det? (Ett grundtextstudium)

ὁ δὲ προφητεύων ἀνθρώποις λαλεῖ οἰκοδομὴν καὶ παράκλησιν καὶ παραμυθίαν.
— 1 Kor 14:3

Den lilla versen ur Första Korinthierbrevet innehåller en stor hemlighet. Samtliga tre verb här kan nämligen översättas ”trösta” på svenska. Alltså ”Men den som profeterar talar till människor, han tröstar, tröstar och tröstar”. 

I morgonandakten på jobbet idag läste vi en enda vers ur Jesaja bok – Kapitel 50, vers 4

Herren Gud har gett mig en lärjunges tunga, så att jag kan inge den trötte mod. Varje morgon gör han mitt öra villigt att lyssna på lärjungars vis.

Att vara en lärjunge, att vara en profet – att överlåta, helga, vår röst och våra ord till att användas av Gud själv, tycks handla om… Tröst. Att inge den trötte mod.

Tänker vi på det profetiska ordet som tröst? När vi profeterar – försöker vi förmedla tröst? Och när vi tröstar – är det rent av att överlåta våra ord till att användas av Gud?

 

Publicerat i Diakoni, Exegetik, Lärjungaskap, Själavård, Språklig Exegetik, Vardagsexegetik | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Bibeln nämner inte homosexualitet. Alls.

Vad säger Bibeln? Egentligen?

Just nu pågår inom EFK – ett av Sveriges största frikyrkosamfund – ett ”samtal” om hur man ske se på frågor rörande homosexualitet. En arbetsgrupp inom samfundsledningen har tagit initiativ till att fråga församlingarna kring hur de resonerar och det innebär att flera konservativa debattörer, både inom och utanför samfundet, öppet beskyller samfundsledningen och arbetsgruppen för att vara ”sekulära” och ”ifrågasätta Bibeln”.

En församling byggd på kärlek. (Ja, jag vet att stenen är en grundsten från en kyrka vid Gennesaret och inte i Efesos, men…)

Men oavsett den samtida kontexten kan vi emellanåt stöta på den här missuppfattningen. Att Bibeln, på något sätt skulle ha något sagt om olika sexuella läggningar (eller, vilket varit populärt ungefär ett decennium – om olika könstillhörighet). Det är helt enkelt fel.

Jag vet att det just nu finns många som blir upprörda, men de får faktiskt finna sig i att ha fel, just nu. Eller försöka förklara – inte enbart beskylla mig (och andra) för att ha fel, eller inte vara troende, eller försöka dribbla bort gudsordet.

Helt enkelt för att ordet ”Homosexualitet” existerar inte, när Bibeln skrevs. Bibeln innehåller inga resonemang om ”sexualitet”, över huvud taget, såsom vi förstår ordet idag. Själva ordet ”homosexualitet” (och förvisso ”heterosexualitet”) förekom inte före 1886 (liksom ”sadism” och ”masochism”). Alla dessa termer – alltså även ”heterosexualitet” – uppfanns för att beskriva vad man i Tyskland vid den tiden ansåg vara mentala sjukdomar. ”Heterosexualitet” beskrevs som när en man eller kvinna uppväcks av begär att ha sex, inom eller utom äktenskapet, utan vilja till barnalstrande. Något som alltså då ansågs som något ”sjukt”. Förvisso av en Psykologi, ännu i sin linda och vars huvudsakliga intresse låg i att utforska drömtydning eller fenomen som hypnos.

Själva ordet ”homosexualitet” finns alltså inte i Bibeln. Och kan inte finnas, då den tidens människor inte tänkte på ”sexualitet” på det sättet över huvud taget. Men det innebär alltså att den gång någon hävdar att homosexualitet nämns i Bibeln, har denne gjort en tolkning – inte enbart en översättning – och läser in vår tankevärld över den tankevärld som förmedlas i Bibeltexten. 

Jo – det finns lagar i Gamla Testamentet som fördömer att ”en man ligger med en annan man som man ligger med en kvinna.” Båda ska bestraffas med döden.

MEN

Pride-armband på min arm

Frågan blir i så fall fortfarande hur du ska tillämpa den lagen, och inte de övriga i samma kapitel, efter att ha läst Apostlagärningarna 15. I korthet – efter apostlamötet i Jerusalem, där man kommer fram till hur Kristna som inte tidigare varit judar, ska förhålla sig till den judiska Lagen, nämns inte ”sex med andra män”. (Eller förvisso, kvinnor som har sex med kvinnor).

Det finns här de som vill mena att ”men det bryter mot den Bibliska idén om äktenskapet som mellan en man och en kvinna, av fri vilja. Alltså är det fortfarande synd.” Men även detta argument faller, snabbt, på sin egen orimlighet.

För den som hävdar en sådan bild, måste då bortse från alla andra bilder av äktenskap i Bibeln.

Månggifte förekommer, exempelvis redan från innan att Lagen ges men fortsätter sedan framöver. Det fördöms aldrig. Rut, en invandrarkvinna, får rådet att gifta sig rikt – inte av kärlek – av Noomi (och blir därmed Kung Davids farfars mor). Tidigt i historien är alla ledande män endogama (de gifter sig enbart med släktingar), men kan ha bihustrur – exempelvis Jakob/Israel. Men, som sagt, det är ett bruk som luckrats upp betydligt när vi kommit fram till Noomi och Rut. Men monogami var fortfarande inte en norm. I stället var många fruar synonymt med rikedom. David hade 700 hustrur och 300 bihustrur i sitt harem – ett harem där kvinnorna förvisso var gifta, inte rena sexslavar (som hans son Salomo), men däremot ofta ”erövrade” i krig och utan att kunna välja själva.

Jesus Facepalm

Den kultur av monogama äktenskap som varit en kristen tradition, har inget alls med Bibeln att göra, per definition. Inga bud finns att ett äktenskap ska enbart innehålla två personer eller så. I stället är det en grekisk-romersk tradition. Och det var i den världen som kristendomen kom att växa fram.

Ja, det finns absolut texter som förordar kyskhet. Ja, det finns absolut texter som talar om äktenskapet som livslångt. Och så vidare. Men det tar inte bort de här andra texterna. Och då tar jag inte ens upp mer problematiska texter som rör äktenskap mellan nära släktingar (eller riktigt tidigt – syskon, om vi läser 1 Mos bokstavligt). Den som vill tala om ”Det Bibliska Äktenskapet ™” i singularis, har därför ett pedagogiskt problem framför sig. Mellan Bibelns pärmar finns exempel på en massa olika sorters äktenskap, som dessutom utpekas som välsignade av Gud. Det rör sig om åtminstone omkring 1500 års utveckling.

Så frågan som rimligen måste ställas är ifall det finns en Biblisk norm för formen av ett äktenskap – och här hävdar jag nej – eller om det snarare handlar om bibliska värderingar för ett äktenskap; att inte behandla någon illa som står i beroendeställning, att inte utnyttja någon, att vara trogen de löften man ger varandra när man gifter sig, osv.

Det finns dock något som Bibeln är supertydlig med – sexuella övergrepp är en styggelse. Och det kommer jag säkert få skäl att återkomma till, när nu ett antal arga (det förutsätter jag) kommer att fylla upp kommentarsfälten.

Men faktum kvarstår – Bibeln har inte en definition på äktenskap. Och homosexualitet, som vi tänker på det, nämns inte alls.

Publicerat i Dogmatik, Exegetik, Församlingsteologi, Historisk teologi / Kyrkohistoria, Kultur / Sociologi / Reflektion, Själavård, Vardagsexegetik | Etiketter , , , , | 26 kommentarer

Frälsningen, dopet och Anden – ett pyttelitet grundtextstudium

Jag inser att jag kanske måste ändra min sakramentssyn.

Det här är en insikt, nu, efter enbart någon minut av reflektion över texten i Apg 2:38

”Πέτρος δὲ πρὸς αὐτούς, Μετανοήσατε, [φησίν,] καὶ βαπτισθήτω ἕκαστος ὑμῶν ἐπὶ τῷ ὀνόματι Ἰησοῦ Χριστοῦ εἰς ἄφεσιν τῶν ἁμαρτιῶν ὑμῶν, καὶ λήμψεσθε τὴν δωρεὰν τοῦ ἁγίου πνεύματος: ”

Som min svenska Bibel2000 översätter

Petrus svarade: »Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den heliga anden som gåva.

MEN

Jag bävar nu och skulle därför behöva kloka och goda exegeter vid min sida när jag gör min egen översättning. För jag tror att översättningen inte säger samma sak, exakt, som grundtexten här.

Min översättning är i stället (och jag försöker göra det så ordagrant som möjligt för att skillnaden ska vara tydlig):

… Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn för befrielsen från era synder och ta emot gåvan Den Helige Ande.

Det är tre pyttedetaljer, men de kan alltså göra skillnad på hur jag (och säkert fler) talar om Frälsningen, Dopet och Anden. Så, mina superkorta poänger:

Först och främst prepositionen εἰς – eis – som Bibel2000 och många, många andra översätter ”till förlåtelse”, men som jag översätter ”för befrielsen”. Läsningen blir här helt beroende av översättningen av den här prepositionen.

Blir vi frälsta för att vi är döpta
eller blir vi döpta för att vi är frälsta?

Det andra som möter oss i översättningen är något som min gode vän och storebror i Kristus, Lennart Lundberg, uppmärksammade mig på. Orden ” får ni” saknas i grundtexten. Det finns alltså inte ett orsakssamband mellan dopet i vatten och Andens utgjutande.

Det är till och med ett imperativ i texten ”ta emot” – inte ett ”då får ni ta emot”.

Och slutligen ”som gåva”. Ordet ”som” finns inte med i texten. I stället är andra satsen ”och ta emot gåvan Den Helige Ande”. Inga ”som”. Inga ”då”. Inga ”så att ni får”.

Förlåt om det här är supernördigt. Jag bara slogs av att jag måste ompröva min syn på dopet. För här framstår plötsligt Frälsningsarméns lära som den rätta; dopet i sig vare sig renar eller förmedlar något. Dopet sker för att påminna och vittna om något som redan skett i den kristnes liv. Jag finner mig alltså av Skrifterna överbevisad och måste ompröva mitt eget förhållningssätt till dopet.

Herre – sänd mig goda exegeter och utgjut av Din Helige Ande i min själ, så att jag bättre kan förstå det här!

Publicerat i Exegetik, Sakramental teologi, Språklig Exegetik | Etiketter , , , | 2 kommentarer

Ytterligare ett möte med Didymus

Jag sitter just nu och, mest för min egen skull tror jag, gör en översättning av Didymus ”De Spiritu Sancto”. Alltså hans bok om Den Helige Ande. Och jag är hänförd – Didymus är en lysande pedagog och är både både ödmjuk men också fast i vad han vill säga. Inte minst har han en otrolig vördnad mot Bibelns skrifter.

Jag har tidigare läst om och av Didymus. Men jag har bestämt mig för, nu, att helt överge benämningen ”den Blinde”. Didymus var blind, sedan tidig ålder, absolut. Men hans bidrag till världsteologin har inte så mycket att göra med det. I stället är hans bidrag färgade av en tydlig trinitarisk teologi, i alexandrinsk tradition. För den som tycker att det där lät onödigt ”fint” betyder det att han, i en tid då synen på Treenigheten kunde vara lite oklar eller grumlad ibland, var han väldigt, väldigt tydlig och pedagogisk när han talade om den. Han pekar hela tiden tillbaka på skrifterna, skrifterna, skrifterna och blir en slags ur-exeget i och med detta. (I en tid då kyrkan inte skilde på Systematisk teologi / Dogmatik och Exegetik på det sätt som vi gör idag).

Hur som helst – det gör att jag vill kalla honom för ”Didymus av Alexandria” i stället, framöver. Att lämna hans funktionsnedsättning helt därhän. För den är faktiskt inte så intressant.

Jag vet inte om det är intressant för någon annan, men så här ser i alla fall inledningen till boken ”Om Anden” ut. Didymus ursprungliga, grekiska, text har gått förlorad men Hieronymus översättning till Latin finns. Så här kommer ”grundtexten”, min översättning, och slutligen mina enkla tankar i anteckningsform.

I. Omnibus quidem quae divina sunt, cum reverentia et vehementi cura oportet intendere: maxime autem his quae de [Al. sancti Spiritus] Spiritus divinitate dicuntur: praesertim cum blasphemia in eum sine venia sit: ita ut blasphemantis poena tendatur, non solum in omne praesens saeculum, sed etiam in futurum. Ait quippe Salvator, blasphemanti in Spiritum sanctum non esse remissionem, neque in isto saeculo, neque in futuro (Marc. III) . Unde magis ac oportet intendere, quae Scripturarum de eo relatio sit: ne in aliquem saltem per ignorantiam, blasphemiae error obrepat.

Allt som handlar om Gud, måste undersökas med både vördnad och största noggrannhet. Speciellt allt sådant som rör Andens1 Gudomlighet, framför allt för att hädande mot Honom är utan förlåtelse; till och med så illa att straffet inte enbart drabbar hädaren i denna tidsålder, utan sträcker sig för all framtid. Det var Frälsaren själv som sade att den som hädar mot den Helige Ande inte kan få förlåtelse, vare sig i denna tidsålder eller i nästa. (Mark III).2 Därför är det ännu mera viktigt att undersöka vad skrifterna vittnar om Honom, så att ingen hädelse sker. I alla fall ingen felaktighet som sker av okunskap.

i

1 Alltså Den Helige Ande. Fotnoten finns i Hieronymus översättning, men Didymus skriver antagligen själv just ”Anden”.

2 Mark 3:29 med paralleller.

i Didymus uppmaning till noggrannhet när vi talar om Den Helige Ande och att grunda all lära på vad skrifterna säger, är en god tumregel för varje Bibelläsare, men framför allt för teologer och lärare. Vi får inte frestas att dras med i obibliska läror eller förminska Andens betydelse eller verk. Vi får heller inte frestas att lyssna för mycket till andra lärares och teologers tankar om Anden, utan i stället lyssna till Andens röst.

Ibland får vi helt enkelt försöka stilla oss och i vördnad återvända till Skrifterna.

Publicerat i Dogmatik, Exegetik, Historisk teologi / Kyrkohistoria, Språklig Exegetik, Systematisk teologi, Vardagsexegetik | Etiketter , , , , , , | Lämna en kommentar

Fastan – 1 ”Detta är den fasta jag vill ha…”

 
Jag fick precis möjlighet att reflektera lite över hur livet blivit bättre i Sverige, bara under min livstid – jag är född 1975.
Under mitt liv har vi fått
  • en modern abortlagstiftning som räddar hundratals liv varje år
  • aga blev förbjudet
  • sjukdomsstämpeln för homosexualitet togs bort
  • teckenspråk blev officiellt språk för Döva och började läras ut dövskolor.
  • partnerskapslagen kom samma år jag fyllde 18. Men jag var alltså typ 30 när människor av samma kön kunde gifta sig.
  • Omyndigförklaring togs bort.
  • de sista tvångssteriliseringarna. (Även om just DET alltså skedde för mindre än ett decennium (!) sedan…)
  •  Det dödliga våldet i stort har minskat (och följer ganska exakt, faktiskt, kurvan för alkoholbruk) under min livstid. Antalet barn som utsätts för dödligt våld är en tredjedel. I absoluta tal.
  • AIDS och HIV, som var en farsot som gick fram med lie när jag var barn, har nu så effektiva behandlingar att människor botas. Många smittade upplever ingen förkortning av livet.
  • Vi gick från ett institutionssamhälle för människor med funktionsnedsättning, till åtminstone större frihet i och med LSS.
Jag är otroligt tacksam (speciellt såhär på Fastans första dag) att vi får leva i ett samhälle som, objektivt, går emot mindre förtryck, mindre våld, större rättfärdighet.
”Är det en sådan fasta jag vill se:
en dag då man späker sig,
hänger med huvudet som ett strå,
ligger i säck och aska?
Kallar du det fasta,
en dag som behagar Herren?
Nej, detta är den fasta jag vill se:
att du lossar orättfärdiga bojor,
sliter sönder okets rep,
befriar de förtryckta,
krossar alla ok.
Dela ditt bröd med den hungrige,
ge hemlösa stackare husrum,
ser du en naken så klä honom,
vänd inte dina egna ryggen!
Då bryter gryningsljuset fram för dig,
och dina sår skall genast läkas.
Din rättfärdighet skall gå framför dig
och Herrens härlighet gå sist i ditt tåg.
Då skall Herren svara när du kallar,
när du ropar säger han: »Här är jag.«
Om du gör slut på allt förtryck hos dig,
hot och hån och förtal,
om du räcker ditt bröd åt den hungrige
och mättar den som lider nöd,
då skall ljus bryta fram för dig i mörkret,
din natt bli strålande dag.
Herren skall alltid leda dig,
han mättar dig i ödemarken
och ger styrka åt benen i din kropp.
Du skall bli som en vattenrik trädgård,
en oas där vattnet aldrig sinar.
Dina uråldriga ruiner skall byggas upp,
gångna släktens grunder skall du sätta i stånd.
Du kommer att kallas
»den som murar igen rämnorna«,
»den som gör det nedrivna beboeligt«.”
–Jesaja 57:5-12
Men vad betyder det här för oss? Idag? Under fastan?
Vad är det viktigt att stå upp för? Och emot? Hur kan vi verkar för att Herrens rättfärdighet får breda ut sig?
Publicerat i Församlingsteologi, Kultur / Sociologi / Reflektion, Lärjungaskap | Etiketter , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Bibelordet som något att förvalta

Två tredjedelar av Bibeln i Punktskrift

Två Tredjedelar av Bibeln i Punktskrift

Januari är, som många vet, ”Braille Literacy Month” och igår firade vi i Sverige ”Bibelns Dag”. Båda dessa saker fick mig att fundera på det här med Bibeln och dess tillgänglighet.

Alla vet inte att i Sverige idag har blinda personer ingen lagstadgad rättighet att få lära sig Punktskrift. Tillgången på utbildning och träning i Punktskrift är katastrofal i stora delar av landet.

Men även tillgången på Biblar är extremt låg.

Bland fullt seende är det svårt att finna ett hem utan åtminstone en Bibel i bokhyllan. Men en Bibel, ens i översättning, i punktskrift är svår att hitta.

Min egen Bibel – med Tanak (Gamla Testamentet) och Nya Testamentet på respektive grundspråk – har kostat någonstans mellan tio och elva tusen kronor. Då är mitt GT begagnat. Åtminstone en rabbin och en bibellärare har haft böckerna tidigare. Jag är osäker på om Tanak eller ens Nya Testamentet på Grekiska ges ut längre i punktskrift. Jag vet om en annan person i Sverige som har NT på Grekiska i Punktskrift och vederbörande har haft sin kopia i åtminstone 20 år. Mitt exemplar är åtta år i sommar.

Jag berättar det här, enbart, för att ge lite perspektiv.

En blind person i Sverige som ska läsa teologi eller bli präst eller pastor, har inte med självklarhet tillgång till Bibeln på originalspråken. Det är inte ens självklart att Bibeln finns tillgänglig för den som kan läsa. Och det är långt ifrån självklart att blinda personer ens får lära sig ett skriftspråk.

Det här ger mig en otrolig känsla av… tyngd och högtidlighet, närhelst jag läser i Bibeln. Det känns som att jag inte enbart läser för mig själv. I stället är jag omgiven av alla dem som aldrig fick eller får chansen. De som inte själva hade elvatusen att lägga på en Bibel, de som inte fick utbildning och träning i punktskrift, de som letar över hela jorden för att hitta någon, någonstans, som har en Bibel som de kan få köpa begagnat.

När jag predikar, känns det inte enbart som att jag predikar för en församling, utan också som ställföreträdare för alla dem som inte fått chansen. Vare sig att läsa eller förkunna Bibelns budskap.

Jag blir väldigt, väldigt ödmjuk inför det faktumet att jag är så privilegierad. Att jag finns i en tid, på en plats och med de ekonomiska möjligheterna. Och det står så tydligt för mig att jag inte äger något. Vare sig ”min” Bibel, ”min” teologi, eller ens ”min” tid här i livet. Allt är något jag fått att förvalta. Något som måste delas, vidare. Något som måste få gro och växa i andra.

Publicerat i Församlingsteologi, Kultur / Sociologi / Reflektion, Uncategorized | Etiketter , , , , , , | Lämna en kommentar

GOTT Nytt År – och några lärdomar från året som varit

Så här med det nya året på glänt vill jag bara tacka mina läsare för året som varit. Det har varit ett underligt år och på många sätt ett år av paradoxer.

En sådan paradox är att trots att det här året varit ett år då jag postat färre artiklar än tidigare, och trots att jag inte fått en enda (!) kommentar på det jag postat under hela året, så har varje artikel haft betydligt fler läsare än tidigare år. Jag vet inte riktigt varför eller hur det kommer sig, men jag är otroligt tacksam, så klart!

En annan paradox är att trots att vi inte haft någon Teologi- och Pizzaträff i Malmö så har jag undervisat mer än vad jag brukat tidigare. Så mycket, faktiskt, så att enbart anteckningarna ur kursen i Nya Testamentet som jag hållit i, gissningsvis kan bli en slags ”Bibelkommentar för oss som egentligen inte orkar läsa bibelkommentarer” så småningom.

Jag har, som några av er vet, undervisat i år på Frälsningsarméns Bibelskola på Arabiska. Det har varit ett samarbete mellan Malmökåren, där jag jobbar, och Ågesta Folkhögskola och trots att året varit som det varit har vi faktiskt lyckats att genomföra ett helt år.Vi kunde genomföra tre fysiska träffar, av åtta, vilket har utmanat oss rejält. Och jag ska inte gå in på exakt vad det lett fram till.

Men här kommer i alla fall, i årets sista post, en lektion som smakprov. Det är alltså samma lektion – på Engelska och på Arabiska – om Lärjungaskap.

(Videon på Engelska)

 

Samma lektion, Arabisk version

Gott nytt år, alla! Låt oss be och hoppas att det Nya året kommer med mer av Herrens Frid och Tröst än året som varit. Gud välsigne dig!

Publicerat i Församlingsteologi, Historisk teologi / Kyrkohistoria, Lärjungaskap | Etiketter , , , , , , | Lämna en kommentar

Guds skapelse är ett uttryck av mångfald. Mångfald är något gott!

Uttrycket i rubriken på det här inlägget är ett direkt citat från Frälsningsarméns senaste ”International Positional Statement” om ”Disability”. En IPS är en teologisk och etisk riktlinje som gäller för hela Frälsningsarmén i samtliga 131 länder vi för närvarande arbetar (och alla kommande, där nya verksamheter startar).

All human beings are created in God’s own image, uniquely reflecting God’s nature and character (Genesis 1:27-31). God’s creation is signified by diversity and that diversity is good (Genesis 1:31; Psalm 8). God loves and values every person, giving each one equal dignity and worth, and commanding us to love and value each other.

Frälsningsarmén i ett enskilt land kan därför inte utan vidare välja att inte förhålla sig till, inte implementera, eller skapa en egen riktlinje som motsäger en IPS.

Bild på rullstol

Rullstol

Därför var det en stor sak när en IPS om funktionsnedsättning presenterades för någon vecka sedan. Spänningen var speciellt stor bland oss som själva har en funktionsnedsättning och / eller arbetar med människor med funktionsnedsättningar inom Frälsningsarmén. Var skulle målen hamna? Skulle vi våga hoppas på att FA skulle våga föreslå att göra alla våra lokaler, över hela världen, tillgängliga? Skulle vi se att man knöt an till exempelvis FN’s deklaration om Rättigheter för människor med funktionsnedsättning? Eller skulle målsättningarna i dokumentet mer vara ”varje territorium ska hitta ett kulturellt relevant sätt att…”

Men jag tror att det här dokumentet faktiskt skakar hela Frälsningsarmén. Målen som sätts upp är något för alla, oavsett hur långt vi kommit, att sträcka sig efter. Och den teologiska reflektionen är knivskarp. Det här är vacker teologi.

Vacker, vacker teologi. Teologi som lyser upp människors inre.

The Bible tells the story of a God who values those who are outcast, powerless and weak in the eyes of society. While reflecting the context of its day, Scripture recognises the real experience of exclusion that can result from disability (Luke 17:11-19). The Bible acknowledges pain and hardship as a part of the human condition (e.g. in the Book of Job). Paul states that when we are weak, God makes us strong (2 Corinthians 12:9). Jesus showed compassion for people with disabilities (Mark 1:41, Matthew 9:20‐25) and urged his followers to do likewise (Luke 14:12‐14). He corrected the assumption that disability was caused by the sin of person or their parents (John 9:1-3), and he challenged social stigma by touching and eating with the socially marginalised (Matthew 9:27-30; Luke 19:1-10). God’s creative intention is that we are fulfilled in community, living in relationship with God and each other. Paul described the community of the Church asa body, stating that ‘those parts of the body that seem to be weaker are indispensable’(1 Corinthians 12:22 NIV). The perceived weaker members help to shape our knowledge of God, and without them we are less. In order to know God more fully, everyone needs to be fully included.

The gift of being is profound.

Gåvan ”att vara” är grundläggande. Gåvan att vara är djupgående.

Smaka på vad den vetskapen gör med dig. Oavsett hur din förmåga ser ut, oavsett hur din kropp fungerar, är du en gåva. Till världen och till Församlingen.

Men det finns inte bara goda teologiska poänger här, utan dokumentet beskriver också handfasta riktlinjer hur en sådan människosyn och församlingssyn måste levas ut;

The Salvation Army fosters reciprocal ministry rather than the temporarily able-bodied ministering to people with disabilities. We are stronger together when we integrate every person into every fibre of our worship and mission.

The Salvation Army embraces and models an understanding of persons with disabilities as people created in the image of God, with a unique and invaluable contribution to make in all aspects of life in community.

Vit käpp

Vit Käpp.

En syn på församlingen där människor integreras, där vi inte ser vår tjänst som uppdelat i ”tjänare och betjänade”, utan som en plats där alla betjänar varandra kommer ställa stora krav i praktiken. Men jag gläder mig enormt över det.

När ribban sätts där, handlar det nämligen inte enbart om ”funkisperspektiv” eller ”öppenhet för behov hos människor med funktionsnedsättning”. I stället handlar det om att se alla människor i hela Församlingen.

Lyckas vi leva efter denna vår teologi och etik, kommer Frälsningsarmén att utgöra ett fantastiskt viktigt bidrag till hela Kristenheten. Både globalt och lokalt.

Läs hela dokumentet. Det är enormt viktigt och otroligt inspirerande!

Publicerat i Diakoni, Dogmatik, Församlingsteologi, Systematisk teologi | Etiketter , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Bärare av Ljus

Det folk som vandrar i mörker ser ett stort ljus,
över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram.
Du låter jublet stiga, du gör glädjen stor.
De gläds inför dig som man gläds vid skörden,
som man jublar när bytet fördelas.
Oket som tyngde dem, stången på deras axlar,
förtryckarens piska bryter du sönder,
som den dag då Midjan besegrades.
Stöveln som bars i striden
och manteln som fläckats av blod,
allt detta skall brännas, förtäras av eld.
Ty ett barn har fötts, en son är oss given.
Väldet är lagt på hans axlar, och detta är hans namn:
Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste.
Väldet skall bli stort, fredens välsignelser utan gräns
för Davids tron och hans rike.
Det skall befästas och hållas vid makt
med rätt och rättfärdighet nu och för evigt.
Herren Sebaots lidelse skall göra detta.

 

Julkrubba

I JESAJAS BOK, kap 9:2-7, kan vi läsa om de förhoppningar människor kunde ha på Messias. Eller de tecken som denna Messias, denne ”Guds smorde”, skulle ha. Ännu skulle Han inte träda fram, på länge.

Under mer än 700 år fick åhörarna och läsarna vänta på att se det gå i uppfyllelse.

Vi kan läsa texten idag, både som en påminnelse om något som har hänt – det är naturligt, speciellt i juletid. Men ocksåsom en slags uppfordrande, utmanande,uppmuntrande text till oss idag.

Vi, som kristna, är kallade att vara ”Kristi kropp” på jorden och de förväntningar som fanns på Kristus, de tecken som fanns på att Han verkligen var från Gud; gäller de oss fortfarande? Bär vi Kristi kännetecken?

Är vi bärare av ljus, just ”bland dem som vandrar i mörkret?”

Hur ser ljuset ut? Hur ser det mörkret ut – just där du är?

”Jublar” folk, när de ser Friheten i oss?

Vad har du blivit fri ifrån? Vad har du befriats till? Ja, befrias människor från det som binder dem, där vi verkar? Från ”synd och död”, som sången säger? Eller sker det någon annanstans än just i din närhet?

Står vi upp mot våld och orättfärdighet?

Hur ser vårt engagemang ut i människorättsfrågor? Vilkas rättigheter? Och i vår närhet, finns någon som utsätts för våld eller mobbning? Vad gör vi för att stötta, hjälpa, rädda? Är vi en plats som verkar för fred ochfrid? Där den som varit med om krig aldrig behöver vara det igen?

Är vi ambassadörer för frid?

Lever vi i fred med varandra? Hur löser vi konflikter?

När vi samlas kring barnet och krubban, den här julen, låt denna text bli verklig för oss. Låt våra liv bli en berättelse om en annan möjlig verklighet. En där frid och rättfärdighet råder. Därför att vi följer det barn som kommer från Gud.

Fridsfursten.

God Jul! Och Guds allra rikaste välsignelser.

 

Den här texten finns också publicerad i Stridsropets julnummer
Hjälp oss att hjälpa! Det är speciellt viktigt i år att vi håller ”Grytan kokande”! Skänk till Frälsningsarméns Julgryta i Malmö på Swish 123 013 45 36

Publicerat i Exegetik | Etiketter , , , | Lämna en kommentar

De sju församlingsbreven i Uppenbarelseboken – del 2 (av 2)

Innan du läser den här posten, är det klokast att läsa första delen.

Och, faktiskt, innan vi nu börjar med brevet till Thyatira, måste vi få något ur systemet. Läs mitt ”Mellanspel” om den obibliska termen ”Isebels ande”.

Men det ur vägen – låt oss fortsätta med del 2 i min genomgång av församlingsbreven i Uppenbarelseboken.

Brevet till Thyatira – Personkulter är livsfarligt!

Cross with Triquetras, from Viking grave

Vem låter vi vara i centrum, egentligen?

Även i brevet till Thyatira märker vi av ett starkt ”kodat” symbolspråk. När tidigare ledare med falska anspråk nämnts bland församlingsbreven, har Kristus i Johannes ord använt symbolen Bileam, men här går Han ännu längre och talar om Isebel. Drottning Isebel var inte enbart avgudadyrkare och förledde Israels folk till avgudadyrkan – hon försökte till och med utrota all sann Gudstillbedjan och lät döda alla Guds profeter som hon kunde komma åt.

Där oförmågan att hålla sig till Kristus – den sanne Brudgummen – i de övriga breven hittills har jämförts med ”otukt”, skruvas här språket upp ytterligare. De som följt den ledargestalt i Thyatira som kallas Isebel har ”begått hor med henne”. Varningen som kommer från Herren själv är allvarlig och sträng.

Brevet ger oss i dagens svenska kyrkokontext all anledning till självrannsakan.

Om det är så farligt med personkulter och sekterism, om det är så allvarligt med splittring och andliga övergrepp att Herren, som utrannsakar allt i oss, menar att följden är en ”pest” som lämnar människor i död och fördärv – ger vi verkligen allvarlig akt på detta?

Det är möjligt att jag är en onödigt konservativ stofil här, men jag tycker mig se hur den ena personkulten efter den andra, med läror mer yviga än den förre, slår in över kyrkorna. I stället för att underordna Kristus (och endast Kristus) ser jag alltför många börja inordna sig olika ”apostlar” eller följa olika ”profeter”. Ofta efter starka andliga ”manifestationer” eller ”under och tecken”, men som lika ofta i eftertankens ljus plötsligt framstår som billiga tricks.

Samtidigt finns i församlingen i Thyatira kvar sanna kristna. De som håller fast vid såväl lära som Kristi gärningar. Vid värmen. Kärleken. Den inbördes hjälpen och det diakonala engagemanget. Och Herren säger, redan från början att Han ser dem.

Tänk vilken fantastisk uppmuntran!

De som håller fast. De som står kvar. De som inte dras med i det yviga, det farliga, utan de som faktiskt lever ett kristet liv – men i det tysta. De som inte står och förkunnar på estraden, med aldrig så vackert språk. De som kavlat upp ärmarna, i tystnad – de är sedda. Det är deras liv, deras gärningar som får beröm!

Berättelsen om församlingen i Thyatira kan vara ett varnande exempel. Hur vi mäter framgång. Vad som är viktigt i vår efterföljelse och vad som är bokstavligen livsfarligt för det Eviga livet.

Brevet till församlingen i Sardes – ”Det heter om dig att du lever, men du är död”

Gravar. Vackra. Vitkalkade, till och med.

Kristi mycket allvarliga ord till församlingen i Sardes kan både vara ett idiomatiskt uttryck om själva staden Sardes och en utsaga om församlingens andliga liv. Om staden Sardes stämmer det nämligen att det var en stad med väldigt rik historia – den hade varit provinshuvudstad i det Lydiska riket – men hade nu ”dött” till att bli en ”vanlig” storstad, bland flera andra i den romerska provinsen.

Oavsett om det var ett idiomatiskt uttryck eller talesätt som faktiskt fanns om staden, så är det lätt att se att församlingen där i alla fall hade en sådan historia. Församlingens gärningar (inte dess lära, faktiskt) kritiseras. Och det verkar som att kraften i tjänsten dött ut i samma takt som den andliga vitaliteten.

Det tycks finnas en spillra kvar som håller fast vid de goda gärningar som Herren kallat församlingen till, och resten av församlingen får förmaningen och instruktionen att ta dessa vittnen till föredömen och omvända sig, för att livet ska återvända.

Här kan jag fundera över hur det ser ut hos oss, ibland, i Sveriges mätta, på så gott som alla sätt stormrika församlingar. När upplever vi andlig kraft? När upplever vi Herrens välsignade liv? Är det, rent av, när vi gör just de gärningar som Herren påbjuder och inte enbart diskuterar lärofrågor? Ägnar vi oss för mycket åt studier av ovidkommande frågor  – eller snarare; ägnar vi oss för lite åt det som verkligen ger liv? Både inåt och utåt?

Församlingen i Filadelfia – Herrens segrande församling ser ändå inte ut som en segrande församling

Att breda en smörgås – kan det vara tillbedjan? Kan det vara något som gör att Kristi kärlek syns?

Det är inte för intet som så många frikyrkoförsamlingar tagit sig namnet ”Smyrna” eller ”Filadelfia” (men betydligt färre verkar vilja kalla sig för ”Thyatira” eller ”Laodikeia”). Filadelfriaförsamlingen är en församling som undgår öppen kritik i Uppenbarelseboken.

Så vad är budskapet till oss idag, från brevet till Filadelfia?

Jo, det tycks finnas något viktigt i brevets inledning;

”Din kraft är ringa, men Jag…”

Det är inte det som förefaller vara stort, det som pockar på vår uppmärksamhet, det yviga och det med störst och starkast bekännelser, det som vinner erkännande eller det som samlar till stora konferenser som är det som ses av Herren. Det är inte den sortens seger som Herren talar om. Utan trohet. Också i det lilla.

Det förefaller som församlingen, i sin ringhet, faktiskt ska få vittna så starkt att till och med de som kommer från ”Satans synagoga” (alltså de som baktalar och förföljer de sanna kristna) ska omvända sig och bli räddade. Genom att de förstår att här finns en församling som är älskad av Jesus.

Syns det på oss – i våra enskilda liv och i våra församlingars liv – vem vi är älskade av? Eller lyfter vi fram bilder av världslig framgång och storhet, hellre? Vilken uppmuntran, då, att det är Guds kärleks genomlysning, inte våra strävanden, som faktiskt får människor att förstå Herrens kraft och vilja.

Brevet till församlingen i Laodikeia: ”Guld… kläder… salva…” Om andlig blindhet.

Vit käpp

Vit Käpp. Den som är andligt blind förstår inte att den behöver hjälp.

Det finns något otroligt ömkansvärt över andlig blindhet. Människor och sammanhang som ofta har ett rikt arv att förvalta, men som någonstans gått fel och gjort sin egen tradition till avgud. Som tror att de (fortfarande) gör Guds vilja, men där det andliga livet lyser med sin frånvaro. Så uppenbart att alla kan se det. Alla, utom just de själva.

Laodikeia som stad var en handelsstad känd för sitt guld, sina kläder och sin… ögonsalva! Och just dessa saker nämner Kristus att församlingen där behöver. De behöver klä sig i rättfärdighet! De behöver andlig klarsyn! De måste börja se vad som är viktigt på riktigt och inte vad som är världsligt guld!

Det sätt de lever på just nu är bara äckligt. Likgiltigt.

Och här måste vi faktiskt ställa oss frågan i hela västvärlden vad som hänt under de senaste 40 åren i våra egna sammanhang. För har vi inte varit med om, just, att hela församlingar, eller åtminstone hela generationer av Församlingen, kräkts ut. Illamåendet över likgiltigheten har gjort att de lämnat. Eller att Kristus i alla fall inte beskyddat Församlingen från det.

Varför tar vi inte den här varningen på allvar? Varför ser vi inte att just vi är ömkansvärda – det är otroligt tydligt för alla! Här behövs ingen speciell profetisk skärpa. Bara att vi slutar ljuga för oss själva.

Jag tror på en väckelsetid för oss, också i Europa och Västvärlden i stort. Men Herren kan inte ge oss den, så länge vi fortsätter att gå i vår ”skamliga nakenhet”, med våra byxor neddragna, med vårt falska guld och i vår andliga blindhet. Vad är falskt guld hos oss? Det som i Världens ögon ser ut som något vackert eller värdefullt, men som Herren inte vill kännas vid? Vår andliga blindhet verkar få oss att förneka vår uppenbara nöd.

Avslutning: Någon slags sammanfattning

Tröst. I kampen.

Det finns, som vi lätt kan konstatera, olika sätt att läsa församlingsbreven. Vissa har tyckt sig se hur de sju församlingarna speglar sju olika tidsperioder i Kristenhetens historia. Och det är en spännande läsning. Jag själv lutar mer åt att kristna genom alla tider kan känna igen sig i beskrivningarna av dessa sju församlingar (och att kristenheten aldrig kan sägas vara i en tidsperiod eller en fas, över hela världen, samtidigt). Men jag tycker egentligen inte att det är en dålig läsning.

Andra väljer att fokusera på ord som ”otukt”, ”hor”, ”offerkött till andra gudar” och så vidare och läsa dessa begrepp som mer bokstavliga än vad jag gör. Problemet med en sådan läsning är att det blir just det som vi är överens om är sexuell synd – det är samma ”där och då” som ”här och nu”. Men när vi kommer till ”äta offerkött” så måste man ändå ge sig ut i tolkningar av vad det skulle motsvara ”här och nu”.

När jag väljer att tolka de här uttrycken mer symboliskt, gör jag det för att kunna dra paralleller till liknelser som Jesus faktiskt ger – om sig själv som Brudgummen. Om den slutliga segern som ett Lammets Bröllop. Och att inte hålla fast vid Kristus blir då ”otukt” eller ”hor” med ”Isebel”. Jag låter helt enkelt läsningen av tidigare eskatologiska texter och bilder i Nya Testamentet spegla språket i Uppenbarelseboken och upplever att det är så jag lättast finner en rimlig tolkning. Eller för att använda ett frommare språk – jag låter skrift tolka skrift.

Någon kan kritisera mig för att i stället för att kritisera omvärlden, eller orättfärdighet utanför Kristenheten, så läser jag tillämpningen av texten som kritik just inåt, mot samma kristenhet jag är en del av. Jag låter inte ett ”oss” vara dem som blir uppmuntrade, medan ”de” är de som blir kritiserade – jag vänder udden mot just dig och mig. Och en sådan kritik är förvisso sann. 

Dels vill jag inte bidra till ett ”vi och dem”-tänkande i Församlingen. Men framför allt vill jag inte tro att jag själv har nått någon fullare sanning än resten av kristenheten i Sverige. Jag kan inte stå utanför kyrkligheten och peka på den och säga ”Ni gör fel”. Jag själv tar del den här kritiken från vår Herre själv.

Vidare känns det viktigt att breven inte blir en tröst till slummer, utan en tröst till omvändelse. Vi kan inte nöja oss, trygga i att Herrens kritik gäller någon grupp ”de andra”, medan vi själva är Filadelfias andliga arvtagare.

Till sist är min fasta övertygelse att breven finns där lika mycket till just tröst som till förmaning. Jag menar att Herren visar, gång på gång, att Han ser annorlunda på vad som är verklig framgång, att Han ser det som sker i det lilla, att Han ser trohet och att Han har kontroll. Oavsett när förföljelsen kommer, så är vi i Herrens hand, i Herrens omsorg. I Hans kärlek.

Och slutligen – att Hans kärlek, när den får lysa genom oss, förmår att vittna om vem Han är på ett sådant klart sätt att till och med våra förföljare inte kan värja sig.

Det är en tröst. För mig i alla fall. Och det är en uppmuntran att försöka leva på ett sådant sätt att Hans kärlek är synlig i mitt liv, hela tiden.

 

Publicerat i Eskatologi, Exegetik, Församlingsteologi, Historisk teologi / Kyrkohistoria | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar