Tvivel som Andlig disciplin

Bild på morötter. Det viktigaste sker i det osynliga. Utan rötterna är det som syns ovan jord helt meningslöst.

Det är inte alltid det som växer i det synliga som är viktigast.

När jag var ung…

Min tro har formats till vad den är idag genom ett antal perioder. Jag måste, som Paulus, säga ”När jag var barn tänkte jag som ett barn” och jag har ofta i nutid försökt att etikettera min egen tro som ”post-” det ena eller andra. Vanligtvis ”postkarismatisk” men jag har använt prefixet i andra sammanhang. För att visa andra var jag vandrat. Utan att tydligt säga vad jag kommit fram till.

Min tro är inte färdig. Mogen. Men den är mognare idag. Med djupare rötter. Än allt det där jag sätter efter ”post-”.

En del människor håller upp sin barndoms tro som den mest genuina. De älskar att sjunga

Barnatro, barnatro – till Himmelen du är en gyllene bro.

Men jag kan inte sjunga så, utan att det skär i öronen och skorrar i hjärtat.

Tvivlets insteg

Den Gud jag mött i olika ”karismatiska” sammanhang var en Gud som talade direkt till människor med profetiska tilltal. En Gud som bryr sig om varje del av våra liv. Vad vi gör med vår tid, våra tillgångar, våra relationer, vem vi ska gifta oss med, och så vidare.

Den Gud jag mötte svarade på bön om helande – Han ville att alla skulle leva friska. Om någon inte blev frisk berodde det på djävulens trick och finter.

Men den Gud jag lärt känna var också en Gud som existerade i korta ögonblick. I små textsammanhang. Gud var närvarande i varje liten sekund, men inte Evig, på något konstigt sätt. Bibeln var inte stora berättelser, utan ögonblick. Inte stora sammanhang utan ett pussel av tiotusentals små pusselbitar av sanningen.

Och till sist blev det en Gud jag inte kunde tro på. Jag fick överge min karismatiska tro. För att finna… en annan? Gud.

Ta en sådan fråga som helande. Om jag bad för någon, som inte blev frisk – hur kunde jag stå ut med en sådan teologi? Antingen var det Djävulen som lade hinder i vägen. Men vad gjorde jag då med alla löften om att stå djävulen emot och han ska fly? Vad gjorde jag av texter som dem om Guds vapenrustning i Efesierbrevets sjätte kapitel? Om jag, trots att jag stod emot djävulen, trots att jag följde Gud, trots att jag tagit på mig hela rustningen, trots… ALLT… inte fick ett svar i form av ett helande? Ville inte Gud att personen skulle bli helad? Var inte Gud allsmäktig? Var faktiskt inte Gud större än min bön, än min eventuella brist på tro? Vad hände med frågor om rättfärdighet? Om att ha tro som ett senapskorn?

Om min tro skulle leva på bibelord – ”Mannakorn” – vad gjorde jag med texterna mellan de bibelord som räknades? De som min tro byggde på? 

Utan det större perspektivet blev det här helt outhärdliga frågor. 

Flykten till tvivlet

Jag kunde inte tro på en sådan Gud. Men jag hade heller inga förebilder i hur jag kunde tro på ett annat sätt. I den karismatiska fåran fanns något som jag nu skulle vilja karaktärisera som ett andligt högmod – människor som själva inte hörde till den karismatiska rörelsen var i olika utsträckning avfällingar från den sanna, kristna tron.

”Liberal” tro var ett skällsord. Man skulle vara ”radikal”.

Att våga släppa taget om en sådan tro, utan att våga lita på att det fanns någon att dela erfarenheterna med, hade varit omöjligt för mig. Men jag hade två bröder i tron som kom att betyda mycket för mig. Två killar som aldrig slutade att vara sig själva. Som aldrig förväntade sig att jag skulle vara på något speciellt sätt.

Trots att vi inte pratade dagligen och stundligen, hjälpte de mig. De visade för mig att det fanns genuina sätt att tro på Gud, som inte gick sönder i kontakten med Verkligheten och Livet. Två föredömen.

Att vandra i tvivel. Och tro.

Jag kom till sist fram till en punkt där varje gammalt plagg av min tros klädnad hade tagits av mig, och jag stod naken inför Gud och omvärlden.

Jag fick släppa taget kring favoritpassager i Bibeln – de betydde helt enkelt inte vad jag ville att de skulle betyda. De var delar av en större berättelse, som handlade om något helt annat.

Och jag fick släppa taget om favoritidéer i dogmatiken. Saker som, faktiskt, var idémässigt fel. Osanningar om vem jag var som människa (”Du är en själ, du har en ande och du bor i en kropp”). Osanningar om vem Gud var. Där jag tidigare läst Johannesevangeliets 3:16 och betonat ”var och en som tror”, fick jag plötsligt se orden ”hela världen” och i nästa vers ”inte […] döma världen, utan att världen skulle bli räddad”.

Och till slut, efter ett decennium, hitta en väg framåt. Vägen hem.

Vägen hem, för mig, kom i att börja träna mig i Teologi. När jag plötsligt mötte flera idéer kring hur en kunde tro, blev inte tron längre en boja. Inte något jag skulle tillägna mig eller tvinga mig själv till. Det blev i stället en frihet. Ett val. Jag kunde välja att följa mitt hjärta. Att börja lita till att Herren kunde leda mig, faktiskt, genom sin Ande. Utan att det fanns en pastor eller profet som var tvungen att ge sitt godkännande. Utan att jag, personligen, kunde lita på Hans ledning, hans röst i mitt eget hjärta.

Vandringen framåt

Vandringen går nu hemåt. Jag är inte framme än, men jag försöker följa Guds röst och tilltal till mig. Jag försöker att förhålla mig skeptisk. Kritisk. Tvivlande. En del tycker att det skulle vara en väg bort från Gud. Men jag tänker tvärtom. ”Sanningen”, säger skrifterna, ”skall göra er fria. Guds ord är sanning.”

Guds ord. Inte människors ord om Gud. Gud är större.

Tvivlet som andlig övning

Så – får jag ge ett tips;

Tänk igenom hur du tänkte och trodde om Gud för 20 år sedan. Och fundera. Har du släppt några idéer om Honom? Om Guds karaktär? Har du släppt några idéer om Bibeln och dess texter? Vad har du omvärderat?

Och om du inte har ändrat något, alls – är skälet att du är kvar i en omogen tro? Att du faktiskt inte växt?

Skriv så ner en trosbekännelse. Hur du tänker att Gud är. Hur du tänker att Du är. Hur du tror att Världen, egentligen, är. Vad ber du för? Vad hoppas du på? Vad är du tacksam för?

Och återvänd, om 20 år, och se vad i din trosbekännelse du fortfarande är trygg och bekväm med. Och fundera vad som är störst varningssignal – om du är bekväm med det mesta, eller obekväm med det mesta. 

Gud välsigne oss alla.

 

Publicerat i Församlingsteologi, Kultur / Sociologi / Reflektion, Systematisk teologi | Etiketter , , , , , , , , , , | 3 kommentarer

Vem är det eg. som ska helga Guds namn? – ett öppet svar till Rebellas Andra

Internetpolaren ”Rebella undrar” skriver i en bloggpost om tankar i mötet med ”Herrens bön”. I Matteusevangeliet, sjätte kapitlet och start från vers 9 startar den.

Rebella menar att versionen som användes fram till -81 och den ”nya” har olika betydelser. Det är, menar hon, en skillnad mellan ”Helgat varde Ditt namn” och ”Låt Ditt namn bli helgat”. 

Jag tar fram mitt grekiska Nya Testamente och läser lite, under morgonens bön och inser att båda översättningarna (eller läsningarna) är väldigt trogna texten.

ἁγιασθήτω

Objekt och subjekt är inte supertydligt i texten, alltså. Antingen ska Guds namn helga oss, eller så ska vi hålla Guds namn helgat, avskilt. 

Och det, just det, som skaver i Rebellas läsning, blir plötsligt ett litet ljus i min själ. Mitt hjärta kan stämma in i båda de bönerna, båda de alternativa läsningarna, och jag känner en sådan frid i hjärtat av det. Jag kan rent av andas den här bönen – andas in Guds helighet, och andas ut en tillbedjan av Honom.

En stund av ljus över texten, i en enkel morgonbön, en vanlig onsdag. Jag tackar Herren för sådana välsignelser.

Publicerat i Exegetik, Språklig Exegetik, Vardagsexegetik | Etiketter , , | Lämna en kommentar

”Nu förstår jag verkligen att Gud inte gör skillnad på människor”

Pride-armband på min arm

Jag bestämde mig för att i år, i samband med Malmö Pride, skriva en teologisk artikel kring var jag står i frågor som rör HBTQ. 

Många som känner mig vet redan var jag står. Och en del vet inte varför jag tycker som jag tycker.

Länken kommer sist i posten. Här är några citat som smakprov för att avgöra om det är något du vill läsa…

—–

Vissa menar att, då Gud skapade människan ”till man och kvinna”[1]samt att ”det var mycket gott”[2] att det är just heterosexualitet som är Guds plan för mänskligheten.

Men den tesen bygger på ett tankefel. Nämligen att heterosexualitet skulle vara en mindre fallen sexualitet än andra.

Faktum är att ingen av oss har upplevt en icke-fallen sexualitet.[3]

[1] 1 Mos 1:28

 

[2] 1 Mos 1:31

 

[3] Lästips: Gushee, David P. (2015). Changing Our Mind, second edition: A call from America’s leading evangelical ethics scholar for full acceptance of LGBT Christians in the Church . David Crumm Media, LLC. Kindle Edition. Kap 14 & 15.

 

 

Frågan är då – om texterna som används ur GT för att fördöma homosexualitet inte citeras eller refereras till i NT – är det riktigt att bygga någon stark dogmatisk uppfattning i frågan?

Om Jesus, som är Ordet personifierat, inte ens nämner homosexualitet i en bisats – är det rimligt att hävda att det finns en ”Klassisk kristen syn” som fördömer homosexualitet?

 

Det finns ingen annan teologisk fråga, vare sig central eller perifer, som vi så ofta underbygger med så litet skriftstöd. När vi talar om en handfull verser och en längre text, skulle vilket annat teologiskt ställningstagande som helst hamna ute i ”spekulativt”-marginalen.

 

GudGorInteSkillnad – 2017

EDIT: Har förstått att vissa har svårigheter att läsa .DOCX-filen ovan. Så här kommer en version i PDF.

GudGorInteSkillnad – PDF

 

Publicerat i Dogmatik, Exegetik, Församlingsteologi, Historisk teologi / Kyrkohistoria, Kultur / Sociologi / Reflektion, Systematisk teologi | Etiketter , , , , , , , , | 2 kommentarer

Har vi skapat nya sakrament?

När jag läste min grundutbildning i teologi, gick jag en kurs som kallades ”församlingens pastoraler”. För den som inte talar ”teologiska” betyder det ungefär ”församlingens ögonblick av speciell omsorg, vid portalhändelser i livet”. De pastorala handlingar som togs upp var, som jag minns det, barnvälsignelse (det här var en frikyrkligt präglad utbildning), dop, nattvard, vigsel och begravning. Kursen var väldigt praktisk och hands-on, vilket var fantastiskt viktigt för den som senare skulle ut i församlingstjänst. Den var obligatorisk för att kunna ordineras som pastor i flera av frikyrkorna, då.

Examinationen var utformad så att vi fick fylla i rätt blanketter för vigsel, fick välsigna en docka, fejk-viga ett par klasskamrater och möjligen något mer. Jag minns att vi också skulle besöka en begravning för att bli godkända i kursen.

Men vad jag minns lärde jag mig aldrig någon skillnad på ”sakrament” och ”pastoral”.

En del av detta har ekumeniska orsaker – olika kyrkotraditioner räknar olika saker som ”sakrament”, så även om praktikerna – pastoralerna – ser ganska lika ut kan man mena att olika saker så att säga händer i dem. Under ytan. 

Definitionen på ett sakrament är att det är en handling i vilken Guds Nåd visas. Synen på om Guds Nåd också förmedlas i själva handlingen, och i så fall hur och i vilken grad, skiljer lite grand mellan olika kyrkotraditioner men alla är överens om att Guds Nåd i alla fall blir synlig i sakramenten.

Tanken med en pastoral handling är att handlingen i sig predikar. Den säger något om Gud. Den sammanfattar, utan en massa ord, något viktigt och bärande i tron. 

Barnvälsignelsen är handling direkt grundad på Jesu direkta uppmaning ”Låt barnen komma till mig!”. Dopet är direkt grundat på Jesu uppmaning i missionsbefallningen – ”Döp dem…”. Nattvarden är direkt grundad på Jesu ord under Hans påskmåltid med lärjungarna ”Gör detta till min åminnelse […] tills dess jag kommer åter”.

Ett nytt bud ger jag er – att ni ska hålla skolavslutningar

I de senaste årens återkommande debatt framstår det som om kristenheten uppfattat ytterligare en sådan ”portalhändelse” i livet. Ja, till och med kanske ett tillfälle att förmedla Guds Nåd till människor, i en liten rit eller symbolhandling. Nämligen skolavslutningar. 

Varje år skriver någon debattör – det brukar bli målfoto på om det är Den Arga Ateisten eller Den Orolige Kristne som hinner först – samma debattartikel som året innan. Ena sidan är arg eller orolig för att barnen ska påverkas religiöst av att ha skolavslutning i kyrkan. Andra sidan är orolig för att barnen… ja, det är här någonstans jag inte hänger med i svängarna riktigt. För oron verkar vara mer att kyrkan eller religionen ska få mindre påverkan i människors liv.

Men…

Är det verkligen vår kallelse, vår roll som kristna, vår identitet som kyrka att utgöra ”platsen där skolorna samlas för avslutning”? Har vi inte förminskat oss själva då? 

Missionsbefallningen är tydlig i sitt ”Gå ut”, inte ”kalla in”. Och viktigare – är det rimligt att tro att en skolavslutning kan hjälpa någon att bli lärling till Jesus?

Det blir för mig helt oförklarligt hur vi kan ägna energi och tankemöda på att strida om den här frågan, som kristna. Tror jag att det skadar folk att fira skolavslutningen i en kyrkobyggnad? Absolut inte. Tror jag, som de militanta ateisterna, att det kan ”påverka” barnen religiöst? Nej, absolut inte. Och det är just det som är poängen.

 

Publicerat i Församlingsteologi | Etiketter , , | Lämna en kommentar

Borde vi inte prata om sex och teologi?

Det här med teologin kring sexualitet och relationer, hörni… Borde vi inte göra något åt den?

En del av er har säkert märkt av att den här våren förlorat något av mitt tålamod med dålig teologi. Med dålig teologi menar jag, bland annat, teologi som aldrig får ifrågasättas, där vi lär oss vad vi ska tycka men inte kan argumentera, och så vidare.

De som känt mig längre har märkt av en växande frustration över hur mycket teologi som framställs av ensamma. Enskilda teologer som på sin kammare tänker ut saker. Även när enskilda samfund och rörelser emellanåt (sällan, men ändå) har ”läronämnd” eller ”teologiskt språkrör” eller så, så är det ofta enskilda människor eller i alla fall människor som inte är involverade i församlingstjänst eller liknande. ”Teologi” är något som, tydligen, produceras långt bort från en församlingsgemenskap. Ibland så långt från den, att den känns helt verklighetsfrämmande. 

En tredje frustration som vuxit sig allt starkare i mitt liv är hur vi tillåter oss ett slappt, dåligt teologiskt hantverk när vi pratar om vissa frågor. Exempla gratia – sexualitet och relationer. Vi som teologer och predikanter överger ofta våra viktigaste principer för hur man faktiskt bygger teologi när vi kommer in på några områden. Detta är ett. Vi tillåter oss ofta att vershoppa, att inte skilja mellan förgrund och bakgrund, att inte fundera över kulturell eller historisk kontext. Mitt favoritexempel är människor som talar om ”Det Bibliska Äktenskapet”, utan att klargöra riktigt vad de menar. Bibeln innehåller ju texter kring månggifte, konkubiner, skengifte, ja Torahn innehåller rent av lagar kring hur män får skilja sig från sina hustrur om de misshagar dem. Utan övriga skäl, alltså.

Ett fjärde ”skav” är vår förmåga att ofta dekonstruera, men sällan sedan rekonstruera eller konstruera en koherent teologi själva. 

Så kan vi prata om sexualitet och relationer på ett annat sätt?

Kan vi börja med att fundera kring vad som gör en relation bra? 

Vi vet att i Begynnelsen var allt gott. Och vi vet att vi är på väg mot en framtid då allt ska upprättas. Vi vet, vidare, att Gud redan satt igång sitt upprättelseverk, inom oss. Så hur ser en upprättad relation ut? Hur ser en upprättad sexualitet ut? Vad gör en relation eller en sexualitet till hel?

Kan vi fundera kring vilka texter som är centrala och vilka som är bakgrund (men klanglåda) till vår teologi här? När vi talar om de här frågorna – är verkligen Lagen, med dess försök att juridiskt begränsa eventuella skador – en bättre text än, låt oss säga, Höga Visan? Vilka är de längre, bärande textsammanhangen för en teologi kring en hel sexualitet, för rättfärdiga relationer?

Kan vi fundera tillsammans? Utan att någon så att säga ska uttala sig ”ovanifrån”, utan ett samtal där vi funderar över, brottas med, försöker förstå och försöker skapa något utifrån en gemensam längtan efter rättfärdighet, frid och glädje? Och vilka röster tillåter vi vara ”tillsammans” här? Kan vi rent av våga lyssna på röster som vi inte är vana vid att höra?

Kan vi komma fram till en god teologi – ja rent av Goda Nyheter – om relationer och sexualitet?

Vill vi börja att i kommentarsfältet nedan dela med oss av vilka texter som är centrala, vad de säger och hur de kan tillämpas? Tillsammans? Välkommen till teologi – logia, ord, om Theos, Gud!

Publicerat i Dogmatik, Exegetik, Församlingsteologi, Systematisk teologi, Vardagsexegetik | Etiketter , , , , , , , , , , , , | 8 kommentarer

Om rädsla – Ett aktuellt samtal

[…samtal om teologi…]
 
Hen ” ‘Queer bibeltolkning’. Är inte Frälsis emot det?”
Jag: ”Nej…”
Hen: ”Ja, JAG tycker ju att Queer teologi är helt förkastligt…”
Jag: ”Okej. Vilka teologer håller du inte med?”
Hen: ”…”
Jag: ”Oh. Men vilka _ställningstaganden_ eller _slutsatser_ håller du inte med om, då?”
Hen: ”…”
Jag: ”Så du är emot… …att det _finns_ något som kallas Queer teologi? Utan att veta så mycket om det?”
Hen: ”…”
Jag tror att alla som pluggat teologi någon gång mött det där. Någon möter oss som har starka åsikter om något som de egentligen inte har så mycket kunskap om. Men de har lärt sig att det är farligt. Det kan vara saker som avslappning eller Yoga. Moralpanik som den som rollspel för 25 år sedan, eller om Harry Potterböckerna för typ 15 år sedan (de lär barn ockultism!).

Inom kyrkligheten finns också de där rädslorna. Alltså, kristna syskon emellan. Det kan vara protestanters skepsis inför ortodoxas vördnad av ikoner. Det kan vara frikyrkligas rädsla för ”apokryferna”. Men ständigt denna fruktan att det kan finnas något som på något sätt ska förleda bort från en riktig tro på Jesus. Nämligen den egna traditionens.

Och jag tänker lite – varför alltid denna fruktan?

Varför litar inte kristna på att samme Ande som uppenbarat Sanningen för dig, kan göra det för andra du möter? Speciellt om de, du vet, söker Gud?

Varför är vi så styrda av fruktan, när Jesus själv både lovar att vara med oss alla dagar (både de bra och de dåliga) till tidens slut? När vi fått löftet att den som är i oss är större än den som är i världen?

Publicerat i Kultur / Sociologi / Reflektion | Etiketter , , , | 1 kommentar

Vad säger (inte) trosbekännelserna? Och varför är det bra?

I flera teologiska ”debatter” under senaste året har någon av debattörerna utbrustit i någon variant på ”jag förstår inte hur man kan kalla sig konservativ kristen och samtidigt tro …” vad det nu varit den andre parten i ”debatten” tror. 

(Orsaken till varför jag skriver ”debatt” inom citationstecken är för att en debatt, i verkligheten, är ett utbyte av idéer och argument. Att utpeka sin motståndare som ”inte en riktig [vad det nu är] är en retorisk figur som i själva verket diskvalificerar från en debatt.)

Senapskorn som växer. En vecka efter sådd.

Senapskorn som växer. En vecka efter sådd.

Det här inlägget är mer av formen ”metadebatt” – alltså hur vi debatterar, snarare än tar ställning i olika teologiska frågor. Men det är ett försök att gjuta lite teologiskt självförtroende i den som utpekas som ”sämre kristen”. Eller den som helt enkelt har svårt med vissa teologiska frågor.

Låt oss bara, helt kort, läsa den kanske mest använda trosbekännelsen – Apostolikum – och göra ett par iakttagelser.

Vi tror på Gud Fader allsmäktig,
himmelens och jordens skapare.
Vi tror ock på Jesus Kristus,
hans enfödde Son, vår Herre,
vilken är avlad av den Helige Ande,
född av jungfrun Maria,
pinad under Pontius Pilatus,
korsfäst, död och begraven,
nederstigen till dödsriket,
på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda,
uppstigen till himmelen,
sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida,
därifrån igenkommande till att döma
levande och döda.
Vi tror ock på den helige Ande,
en helig, allmännelig kyrka,
de heligas samfund, syndernas förlåtelse,
de dödas uppståndelse och ett evigt liv.

Den här bekännelsen är vad vi kan kalla ”bekännelsen till en klassisk kristendom”. Och jag vill bara att vi fäster ögonen på några teologiska frågor som alltså debatterats häftigt, men som inte alls berörs här. 

6-dagars skapelse eller evolution – ja, det står ”himmelens och jordens skapare”, men inte hur.
Det står att Jesus dödades och av vem, men inte varför Kristus dog.
Det står om syndernas förlåtelse, de dödas uppståndelse och ett evigt liv. Men inte ett ord om eviga straff, eller helvetet. 

Det är över huvud taget svårt att hitta några trosbekännelser som tar upp dessa detaljer och de få bekännelseskrifter som gör det, har inte kunnat accepteras som ekumeniska. Hela kristenheten kan inte enas i en gemensam förståelse av de begreppen.

Så – om du har svårt att acceptera en teologi som ställer dig i konflikt med vetenskapen, om du har svårt att förstå varför Gud vill straffa Jesus för något som du eller jag har gjort, om du inte kan tro på att en god Gud vill sända någon till ett Evigt straff i en helvetisk tillvaro – så… …gör det dig inte till mindre kristen än den som tror det. 

Trosbekännelsens ”Vi” i ”Vi tror” är inkluderande. Vi är syskon. Och Vi tror, gemensamt, de här sakerna. Men vi tillåts ha olika uppfattning i andra frågor.

Publicerat i Dogmatik, Historisk teologi / Kyrkohistoria, Kultur / Sociologi / Reflektion, Systematisk teologi | Etiketter , , , , | 1 kommentar

”…till man och kvinna?”

TL; DR -versionen: När Jesus pratar om skilsmässa i Matt 19 handlar det inte om att bekräfta tvåkönade, heterosexuella äktenskap utan om något annat.


Inledning

Jag har under den här våren fortsatt att utforska vad Jesus faktiskt säger, i flera av sina tal. Och jag har funderat över varför det blev så kontroversiellt, det han sade. En av texterna jag arbetat lite mer med är de första 12 versarna i Matteusevangeliets 19 kapitel.

Det är en text som ibland använts för att hävda att äktenskapet enbart kan vara mellan man och kvinna, att människan är skapad binärt som man och kvinna och att alla andra möjligheter i sexuell eller könsidentitet är utanför åtminstone skapelseordningen och möjligen även synd.

För att göra en sådan läsning måste man dels sluta läsa före vers 7 – alltså hoppa över andra halvan av avsnittet, samt också därmed bortse mot den kontext som det sägs i. Jesus frågas ju inte om samkönade äktenskap, om köns- eller sexuell identitet, utan om skilsmässa.

Men läser vi resten av sammanhanget, alltså till vers 12, ser vi att Jesus själv tar upp frågor om könsidentitet i texten.

Så – om de som hävdar att texten handlar om att Jesus bekräftar könsroller och heterosexuella äktenskap – vad i Jesu uttalande skulle vara kontroversiellt? I den tiden eller i vår tid? Jesus bekräftar enbart Lagen, sett på det sättet. Ger alltså Jesus Fariséerna rätt här?

Jag menar att det är textens andra hälft som den större, teologiska, tyngden ligger. Texten handlar inte om vilka kön som kan ingå i ett äktenskap, utan säger något mycket viktigare.

 

Texten

När Jesus hade avslutat detta tal bröt han upp från Galileen och kom in i Judeen på andra sidan Jordan. Stora folkskaror följde honom dit, och där botade han dem. Några fariseer kom fram till honom för att sätta honom på prov och frågade: ”Är det tillåtet för en man att skilja sig från sin hustru av vilken anledning som helst?” Han svarade: ”Har ni inte läst att Skaparen från början gjorde dem till man och kvinna?” Och han fortsatte: ”Därför skall en man lämna sin far och sin mor för att leva med sin hustru, och de två skall bli ett. De är inte längre två utan ett. Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt.” De frågade: ”Varför har i så fall Mose bestämt att mannen skall skriva ett skilsmässobrev för att skilja sig?” Han svarade: ”Därför att ni är så förstockade tillät Mose er att skiljas från era hustrur, men från början var det inte så. Jag säger er att den som skiljer sig från sin hustru av annat skäl än otukt och gifter om sig, han är en äktenskapsbrytare.”

Lärjungarna sade: ”Om mannens ställning till hustrun är sådan är det bäst att inte gifta sig.” Han svarade: ”Alla kan inte tillägna sig detta, utan bara de som har fått den gåvan. Det finns sådana som är utan kön från födseln och sådana som av människor har berövats sitt kön och sådana som själva har gjort sig könlösa för himmelrikets skull. Den som kan må tillägna sig detta.”

–Matt 19:1-12, Bibel 2000

En (mycket kort) textanalys

Texten om skilsmässa kommer i ett sammanhang i Matteusevangeliets handling då Jesus lämnat sin hembygd, Gallilléen, för sin sista resa till Jerusalem och påskfirandet där. Jesus har precis innan, nära sin hemstad, hållit ett långt förmanande tal till sina lärjungar om förlåtelse och lärjungarnas ställning inför varandra och världen i stort. När han nu går in i Judéen konfronteras han direkt av företrädare för Fariséerna, en slags judisk “väckelserörelse” av främst lekmän, men vars inställning var att Lagens bud måste hållas, till varje pris, för att Gud skulle beskydda sitt folk. Det var, i deras ögon, oförmågan att hålla Lagens bud som lett till att landet gång på gång blivit invaderat.

Texten om skilsmässa är alltså väldigt tydligt en fråga om Lagens auktoritet. Och ett direkt ifrågasättande av Jesu ställning som lärare. Jesus hänvisar direkt i situationen både till den erfordliga lagtexten, men också till det större sammanhanget – varför lagtexten kom till.

De 12 versarna ur Matteus 19 ingår inte, utan vidare, i ett större tematiskt sammanhang, bortanför inställningen till Lagen. Lyfter man bort versarna ur den kringliggande texten, som ett redaktionskritiskt verktyg, försvinner hela sammanhanget, inte enbart ett argument ur ett större samtal. Texten kommer alltså inte i ett sammanhang rörande relationer, äktenskap eller liknande som hjälper läsaren att förstå eller nyansera meningen här.

I texten förklarar Jesus budet om skilsmässa som orsakat av människornas hjärtans hårdhet. Jesus pekar på att Lagen faktiskt kommit till för att reglera hur ont en man kan göra en kvinna som är i beroendeställning. Men “från början var det inte så”. Man och kvinna var skapade för ömsesidighet. Jämlika. Det fanns inga lagar som reglerade det, för det behövdes inte.

Lärjungarna (!) utbrister då “Om mannens ställning till hustrun är sådan är det bäst att inte gifta sig”. (I parallelltexten i Markus 10:1-12 frågar i stället lärjungarna om de uppfattat Jesus korrekt och han upprepar sig.) Jesu inställning att det enbart är på grund av otukt (eller snarare “μὴ ἐπὶ πορνείᾳ” alltså ett begrepp som också handlar om trohet i ett bredare perspektiv – se exempelvis Hos 1:2 LXX) som en skilsmässa kan vara giltig är alltså chockerande onormal. Även om Jesus använder ett ord för otrohet med tydliga sexuella konnotationer – πορνείᾳ – i stället för exempelvis μοιχεία (oftast översatt “äktenskapsbrott”) – är själva poängen i denna del av texten att en kvinna får inte lämnas utan försörjning av sin man. Det är ett enormt brott med en patriarkal norm, som i det närmaste betraktar kvinnan som mannens ägodel, åtminstone i juridisk mening.

Som svar till lärjungarnas – gissningsvis förfärade – utrop fortsätter Jesus “Alla kan inte tillägna sig detta utan bara de som har fått den gåvan.” Han fortsätter med en kort utläggning med olika exempel på män som inte kan gifta sig eller vara otrogna, för att de helt enkelt är eunucker från födseln, att de kastrerats, eller gjort sig själva till eunucker för himmelrikets skull. (Grundtexten använder genomgående just εὐνοῦχοι, där Bibel 2000 anger “utan kön”, “berövats sitt kön” och “själva gjort sig könlösa”) Sedan avslutar han hela talet med “Den som kan må tillägna sig detta.”

I den sexuella värdehierarki som Jesus och Hans lärjungar var en del i, är det förvisso mycket som känns igen från vår egen tid – den förstärkta, “goda” eller “bättre” sexualiteten är den heterosexuella, monogama. Men i Jesu tid också tydligt inom äktenskapet, med barnalstring som tydligt mål. Jesus tycks ha detta tydligt för ögonen och hans lärjungar hade det helt tydligt när han börjar tala om eunucker – helt enkelt sådana som inte, av ett skäl eller annat, kan gifta sig. Alltså skaffa barn. Eller idka könsumgänge.  

Hans lyftande av dessa – människor som stympats eller valt att leva “könlöst” som någon slags goda exempel går tvärt emot den förmodade Skapelseordning som åhörarna antog att Jesus talade om och som sedan också förstärks i Lagen (5 Mos 23 – 24, samma text som sedan handlar om skilsmässobrev) och går tvärt emot den literala läsningen av Lagen. Jesus verkar här i stället föreslå en sexuell värdehierarki där Trohet, oavsett vilken lott en blivit given när det gäller själva könsorganet och därmed könsumgänget, är överst. Till och med dem som Lagen förbannar och inte tillåter att de tas upp i Folket, bekräftas och lyfts här av Jesus som fullvärdiga i “Himmelriket”.

Jämförelse med andra teologers slutsatser

I The Queer Bible Commentary konstaterar Thomas Bohache “[…]in his teaching on divorce (Matt. 19.3–9), Jesus counsels mutuality between a husband and wife, rather than affirming the traditional laws of divorce that favoured the husband.” Bohache delar också synen att Jesu inkluderande av eunucker i “Himmelriket” (kontra Folket) är både att höja deras och kvinnors status, gentemot den literala läsningen av Lagen. (Guest et al 2006:507).

Sammanfattning och slutsatser

Det är tydligt att Jesus här låter sakfrågan – om skilsmässa – bli ett exempel i en större exeges (utläggning) om Lagen i stort. Poängen är att Lagen givits för folkets hjärtans hårdhets skull. Jesus visar i sina exempel på sin lära – en läsning av Lagen som är mer knuten till ett omsorgs- / rättviseperspektiv än en bokstavlig försanthållande av en enskild regel. Det är inte Regeln i Lagen (den om skilsmässa) som ska följas – det är ordningen att leva i trohet som är den bakomliggande tanken. Det är inte regeln i Lagen om förskjutande av den med könsambiguitet som gäller – det är tanken att Guds Rike som större än Folket som måste gälla. 

Även den som inte kommer fram till samma slutsatser rörande könsambiguitet, måste konstatera att läsningen av hela texten inte kan användas som ett argument att ”enbart heterosexuella ska kunna gifta sig”. Texten uttalar sig inte om det, alls. Det är inte biologin som man och kvinna som Jesus lyfter fram, utan rollerna av två människor som kompletterar varandra som Jesus talar om. Det är ömsesidighet som är skapelseordningen i det här samtalet, inte en binär biologi.

Att stanna sin läsning vid vers 7 för att bygga en teologi omkring heterosexuella äktenskap gör våld på texten. Den tar inte hänsyn till det svar som Jesus faktiskt ger och det är att fuska med exegetiken. Vi tillåter oss inte, som teologer, att lyfta verser ur sitt sammanhang för att de ska säga vad vi tycker. Och vi borde alla vägra att göra det på ett sådant sätt att Jesus inte ens får ge resonemanget till sitt svar – att vi enbart lyssnar på första meningen.

Textens poäng blir i huvudsak att sudda ut gränser i status mellan män och kvinnor – båda har samma status i äktenskapet – och mellan εὐνοῦχοι och omskurna judar – båda har samma ställning inför Gud. Fokus skiftar i texten från äktenskapet som barnalstrande för Folket, till att omfamna en idé om Riket som byggt på något större. 

 

 

Publicerat i Exegetik | Etiketter , , , | 4 kommentarer

Att veta när en har fel – och vad det måste göra med teologin

Jag har funderat länge på hur jag ska skriva den här posten.

Jag vet inte i nuläget ens om det blir en post, eller om det måste bli en serie.

Men det är en post / serie som måste skrivas, hur som helst. Det handlar om vad teologer kallar för ”Epistemologisk ödmjukhet” och vad det gör med vår tro. Och vad det gör med vår trovärdighet. Som kristna och som teologer. ”Epistemologisk ödmjukhet” är alltså ”Ödmjukhet i vad vi uppfattar som Sanningen” och ett annat sätt att uttrycka det är att ”ta reda på när en har fel. Och låta sig formas av det”.

Motsatsen – att vara epistemologiskt högmodig – är att anta att man själv alltid har facit i olika teologiska frågor. Det är att ifrågasätta tron eller uppriktigheten eller kvalitén på omvändelsen hos människor som kommer fram till andra slutsatser än en själv. Man kan också hävda att den andre inte sysslar med riktig teologi. Det är att aldrig pröva grunderna för sin egen tro – man vet ju att man har rätt, det finns inte något att pröva eller ifrågasätta. Och det är att vara rädd och bli aggressiv och känna sig provocerad av varje sådant prövande eller ifrågasättande.

Redan här antar jag att varje läsare (!) kan gå tillbaka till en teologisk debatt eller samtal och märka precis de här dragen. Hos andra. Men ödmjukhet är faktiskt att pröva sitt eget hjärta.

Och att inse när man har fel. Och låta sig och sin tro formas av detta. All sanning är ju till slut Guds och det är Sanningen som gör oss fria. Inte någon speciellt älskad egen favoritidé. Det må kännas tryggare att hålla fast vid det man känner igen i stället för att släppa taget och bygga nytt. Men samtidigt innebär det att man förlorar något av sig själv. För en vet ju – en ljuger för sig själv.

Det här känns, för många, otroligt skrämmande. Speciellt när det är religiösa ledare som gör en sådan där omprövning. Om en ledare kommer fram till att hen har haft fel – vad gör det med mig som följare? Om jag följt en viss lära, kanske till och med gjort den till min favoritlära, och så ändrar ledaren / läraren uppfattning – var lämnar det mig?

Samtidigt måste vi ta på allvar att komma fram till att vi har (eller haft) fel. 

Först när vi ser vilka fel vi har, eller fel vi gjort, kan vi överge dem till förmån för en större verklighet. Eller – det lämnar i själva verket Den Verkliga Verkligheten större utrymme i våra liv. Den inkorrekta, falska (ofullständiga) verkligheten får ge plats för en riktigare bild av vad som är sant.

Men det måste börja med att inse att en har fel. Att andra kan ha mer rätt. Och det måste börja med en ärlighet. Och en oräddhet att släppa taget av sin slentriantro. Först när vi kommer fram till att vi har fel, kan vi rikta oss mot det som är rätt. 

När vi förnekar möjligheten att vi har fel, då stänger vi också dörren till varje möjlighet till korrigering. När vi krampaktigt håller fast vid en teologisk idé och blir provocerade av att det kan finnas andra sanningar, skadar det till sist oss själva. Och när vi gör det, trots att vi egentligen vet att det inte håller – att det är blind tro vi håller fast vid – då har vi släppt tilliten till Gud. Att Gud skulle kunna tala till andra människor och ge dem uppenbarelse. Då kan Gud enbart tala med oss och då är vi till sist fast i en tankebubbla, snubblande nära en sjuklig narcissism.

Den som i stället har en epistemologisk ödmjukhet – som accepterar idén att den kan ha fel, också i stora och viktiga frågor som rör Gud, har i stället en unik möjlighet att höra Guds röst. Bibeln säger att Anden är utgjuten över allt kött, och lyssnar jag till andra kan jag, med lite urskiljning, höra Guds röst genom deras liv. När jag inte förutsätter att de alltid har fel, att de vill grumla de teologiska diskussionerna eller lära ut villolära (varför skulle de det?) utan när jag faktiskt kan erkänna att de försöker följa Gud – då kan jag plötsligt bli välsignad. Med en större, mer sannare, sanning. En mer fullständig bild. Mer nyanserad. Mer verklig.

Att vara epistemologiskt ödmjuk – och ta konsekvenserna av det och ändra uppfattning – är i grunden något vackert och är ett sätt att leva i ärlighet. Och omvänt. Att leva i epistemologiskt högmod, att aldrig ändra uppfattning är stolthet och är att leva i oärlighet. Det är att ljuga för sig själv om sin egen betydelse. Och det är att ljuga för sig själv om Guds storhet. Det är att göra Gud mindre än vad Han är.

Vad skulle ske med oss om vi vågade?

Och vad skulle ske med kristenheten i Sverige om fler ledare var öppna med sina tvivel, sina ändrade uppfattningar, och sin ärliga brottningskamp också med vad de ytterst var och en uppfattar som sant?

Publicerat i Dogmatik, Epistemologi, Systematisk teologi | Etiketter , , , | Lämna en kommentar

Kunskap och Lärjungaskap

Emellanåt försöker jag rannsaka mig själv; om jag kallar mig för ”Teolog”, en som ”talar om Gud” eller en som ”vet något om Gud” – blir jag någonsin en bättre lärjunge? Eller fortsätter jag att veta mer och mer, men agerar inte utifrån det jag vet?

Alltså – skillnaden mellan att ”prata pratet” och ”gå gå:et”, som min storebror en gång formulerat saken. 

Jag har lagt in en bild av en Creme Brulée här, mest för att ha en bild. Jag har ingen aning om vad det kan betyda…

Det utmanar mig att tänka att nästan alla namn jag lärt mig i Kyrkohistorian hade så mycket sämre möjligheter till kunskap än vad jag hade. Men de kom att förändra den värld de levde i. Paulus hade inte Nya Testamentet. (Jo, jag vet att det fanns enstaka skrifter ur NT i cirkulation tidigt. Petrus omtalar ju exempelvis Paulus skrifter i Andra Petrusbrevet, men…), få av de personer vi känner ur kyrkohistorien hade en egen, fullständig Bibel (men fick möjligen möjlighet att memorera texter). Före 1500-talet fanns inga biblar (i princip) på andra språk än Latin, vilket gjorde att kristna inte hade tillgång till Bibelns texter i vår mening. Och efter först Gutenberg med sin tryckpress, Erasmus med sin grundtextsamling och Luther med sin översättning, kvarstod problemet med att enbart de mest privilegierade i samhället faktiskt hade tillgång till utbildning – att kunna läsa eller skriva.

Idag finns vi i ett samhälle där idéer utbyts ögonblickssnabbt, oavsett var på jordklotet vi befinner oss. Analfabetismen är på väg att försvinna helt (även i de länder med högst andel vuxna som inte kan läsa eller skriva, kan fyra av fem vuxna det). Utbildningsnivån i världen eller i Sverige har aldrig varit högre. Vår tillgång till information har aldrig varit större.

Men vi startar liksom inga nya Franciskanerordnar eller Frälsningsarméer. 

Religionen har blivit en privatsak. Framför allt i rika Väst / Norr, men det är en uppfattning som också sprids i den kristendom vi exporterat till resten av världen. Hela vår tid har blivit mer individualistisk. 

Men det förefaller som om det är en misslyckad strategi om det ska tränas lärjungar.

Det är viktigt att inse att kristendomen inte i första hand spreds av Paulus eller Petrus, utan av skaror av vanliga människor. Den stora grejen med exempelvis Franciskus var inte att han var en lysande lärare. Utan en person som vandrade tillsammans med andra. Och kom att påverka dem på det sättet. William Booth var en duktig talare, javisst. Men hans namn är trots allt mindre känt än den skara människor han gav en möjlighet att tränas in i ett kristet liv. Och vars liv på det sättet fick en ny mening och riktning.

Det verkar som att det är i kollektivet det sker. Didaché – träning. Kristendomen verkar vara just så, praktisk i första hand. Jesus undervisade inte som en föreläsare, utan som en tränare. Och när han sänder oss är det inte för att informera världen utan utan för att ”lär[a den] hålla alla de bud jag gett er”.

Träning. Inte kunskap.

Allt det här är långt – jag vet det. Men fundera lite tillsammans med mig en stund…

Vad i det vi gör i församlingar, kyrkor och kårer, är i själva verket träning? Vad är undervisning i ”föredragsform”, kanske rent av i samband med någon annan aktivitet? Och vad är verklig träning?

Och hur lär vi ut en teologi, eller låter goda teologer inspirera oss, till bättre träning? Hur tar vi steget från kunskap till lärjungaskap? 

Bygger vi individuella ”lärjungar” eller bygger vi sammanhang där vi som kollektiv lär oss att lyssna på varandra och lär av varandra? Om inte – hur når vi dit? För visst tror vi att när vi kommer samman har var och en något att bidra med? Att Anden är utgjuten över alla?

Är det dags att göra upp med en individualistisk kultur, att både predika och leva som en ”kropp med många lemmar”?

Publicerat i Församlingsteologi | Etiketter , , , , , | 2 kommentarer