Empatins plats i Bibelläsning och tolkning

I ett samtal nyligen utbrast min vän, ateisten ”Varför är Bibeln så kass för oss som inte är perfekta teologer?”

Samtalet handlade om hur Bibelns texter måste tolkas och en stund tidigare i samtalet hade min vän, som är ingenjör, uttryckt frustrationen över att Bibeln inte var så lättläst, när en är mest van att läsa monteringsanvisningar, ritningar och teknisk facklitteratur.

Så här kommer en väldigt, väldigt grundläggande post om Bibelläsning och -tolkning. Och om man verkligen behöver vara en ”perfekt teolog” för att förstå Bibelns texter och deras budskap.

– För det första är det viktigt att inse att Bibeln inte skrevs av ”perfekta teologer”.

Bibelböcker. På originalspråk (Hebreiska och Grekiska). Och i punktskrift.

Bibeln är ju en samling skrifter (66 st, minst, som alla är överens om), nedtecknade över nära två tusen år, från omkring 1800 f. Kr, till omkring 100 e. Kr. Av de människor vars skrifter finns bevarade i Bibeln, var någon fåraherde, någon var byggnadsingenjör, någon var sekreterare, någon var präst och någon var fiskare. Till exempel. De skrev dessutom i flera olika genrer. På rak arm kan jag räkna upp lagtext, sedelärande berättelser ut historien, poesi, erotik (Jupps. Minst en hel bok, till och med), levnadsberättelser, brev, sånger, drömmar..

Så som en början på svar, på frågan om man måste vara teolog för att förstå Bibeln, är svaret nej. Men vi måste närma oss boken som en samling skrifter. Och vi behöver, snarare än kunskap i teologi, träning i empati.

Bibelns budskap är inte omöjligt att förstå ”för alla utom teologer”. Tvärtom är stora delar absolut tillgängliga för vem som helst men en läsare måste lära sig att se att Bibeln innehåller riktiga, vanliga människors tankar om Gud, uttryckta i lite olika former (genrer).

Ungefär så här långt in i resonemanget brukar en mer dogmatiskt nervös del av min kristna läsarskara utbrista ”Men Bibeln är inte bara Människors tankar om Gud! Bibeln är Guds Ord!!!”

Och jag är helt på det klara med att Gud, genom sin Ande, kan förklara sin vilja och ge tröst, vägledning, uppmuntran och livsvisdom så att ”ordet” blir levande. Ett tilltal, direkt från Gud.

Men.

Det motsäger faktiskt inte det jag redan skrivit. Det är bara det att alla kan se, oavsett religiös inställning till skrifterna, att de åtminstone innehåller olika personers tankar om Gud och Guds tilltal, genom tiderna.

Så även min helt ateistiske vän kan faktiskt läsa och förstå texterna och dess budskap. Oavsett om denne håller med eller inte. Det handlar, helt enkelt, inte om att tro. Det handlar om att tillämpa lite litteraturvetenskap. Ungefär i den mängd som vi alla bär med oss efter gymnasiet.

– Oavsett vad vi har för inställning till texternas ”helighet” eller om de ”är” eller ”innehåller” Guds ord, så kan faktiskt alla närma sig texterna och deras budskap.

Vi kan i stället se texterna som olika personers vittnesbörd om tankar, riter och vanor hos troende människor över nästan tvåtusen år (då texterna skrevs och samlades).Och här blir det intressant, kanske, för plötsligt går det att förstå hur två olika texter tycks säga motsatta saker om Gud.

De kan vara nedtecknade med lång tid emellan och saker händer emellan som får folk att se annorlunda på Gud. Ett klassiskt exempel är perspektivet före eller efter Kristus. Men det finns flera sådana ”perspektivförändrande” historiska skeenden; före eller efter de stora fångenskaperna. Före eller efter att judarna blev ett folk. Före eller efter splittringen av nationen i två riken. Och så vidare.

Men tänk på hur Gud ser ut, eller hopp ser ut, för en förslavad intellektuell i landsförvisning, satt att tjäna sina förtryckare. Hur den personens syn på rättvisa ser ut?

Hur ser fiskarens, under ockupation men i sitt hemland, som lever tillsammans med Jesus, bild ut?

Det här är inte en fråga om teologi. Det är en fråga om empati.

Och när vi lär oss lyssna till – inte nödvändigtvis förstå eller hålla med – de där rösterna… …DÅ kan vi börja skapa oss en egen mening. Börja bygga teologi, typ.

Men vi kan inte närma oss skriftsamlingen som ett facit. Som en ritning eller instruktionsbok. Den blir helt koko att läsa på det sättet.

Jag hävdar till och med att det är när man läser så, utan några hänsyn eller empati, som vi hamnar i onödiga strider som ”Evolution eller Skapelse”. Ledtråd – texten var alltså inte från början skriven som ett läromedel i fysik, biologi eller något annat. Utan som poesi om människans plats här. Som en harkling innan Det Stora Samtalet kan börja. Som inledning på Den Stora Berättelsen.

Vad jag försöker säga är att folk kan visst läsa Bibeln. Utan teologisk träning.

Men inte utan arbete och vilja att förstå. Det kräver inte en massa kunskap, men viljan att försöka sätta sig in i någon annans liv. Att försöka förstå flera perspektiv.

Bibeln kan inte läsas som ett facit, inte som en instruktionsbok, som en ritning eller byggnadsbeskrivning. Utan som ett samtal.

 

 

 

Publicerat i Exegetik, Kultur / Sociologi / Reflektion, Vardagsexegetik | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Vilken skillnad gör ett decennium?

Det är sista veckan för året – och för decenniet.

Och jag vill ägna tiden åt att reflektera lite. Vilka delar av min teologi har varit så viktiga att de inte kan omförhandlas? Vilka delar är, så att säga, bärande?

Och – kanske viktigare – vilka delar är inte det? Vad har ändrats under det senaste decenniet? Vad har påverkat? Vad har fått nytt ljus och vad har jag släppt? Var har jag ändrat uppfattning?

Vilken mylla växer vi i?

Vilken mylla växer vi i?

Det här tror jag är viktigt. Och att vi, faktiskt, är väldigt ärliga med. Vi har antingen en levande tro; en som kan vara ung, spirande, sökande och en som så småningom mognar. Eller så har vi en död tro. Utan utveckling. Inget borde höja varningsflaggor mer än när människor påstår ”Jag beslutade mig att följa Jesus 1970 och inget har ändrats sedan dess. Jag står kvar på exakt samma ställe idag, teologiskt, som jag gjorde för femtio år sedan.”

Kanske är det här det viktigaste som vi kan göra som andliga ledare – att vara transparenta med de omprövningar vi gör. Att våga leda, också genom att visa att det finns delar vi tvivlar på i vår egen teologi, eller att vi inte är färdiga i varje stycke. Att det är ett liv, inte enbart något att lära utantill. Att det är naturligt med utveckling. Och att trädet ibland måste ansas för att frukten ska bli god.

Så jag vill uppmuntra dig att göra en liten orientering – var står du idag? Jämför med igår. Vad har påverkat dig det här decenniet? Hur har det påverkat din teologi? Vad har fördjupats och vad har beskurits? Vilka frågor är mindre svart-vita? Vilka har blivit tydligare att du måste ställning i?

Fundera. Gör ett bokslut. Och, om du vågar vara öppen, om du vågar leda, så behöver faktiskt de du leder också få veta. Så dela med dig. 

Det tänker jag göra här.

 

Mitt personliga bokslut för decenniet

Först och främst finns ett antal händelser / skeenden som gjort stort intryck på mig. I någon slags kronologisk ordning (även om en del skeenden så klart överlappar varandra):

– Jag sökte och blev antagen till Frälsningsarméns Officérsskola. Det är en tvåårig teologisk grundutbildning. Även om jag läst ganska mycket teologi innan detta, gör läsandet i grupp något viktigt i oss. Alltid.
– Våren 2013 blev jag blind.
– 2013 blev jag ordinerad officér i Frälsningsarmén. Mitt första förordnande var som kårledare i Umeå.
– Januari 2015 gick jag igenom en mycket smärtsam skilsmässa.
– 2015 fick jag också mitt andra förordnande och fick flytta ”hem” till Malmö igen. Min tjänst här är som ”Omsorgsofficér” (ungefär som Diakon i andra samfund) med ansvar för Frälsis arbete bland syn- och hörselskadade i södra Sverige.
– 2016 i december gifte Astrid och jag oss.
– 2017 läste jag lite teologi igen, Uppsala, den här gången.
– 2016-2018 satt jag med i Frälsningsarméns Etiska Råd, senare Frälsningsarméns Etiska och Teologiska Råd, just i egenskap av att ha lite teologisk träning.

Men också större saker har skett det här decenniet. I världen runt omkring mig hände flera saker som påverkat min teologi.

Under 201x-talet ritades den frikyrkliga kartan om rejält.

2011 gick tre tidigare samfund, med sinsemellan ganska olika teologisk syn på ämbete, dop och nattvardsgemenskap ihop och det som tidigare varit Metodister, Baptister och Missionsförbundare skulle nu samlas i ett samlat sammanhang – Equmeniakyrkan.

Sveriges, utan konkurrens, mest kände frikyrkopastor – Ulf Ekman, lämnade ledarskapet för Sveriges kanske mest kända församling, ”Livets Ord” i Uppsala och gick i stället med i Katolska Kyrkan.

Och den i Sverige kanske bäst kända utländska pastorn efter Billy Graham – Bill Hybels – lämnade Willow Creek. Både som församlingspastor, som ledamot i det internationella nätverket kring Willow Creek samt som ansvarig för Leadership Summit-konferenserna. Allt som en följd av att flera fall av ”sexual misconduct” uppdagats. Hybels har nekat till anklagelserna, men har lämnat ledarskapet helt.

Hur har detta påverkat mig och min teologi?

Det har, först och främst varit ett decennium som för mig varit ganska stormigt och omvälvande. Samtidigt har jag inte stått mitt i stormarna, även om jag inte varit opåverkad av dem. Jag har varit ivrig påhejare av Willow Creek Sverige och ofta funktionär vid deras olika konferenser, exempelvis. Men aldrig en del av den inre kretsen. Bara för att nu ta ett exempel för hur jag menar. Jag har, på samma sätt, ett dunkelt förflutet i en trosrörelse-församling, men var inte en del av Livets Ord. Och framför allt har jag inte behövt att själv processa hur min egen pastor lämnar den kyrka han själv startat för att gå med i Katolska Kyrkan (en kyrka han själv hårt kritiserat, bland annat i boken ”Doktriner” från 1995.)

Men den här ”i blåsten, men inte mitt i stormen” har gjort mig övertygad om vikten av djupa rötter.

Men – elefanten i rummet, då? Hur påverkar det ens teologi att bli blind?!!!

Min erfarenhet har varit, först och främst, att det är Jesus som bär. Inget annat.

Under omkring ett halvår förlorade jag kontakten med Bibeln. Jag hade inte lärt mig punktskrift ännu och de ljudbiblar som fanns var av totalt undermålig karaktär. Jag fick i stället lära mig leva på de texter som jag hade i mitt hjärtas förråd. Och när jag hörde bibeltexter i Officérsskolan, så memorerade jag dem. De första texterna jag lärde mig läsa på punktskrift var just bibeltexter.

Men i perioden av frånvaro av bibelns texter, fick mitt andliga liv fördjupas på andra sätt. Jag fick lära mig att be i stället. Att tro. Att älska människor.

Och så småningom har jag lärt mig vilken välsignelse det kan vara att inte se. Att jag slipper se. Jag slipper se omöjliga skönhetsideal i den offentliga reklamen, hela tiden. Jag slipper det ständigt pågående ”du duger inte!” och får i stället umgås med Gud. Jag kan inte längre ens se om en människa jag möter har märkeskläder eller inte. I stället har jag fått lära mig att se bortom det ytliga. Och det är en välsignelse, inget annat.

Det här fick mig, rent konkret, att ändra tankar kring hur jag såg på helande.

Helande är inte enbart, enligt mig, helbrägdagörande. Att bli hel kan betyda något helt annat. Att hitta sin plats. Att syn, på ett nytt sätt.

Mitt arbete fick mig också att ändra synen på min kallelse i livet. Jag känner mig helt hemma med att inte längre vara arbetsledare, inte ekonom, inte vaktmästare, skyddsombud eller hundra andra saker innan jag börjar arbeta med människor. Och i mer religiösa termer – att ha gått ifrån församlingsledning till diakoni. Jag känner mig tydligare som en tjänare än som en ”ledare” i den tjänst jag är i nu och det är något jag är mer bekväm med.

Teologiskt har det inneburit att vissa texter har fått en större tyngd. Och vad innebär det, exempelvis, i Uppenbarelseboken när Laodikeia-församlingen kritiseras för att vara ljum? Eller varningen till församlingen i Efesos – att de övergett sin första kärlek?

Att bli förkastad och älskad igen – i hela processen att skilja sig och sedan hitta kärleken – lyfter naturligtvis också ett antal viktiga bibeltexter. Berättelsen i Lukas 15 kapitel om ”Den förlorade sonen” är en sådan.

Men mer än något har den erfarenheten gett mig ljus över texter som jag tidigare haft svårt för. Texter kring skilsmässa och äktenskap, både i evangelierna och i breven. För när vi läser dem dogmatiskt, kan de framstå som sterila och utan nåd. En slags instruktioner, som måste hållas till varje pris. Men mitt i min egen skilsmässa såg jag hur texterna faktiskt skrevs som en slags skydd för människor. Att ingen, så långt det är möjligt, ska bli ”den svagare parten” i en skilsmässa. Att ingen ska köpa sig fri från ansvar. Och att en tradition i frikyrkan av ”äktenskapet måste hållas ihop till varje pris”, faktiskt inte stämmer. Det finns flera skäl, vilket både Jesus och apostlarna konstaterar, när äktenskapet faktiskt inte har förutsättningar för att fortsätta.

Teologiskt är det naturligtvis viktigt. Jag fick ändra min egen syn på äktenskap och skilsmässa. Men också bli mer medveten om vad livet faktiskt gör med oss. Att vi emellanåt helt enkelt bara måste göra det bästa vi kan. Att det måste finnas nåd. Att det måste finnas försoning. Och att det absolut inte gör det lätt eller att smidigt eller mindre smärtsamt. Men att Jesus är med.

Och med den vetskapen går jag, tillsammans med min familj, in i ett nytt decennium. Jesus är med. ”…när allting annat vacklar” som sången ju säger.

Gott Nytt År. Och om du är teolog, i någon bemärkelse – försök att göra ett bokslut. Var gärna konkret. Hur har din teologi ändrats, under det här decenniet?

Och om svaret är ”inget” – är det kanske, rent av, en varningssignal?

Publicerat i Dogmatik, Församlingsteologi, Kultur / Sociologi / Reflektion | Etiketter , , , , , , , , , , , | 1 kommentar

”Guds rike är nära. Omvänd er och tro evangelium” – Ett bibelstudium för 2 söndagen i advent.

Jag brukar inte lägga upp predikningar och rena bibelstudier här på bloggen (som du märker), utan mer tala om hur vi bedriver teologi. Men jag hade privilegiet att få predika i Malmökåren idag (min ”hemförsamling”) och jag upptäckte att det jag försökte göra var att hjälpa åhörarna att börja tolka sin omvärld på ett nytt sätt. Med Guds glasögon. Alltså – på något sätt – teologiskt.

Texten för andra söndagen i Advent är tagen från Markusevangeliets första kapitel och verserna 14 och 15.

När Johannes blev fängslad trädde Jesus fram i Galiléen för att förkunna Guds evangelium. Han sade: ”Tiden är inne och Guds rike är nära. Omvänd er och lita på Evangeliet.
Fribibel, Mark 1:14-15

Dekorativ bild - efterrätt.

Den som orkar läsa hela den här bloggposten förtjänar en efterrätt.

I dagens predikan hade jag ett litet grundtextstudium (det följer här nedan) men innan jag kommer dit vill jag bara ge en snabb, alternativ läsning av texten, för grekiskan i den här delen är lite… tvetydig. Vilket jag snart ska förklara. Men det är så viktigt att vi förstår vad som händer här.

Samtidigt som Johannes blev fängslad trädde Jesus fram i Galiléen för att frambära Guds glada nyheter. Han sa: ”Tiden har nått sin fullbordan för Guds rike att komma nära. Ändra sättet ni tänker på och lita på de glada nyheterna.”
— Mackans spontana läsning av den Grekiska grundtexten till Mark 1:14-15.

Många översättningar väljer att översätta betydligt mer passivt. Men jag ser en slags Jesu tilltal, genom skriften, fram till oss idag.

Dagens tema, andra söndagen i Advent är ju ”Guds rike är nära”. Så låt oss först bara titta, jättesnabbt, på den termen. Nej – jag ska inte gå igenom alla ställen där riket nämns i Nya Testamentet. Jag kommer inte förklara allt vad riket verkligen står för. Det är i stället ett jätteviktigt studium som jag gärna överlåter åt var och en. Men jag tänker däremot att vi ska förstå vad det är Jesus säger, som vi brukar översätta med ”Guds rike”.

Det ord som vanligtvis översätts ”rike” här, är det grekiska ”βασιλεία”, ”basileia”, som betyder ”herravälde” eller ”auktoriteten att råda/härska över ett område”. Det är alltså inte ett ”rike” såsom i ett landområde, utan en idé om att Guds herravälde, Guds auktoritet – inga världsliga makter – är vad som ska ha inflytande.

För nästa ord – ”Omvänd er”, så klipper jag och klistrar ur manuset på min kommande bok (med arbetstiteln ”Som ett fan läser Bibeln”).

Μετανοεῖτε [Metanoeite …] – Det är ett verb som sammansatt av två delar; ”Meta” och ”noeite”. ”Meta” är en partikel som egentligen betyder ”Efter-” och ”noeite” är andra person, plural, imperativ av ”noieo” som betyder ”tänka, förstå, uppfatta”, men också ”(ordna sitt) sinne”. På svenska skulle man kunna översätta ”Eftertänk!” Men ett sammansatt ord motsvaras inte alltid bäst av de olika delarna, översatta för sig. ”Metanoeo” (som verbet heter i infinitiv) betyder ”omvända sig”. Och i det här fallet ”Omvänd er”.

— ”Som ett fan läser Bibeln”, Manus, 2018. Kapitlet ”Studier i språklig exegetik”.

Som en parentes är det här ett stycke som kommer att påverka Martin Luther starkt att dra blankt mot den Katolska kyrkan. De kyrkobiblar som fanns på 1500-talet hade ju fortfarande den gamla latinska översättningen ”Vulgate” (alltså ”för folket”) som gjordes på 400-talet. Men 1100 år senare hade själva latinet ändrat betydelse. Och ett ord som på 400-talet betydde ”omvänd er” – ”Paenetentiam” – kom att på 1500-talet betyda ”gör bot” (alltså, betala botgöring, be speciella böner, etc.)

Borta var tanken att ändra sitt sinne, att se saker på ett nytt sätt. I stället blev uppmaningen ”skänk pengar till kyrkan. Köp dig fri från syndens lön”. Det var naturligtvis en läsning som Luther inte kunde acceptera.

Men det är ett sidospår. Tillbaka till texten.

Nästa ord – som i många översättningar bara översätts med ”tro” är det grekiska πιστεύετε (”pisteuete”), en imperativform av verbet ”pisteoo” som betyder ”lita på” eller ”förtrösta på”.

Och det sista ordet – Evangelion vet vi sedan tidigare att det betyder ”glada nyheter”. Men – även här finns en liten detalj. För texten säger τῷ εὐαγγελίῳ, alltså dessa glada nyheter.

Så textens betydelse, i den andra versen blir alltså (ungefär)

Guds inflytande, Guds auktoritet är nära. Ändra hur du tänker och förtrösta på de här glada nyheterna.

Så vad gör det här med oss?

Vad ska vi omvända oss från? Vad ska vi omvända oss till?

Jo – det som får mig att känna att det här budskapet är till oss idag är själva sammanhanget. Jesus säger detta i en tid av förföljelse. När folket som hörde detta såg ut över sin verklighet såg de antagligen inte alls speciellt mycket av Guds herravälde. Av Hans makt. Av Hans insteg i världen. I stället var landet de bodde i ockuperat. Ockupationsmakten gav inte ens medborgerliga rättigheter till dem som bodde där. De var ett folk under förtryck och, i alla praktiska definitioner, slaveri.

Till just den tiden säger Jesus – ”Ändra hur du tänker!” Alltså – se inte på varje mörk omständighet omkring dig. Lev i stället som en mottagare av Guds rike! Hans inflytande är precis här! Precis nu! Förtrösta på dessa glada nyheter!

Och jag tror att Jesus säger samma sak till oss idag.

Vi kan välja vad vi ser, den här adventstiden. Vi kan välja att se allt som skrämmer. Här i Malmö är det våldet. Människohandeln. Det utbredda bruket av droger. Eller så kan vi ändra våra sinnen. Vända oss mot Gud. Låta Hans herravälde, Hans auktoritet, Hans kraft, Hans ljus, Hans räddning, Hans kärlek – förändra oss och vår situation.

Vågar vi förtrösta på, just, dessa glada nyheter?

Publicerat i Exegetik, Historisk teologi / Kyrkohistoria, Kultur / Sociologi / Reflektion, Språklig Exegetik | Etiketter , , , , , , | Lämna en kommentar

Gästblogg: Vem tar ansvar för den som är kvar, när Kyrkan går vidare?

Följande text publicerades faktiskt redan 2013 på bloggen ”En blogg, helt enkelt” av Reb, då under rubriken ”Left Behind. Fast på annat sätt.”

Jag tycker den här texten är fantastisk i sin rättframhet, men en del av referenserna i den kändes daterade, så jag har med Rebs benägna tillstånd och överinseende gjort en varsam revision och den får återpubliceras här.


Cross with Triquetras, from Viking grave

Ett halsband med ett kors från vikingatiden

En sak jag mer och mer har kommit att grunna på är: Vilket ansvar har kyrkan för de människor som den lämnar kvar. Och nu tänker jag faktiskt inte alls på uteslutna eller på annat sätt förskjutna av kyrkan. Jag tänker på de som hyser de allra mest fundamentalistiska och konservativa åsikterna inom sina respektive kyrkosammanhang.

För att det är vad som en gång i tiden getts till dem som undervisning och rättesnöre. Och (det är i alla fall mitt antagande) för att de på något sätt och av någon anledning saknat förutsättningarna att ifrågasätta och gå vidare ifrån det tankesystemet. Kanske av känslomässiga skäl, en tendens till ängslan, förändringsrädsla eller auktoritetstro. Kanske för att det kritiska tänkandet har brister (vilket, i så fall, kan ha att göra med medfödd bevåvning, men, särskilt för de som finns i och formats av ett fundamentalistiskt sammanhang, lika mycket med att man under så pass många år tryckt ner sitt kritiska tänkande, eller fått det nedtryckt av andra, att det helt enkelt slutat fungera).

Dessa människor är de som blir lämnade kvar, när alltmer av kyrkan faktiskt rör på sig i olika frågor. De hörde en gång till mittfåran (i sina respektive kyrkosammanhang), men är nu alltmer bara arkaiska rester från förr.

Vilket ansvar har kyrkan för dessa? Dessa människor som formats, och låtit sig formas, av kyrkan, för att sedan slängas på sopbacken.

De som, för att nu ta en förändring som ligger en tid tillbaka, INTE blev uteslutna för att de klippte håret, eftersom de trodde fast och fullt på att det var fel att göra det och därför inte gjorde det, oavsett om de ville eller ej. Bara för att ett antal år senare få det som de fått inskärpt i sig, och underkastat sig, förklarat för ”barnsjukdomar” och förlegat tankegods.

Jag tänker i detta sammanhang på den sorgligaste artikelkommentar (eller om det var kommentar på ”Dagens fråga”) jag någonsin läst. Sammanhanget handlade om inställning till homosexuella, och kommentaren gick ut på att dogmen om att homosexuella måste leva i celibat MÅSTE behållas, för (och här kommer det sorgliga) ”annars har jag kastat bort mitt liv, och förgäves levt ensam i 40 år”.

Det var så sorglig läsning att jag inte ens skrev ut artikeln, eller frågesidan eller vad det nu var, till min artikelsamling, utan bara stängde ner sidan. Med sorg.

Jag tror inte att lösningen är att hålla fast vid det gamla, för dessa människors skull.

Om inte annat för att det bara innebär att fler människor far illa. Men också för att jag fullt och fast tror på att kyrkan måste förändras eller dö.

Men jag undrar över kyrkans ansvar för de människor som den därmed lämnar efter sig (och som kanske, till på köpet, i samma process får förklarat för sig att det där som de offrat och försakat under alla år varit värt noll och intet).

Jag undrar också över hur det ansvaret bäst tas, och utövas.

Jag har inget svar där. Bara en undring.

För framtida generationer, och för att undvika att framöver stå med samma dilemma (fast i andra sakfrågor), tror jag på att vara öppen för mångfald.

Att inte slå fast en enda tolkning som den enda rätta. Att inse att allt – precis ALLT – i den tradition vi formar och är en del av är föränderligt, och att det därför gagnar till intet att försöka hävda att den är evig.

Det är framtiden det. Men räcker det till att ta hand om de människor som här och nu känner sig förvirrade och svikna när ”den ENDA och EVIGA sanningen” plötsligt krackelerar och överges?

Publicerat i Epistemologi, Församlingsteologi, Själavård | Etiketter , , , , , , , | 1 kommentar

And now for something completely different

En del av er undrar, med rätta, varför jag är så seg på att uppdatera här.

Sedan slutet av förra året har jag i stället skrivit på en introduktionsbok i Exegetik (på Svenska). Sedan igår har jag börjat skicka den till små nördiga teologiförlag, i förhoppningen att någon ska våga ge ut den.

Det är en slags populärteologisk bok om hur man kan (och bör) tolka Bibelns texter, vad skillnaden på god och dålig teologi är, hur man faktiskt gör (som i både vilka principer man använder, men också vilka verktyg). Boken är, som sagt, populärteologisk, men utan att väja för de svårigheter som finns att tolka Bibeltexterna. Den innehåller också många både aktuella och historiska exempel på dålig Bibeltolkning och vad det leder till för konsekvenser.

Den tänkta målgruppen är både studenter av teologi, som går sina första kurser i exegetik, men också präster, pastorer och andra predikanter samt seriösa Bibelläsare, som vill att bibelläsningen ska förvandla dem på insidan. 

Det är min andra populärteologiska bok, men jag tror att tilltalet i den är för annorlunda mot min första, för att samma förlag ska vara intresserade av den.

Hur som helst – då vet ni varför det tar / tagit sådan tid mellan uppdateringarna här.

Publicerat i Exegetik, Radnoter, Uncategorized | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Dikt: Ett klumpigt halleluja

Det finns en plats, som är annorlunda,
där ingen behöver vara rädd.
Där den som åkt dit, längst bak i bussen
nu sitter längst fram och är sedd.

Det finns en plats som är annorlunda,
där var en som är okammad än,
eller brusten, kantstött eller rent av fallit
kan bli kramad och buren igen.

Det finns en plats, som är annorlunda,
där vi samlas och böjer oss ner.
Där bänken är fläckad av helgontårar
och mirakler, trots allt, ännu sker.

Det finns en plats, som är annorlunda,
där vi som är udda och fel
får vara små syskon till Levande Kristus
Och där saligt, en dag
fastän brusten och svag,
jag bland helgon och änglar har del.

Publicerat i Församlingsteologi, Uncategorized | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

”…när en gammal värld återupprättas” – Framtiden och hoppet

Den här texten skrevs ursprungligen på engelska och publicerades i ”Journal of Aggressive Christianity”, nummer 120, i April 2019. JAC är en webbtidning med främst frälsningssoldater som målgrupp, vilket återspeglas i språket, men jag tänkte att temat kunde passa här på Theos.se också. 


Jag älskar att sjunga i den lugna, akustiska versionen av ”When The Saints Go Marching In” som Bruce Springsteen gjort. Jo, jag vet, jag är gammal…

Men i den sången så möter textraderna oss;

“Some say this world of trouble
is the only one we’ll ever see.
But I’m waiting on that morning
when a new world is revealed.”

Somliga säger att denna värld av mörker
är den enda vi någonsin kommer se.
Men jag väntar på den morgonen
då en ny värld uppenbaras.

Jag älskar bilden av denna nya värld lika mycket som alla andra. Jag älskar att predika och sjunga om hur Gud, slutligen, kommer att sätta den slutgiltiga punkten för berättelsen om den här världen och Hans rike kommer att bryta igenom. Det kommer att bli en ny verklighet så fantastisk att vårt själva språk går sönder, när vi försöker beskriva det. (Om du inte tror mig, lär gärna Uppenbarelsebokens 21 kapitel och försök att utläsa det vettiga i språket där.)

Jag önskar dock att rimmet i stället skulle vara “when an old world is redeemed”.- ”när en gammal värld är återupprättad”. Slutligen. När Guds rike har kommit här på Jorden. När Hans vilja, slutligen, sker på Jorden såsom i Himlen. När vi ser bönesvaret på den bön som Jesus själv lärde oss att be.

Detta är en teologi i bjärt kontrast till ”vi ska fara bortom molnen, vi ska fara bortom Mars”. En där församlingen ska ”ryckas bort” och de som ”lämnas kvar” ska gå under. En teologi som dessvärre kommit att bli alldeles för vanlig i sentida västlig evangelikal och karismatisk kristenhet.

En teologi av återupprättelse och försoning är dock mer i samklang med såväl skrift som tradition. Inte minst Frälsningsarmétradition.[1]

 

Hur ser Hopp ut?

Teologins yttersta mål är att andas Hopp in i Kyrkan. Evangelium är Goda Nyheter. Punkt. Varje förvrängning av det – varje undervisning av dessa goda nyheter som leder till en knut i magen eller en dålig smak i munnen är helt enkelt inte kristen. Och undervisning om framtiden, eller till och med ”De yttersta tingen” (Eskatologi), utan ett tydligt fokus på vårt Hopp i den fullständiga frälsningen, är helt enkelt inte evangeliets sanning.

En undervisning såsom ”Världen blir allt mörkare och mörkare, tills slutligen då Jesus ska rycka upp oss bort till himlen” är, helt enkelt, felaktig.

Visst – det är mörkt kring oss. Det vore dåraktigt för vem som helst att förneka det. Bara i senaste veckans nyhetsflod (när detta skrivs) har vi hört flera fruktansvärda exempel. Den här specifika veckan har det varit en terroristattack mot muslimer i Nya Zealand, ytterligare ett stort utbrott av Mässlingen i Europa, flera nyheter om stora korruptionsskandaler och pengatvätt, ett stort trafficking-mål där många, många unga kvinnor exploaterats sexuellt, och så vidare, och så vidare.

Men som kristna har vi en möjlighet och en plikt att förkunna om en annan verklighet också. ”Vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor” (Rom 8:22). Gud kommer att återupprätta sin skapelse till ett tillstånd där ”allt [är] gott”. Allt.

Vårat hopp är inte att Jesus kommer att rädda oss från den här världen, utan att Jesus ska återvända och rädda hela världen. Från terrorism. Från Mässlingen. Från girighetens effekter. Från sexuellt utnyttjande.

Det bibliska budskapet om hopp, är vad Jesaja talar om när han talar om hur nationerna ska smida om sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar (Jes 2:4). Det är hur Jesus ger kropp åt sin tro på Gud (på samma sätt som vi ska vara Kristi Kropp). Det bästa sätt vi kan förstå Guds herravälde, Guds rike, är att se på Jesu liv. Och Jesus ryckte sannerligen inte bort någon, till någon slags magisk plats utanför deras egen värld och omständigheter, för att hela eller befria eller förlåta personen hens synder. Istället etablerade Han riket mitt i en fientlig värld.

Han lär Sina lärjungar att be ”låt Ditt rike komma”, inte ”låt oss lämna denna jord och bli uppryckta till dig”.

Hoppet, såsom det utmålas i Uppenbarelsebokens 21 kapitel, är en värld av fred och frid, av hälsa, där inga behov längre finns, där ondskan inte längre får plats. Där varje tår är borttorkad från våra kinder. Det vi kommer leva tillsammans med Gud, i evigheters evighet. Men detta liv av Hopp sträckes oss ner från himlen och etableras på jorden. Gud kommer att bo mitt ibland oss. Vi kommer inte att ”ryckas bort”.

Faran med att tänka fel om framtiden

Teologen Daniel Miliore skriver, i sin systematiska teologi ”Faith seeking understanding”

.…contemporary neo-apocalypticism, as I will call it, marginalizes or ignores the saving activity of Christ and sometimes weds a gruesome portrayal of final cosmic warfare with terrorist political action. Dividing the world into the good and the evil, neo-apocalypticism demonizes all who are considered enemies, is absolutely convinced of the righteousness of its own cause, and in some cases calls for holy warfare –Migliore

Migliore, Daniel (2014 (1991, 2004)). Faith Seeking Understanding – an introduction to Christian theology, Third edition. Cambridge : Wm. B. Eerdmans Publishing Co. p. 352

 

Alltså ”samtida neo-apokalypticism, som jag kallar det, skjuter åt sidan eller bortser helt från Kristi frälsningsverk och knyter emellanåt samman ett kusligt porträtt av slutligt, kosmiskt, krig med politiska terroraktioner. Genom att dela upp världen i de goda och de onda, demoniserar neo-apokalypticismen alla som den anser är fiender, samtidigt som den är absolut övertyga om sin egen rättfärdighet. Ibland, till och med, när den kallar till ’heligt krig’.”

Som frälsningssoldater (eller kristna i allmänhet, men…) måste vi inse att varje doktrin eller teologisk rörelse som för vår blick från ”Kristi frälsningsverk”, måste dömas bort som obiblisk. Vi måste ha just Kristi frälsningsverk för våra ögon. Det måste vara den lins genom vilken vi läser hela Bibeln. Vi kallas inte ”frälsningssoldater” för intet. Vi är inte ”Guds armé” – vi är ”Frälsningsarmén”.

Vi tror att vi är inbjudna i denna Guds plan att rädda hela världen. Faktiskt – ännu mer – vi har svarat på den inbjudan genom att ingå i förbund med Gud för att åstadkomma just detta. En tro som får oss att sitta och i stillhet vänta medan mörkret oundvikligen blir allt mörkare tills Kristus hämtar ”hem” oss, till himlen, är inte vår! Vi är räddade för att rädda andra!

Så den första faran med läran om ett ”uppryckande” är inaktivitet. Pacifism i kriget mot ondskan.

Men den andra och till och med värre faran är att vi löper risken att ta fel på fienden.

I Efesierbrevet, som förspel till instruktionen att ta på sig Guds vapenrustning, skriver Paulus

”Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna.” (Ef 6:12)

Alltså inte, understryker INTE, mot kött och blod. Aldrig.

Du kommer aldrig att möta en person som Gud inte älskar, eller som Gud inte ser på med nåd och kärlek. Gud är inte fiende till någon som du träffar. Och inte du heller. Du är förbunden, i ditt förbund med Gud, att kämpa för och aldrig mot den personen. Fienderna – makterna i den här världen – är inte människor, utan de andekrafter vi kallar girighet, lusta, status och så vidare. Krafter som, verkligen, regerar över våra samhällen och nationer.

Om vi missuppfattar det här eller tänker fel, kommer det inte enbart resultera i att vi blir pacificerade. Det kommer i stället, dessutom, att hjälpa vår fiende att slakta, förgöra och stjäla från människor som Gud älskar.

Den tredje faran är den deterministiska tro som blir resultatet av ”uppryckande”-teologin. Världen är, enligt den här tron, på en tidslinje. Närmast en tidtabell. Inte mycket kan göras för att påverka den. Ännu värre – varje försök att påverka vad som uppfattas som ”tidens tecken” är en attack mot Guds plan och Gud själv.

Men det innebär också att kristna som tror att de ska blir ”bortryckta”, inte uppmuntras på något meningsfullt sätt att ta ansvar för Guds skapelses framtid (eller sina egna framtida generationer). I deras sinne är detta en engångsvärld, och Herren kommer att rädda dem från den, oavsett. Vilken som helst överkonsumtion av världens resurser kommer att bli utan konsekvens för dem, tror de.

Detta går emot vårt eget Soldatförbund, där vi lovar (förbinder oss till Gud) att leva i enkelhet och i solidaritet med de fattiga och åsidosatta.

Nej! Denna neo-apokalyptiska framtidssyn måste överges och läggas åt sidan, till förmån för en hoppfull eskatologi i stället. Vi behöver en berättelse om framtiden som inte utelämnar alla de allra viktigaste delarna!

En framtid av “och”

När vi berättar om den framtid som väntar oss, måste vi använda ordet ”och”. Mycket.

Vi vet hur vårt hopp ser ut, för Guds rike är kommet mitt ibland oss, demonstrerat av Jesus Kristus OCH det kommer att komma, som ett svar på våra böner. Vi har smakat det. Herren har gjutit sin kärlek i våra hjärtan OCH kommer att återupprätta våra hjärtan till en evig kärlek. (1 Kor 13). Gud kommer att återupprätta hela världen OCH Han kallar oss till att skrida till verket!

Vårt hopp en återupprättad, fullständigt frälst, värld måste bejaka att det kommer en dag då Gud kommer att sätta slutlig punkt för orättvisa, ohälsa, ja för själva döden.

Men vårt hopp kallar oss också till att vara Hans händer till den här världen. Att vara Kristi kropp, som gestaltar Guds rike OCH påskyndar dess ankomst på den här jorden.

Uttryckt på det sättet, kan vår berättelse om framtiden till och med bli en äventyrsberättelse som vi får agera ut. Vi kan bli inbegripna i den största berättelsen någonsin – Världen för Kristus!

 

[1] Booth, William. (1890). ”The Millenium – or The Ultimate Triumph of Salvation Army Principles”. Downloaded March 18th, 2019, from http://www.armybarmy.com/JAC/article12-83.html

 

Publicerat i Dogmatik, Kultur / Sociologi / Reflektion, Systematisk teologi | Etiketter , , , | 1 kommentar

Är det skillnad mellan att hålla fred och skapa fred?

Dagens kortaste: Matt 5:9, i svenska Bibel 2000 säger

”Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner.”

Men Grekiskan använder ”εἰρηνοποιός”, ”Eirenopoios” – alltså den som skapar fred (eller frid). Inte enbart passivt ”håller fred”, utan aktivt skapar fred.

Hur ser vi på detta fredsskapande? Är det en avgörande skillnad mellan att hålla fred och att skapa fred? ”Poios” betyder ”bygga” som i att bygga ett hus eller en möbel. Vad bygger vi med för virke och metoder när vi försöker bygga fred?

Publicerat i Exegetik, Språklig Exegetik, Vardagsexegetik | 1 kommentar

Ännu mer Förgrund och Bakgrund – att låta det som Jesus tyckte var centralt (respektive perifert) vara centralt (respektive perifert)

Som vaneläsare av den här bloggen har märkt, har jag under senaste året, sisådär, funderat mycket kring förgrund och bakgrund i Bibelläsningen. Vad är viktigt i Bibeln? Vad är absolut centralt? Och vad är mer ”intressant för att förstå i den tiden, men…”?

Ett sådant ”test” man kan göra för att avgöra huruvida något är centralt eller perifert – både i den personliga bibelläsningen eller i en predikan man hör, eller i en Bibelläsningsplan eller liknande – är att titta på två frågor;

  1. Vad sade Jesus om ämnet?
  2. Hur talade Jesus om ämnet?

Det här är absolut det viktigaste.

Vi kristna är kallade till att vara Kristi Kropp – alltså att gestalta vem Kristus är, i den här världen (Rom 12, 1 Kor 12). Det här borde ställa förväntningar på oss som förkunnare och Bibelläsare. Det är att ställa sig frågan i varje situation, i varje samtal eller predikan, ”Vad skulle Jesus gjort?” (för att nu citera en trött slogan).

Men perspektivet är Det Viktigaste. 

Det finns många människor som kan hävda att deras förkunnelse eller förståelse är ”trogen Bibeltexten”. Vederbörande brukar då mena att de har en tämligen literal förståelse av texten. Och att just den förståelsen är den bästa, oförfalskade. ”Det är bara att läsa som det står.” Men faktum är att Jesus inte bara läste som det stod. Han förklarade i stället skrifterna som de var tänkta. Han stormade mot en för bokstavlig läsning som Fariséer och skriftlärda förde fram. 

När vi citerar texter ur Gamla Testamentet är det viktigt att vi talar om dem på samma sätt som Jesus gjorde.

Som Kristen – som en Jesu efterföljare – måste jag till och med fråga mig om texter som Jesus inte direkt berör, kan anses som centrala, över huvud taget. 

Men några konkreta exempel då, kring det här att prata om GT på samma sätt som Jesus;

3 Mos kap 20 – om äktenskapsbrott och otukt. Jesus – om att döma sitt eget hjärta: Matt 5:28 ff, men om att döma andra Joh 8:3-11. Alltså ”inte heller jag dömer dig”.

2 Mos 21:23-25, 3 Mos 24:20 Om straff, för att uppnå rättvisa. Jesus, om att straffa – Matt 5:38 ff

Jag vet att jag väljer övertydliga exempel, men det är enbart för att göra det solklart. När vi tittar lite mer under ytan på Jesu förkunnelse så kommer vi upptäcka texter i GT, som vi lättare misstolkar. Just för att vi inte tillämpar dem på samma sätt som Jesus gjorde.

Se Jesus, exempelvis, förklara skilsmässa i Matt 19:1-13. Varför talar han ens om människor som gjorts könlösa här? Jo, för att texten i GT han refererar till, är just samma stycke i lagen – idag hittar vi det i 5 Mos kap 23 och 24. Jesus menar alltså här att det är just de som inte ens får tas upp i Folket, för renhetslagarnas skull, har fått känna Himmelrikets hemligheter om äktenskapet.

Så… Om vi inte är medvetna om vad Jesus, faktiskt, talar om här eller hur han talar om det, så är det lätt att missa poängen. Man kan tro att det är text om, ptja, samkönade äktenskap. Om förbud att skilja sig. Om förbud att gifta om sig. Men det är i själva verket en kommentar till Lagen i 5 Mos 23 och 24 och vi måste tala om de texterna på samma sätt som Jesus gjorde. 

Min snabbaste uttolkning blir ungefär ”Se här – ni har förfelat hela tanken med äktenskapet så att vi inte ens kan prata om det. Ni vill prata om skilsmässa, inte trohet. Men ni förstår inte ens vad trohet innebär.”

Och – det här är viktigt att poängtera – du kanske inte alls kommer fram till samma slutsats som mig, här. Men du måste i alla fall närma dig texten och försöka förstå den som Jesus förkunnade den, inte som Fariseerna eller någon annan gjort det.

I din egen Bibelläsning – låt det som Jesus tyckte var viktigt, vara viktigt. Och låt det som Han inte ens nämner vara perifert. Jag tror att det är en hållbar princip när vi ska fundera över vad som är viktigare och mindre viktigt av det vi läser.

Publicerat i Exegetik, Församlingsteologi, Vardagsexegetik | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Dagens rim: Visst är det skönt

Visst är det skönt att alla hungrande nu är mätta?
Visst är det skönt att de sjuka fått besök?
Visst är det skönt att alla nakna nu är klädda?
Visst är det skönt att vi gjort bort sån’t världsligt stök?

Visst är det skönt att inga barn behöver tröstas?
Visst är det skönt att inga drinkare dricker mer?
Visst är det skönt att hatet till slut har överröstats?
Visst är det skönt att döva nu hör? Att blinda ser?

Visst är det skönt ändå, att vi inget viktigt har att göra?
Visst är det skönt att Gud välsignat allt vi kan?
Visst är det skönt att lägga kraften på att föra
samtal om det viktiga – vilka som får älska varann.

Publicerat i Diakoni, Församlingsteologi | Etiketter , , | Lämna en kommentar