Efter ”Människor och Tro” – osorterade tankar och intryck om Humor och Tro

Bild från ”Studio Uno” där jag var med i Människor och Tro.

När det här skrivs är det ungefär en timme sedan jag var med i programmet ”Människor och Tro” i P1. (Länken går till programmet).

Själva programmet är omkring 45 minuter långt, det var många gäster och många som ringde in till programmet, så det känns ganska ytligt och lite spretigt, för mig. Jag hade velat prata om flera trådar som tas upp i programmet, men som det helt enkelt inte blev tid till.

Den här bloggposten skiljer sig från de vanliga här på Theos.se, då den är sämre strukturerad, eller snarare – strukturerad efter programmet ovan. Och programmet var alltså en slags telefonväkteri.

Live i studiorna var vi (i Stockholm) imamen Awad Olwan, (i Göteborg) teologen Ola Sigurdsson och (i Malmö) undertecknad. I programmet klipps också komikern och vännen Marika Carlsson in, liksom prästen och satirtecknaren Kent Wisti.

Kännedom om ämnet

Flera i programmet gör en ansats att prata om kännedom eller kunskap i ämnet man vill skoja om. Det går också igen i något eller några av samtalen.

Men

Det kan lätt missuppfattas som att jag (och andra) menar att man måste vara kristen (exempelvis) för att skoja om kristen tro. Det menar inte jag och när Life of Brian nämns i programmet så är det ett lysande exempel på detta – ett gäng mycket kunniga, men icke-religiösa humorister har skrivit det manuset. (Och väldigt roliga!)

Det är bara det att det finns en massa humorister som tillåter sig att skoja om just religiösa yttringar, utan några egentliga förkunskaper, medan de aldrig skulle tillåta sig att göra det i andra sammanhang. God humor kräver research. Men goda skämt om religion kräver naturligtvis ingen speciell religiös tro.

En kristen myt om förföljelse / en varm och härlig offerkofta

En person ringer in och menar både att ”det förefaller okej att kränka kristna, men inte muslimer”, ”Sverige är ett kristet land, men nu får vi inte ha skolavslutningar med psalmer längre, av hänsyn till muslimerna” och ”Ecce Homo var en kränkning mot kristna”.

Och jag har svårt att hålla masken. Jag hoppas att det inte hördes i programmet. Men…

Jag kan inte ta det här på allvar.

Och jag har kommit fram till att det har inget med religion att göra, utan att det har mer att göra med en längtan efter något sammanhållande. Något som inte kan (eller får) ifrågasättas.

Men jag funderar också varifrån den kommer – den här längtan att vara kränkt. Vita, medelålders och äldre, med svenska som modersmål osv… Hur kan man inte se att man är otroligt privilegierad som tillhörig den gruppen? Du hör, först och främst, till världens rikaste människor bara genom att bo i Sverige och ha en radio och ha råd att ringa in till ett program.

Varför vill man tillhöra en grupp som inte kan eller får ifrågasättas? Som är så ömhudad att man – trots alla privilegier – inte kan bjussa på ett garv?

Att vara kränkt

Ett ord som förekommer ofta under de första 20 minuterna i programmet är ordet ”kränkt”.

Och när man försöker koppla ihop det med någon slags idé om hädelse – att det finns saker som är så heliga att de får man inte skoja om – då blir jag alldeles matt.

För vi tror alltså på en Gud (vi som gör det) som med sitt ord kan skapa himlarna och jorden, men som skulle bli ledsen över att vi skojar med Honom?

Och varför skulle inte skrattet eller leken kunna vara helig, förresten? Varför förutsätta att Gud nog inte gillar humor? När jag läser Gamla Testamentets profeter använder de ofta ironi och sarkasm. Det gäller förresten Paulus också. Och Jesus (Wisti har flera exempel). Se gärna de första verserna i 2 Kor 11, där Paulus både skämtsamt kallar sin egen undervisning för ”dårskap” och sina meningsmotståndare – de som predikat ”en annan Jesus” för ”väldiga apostlar”.

Jag har svårt för den här ”jag är kränkt, å Guds vägnar”-tanken om hädelse. Vi måste släppa det!

Det finns fler saker som jag funderade på under programmets gång, men jag känner att de här kanske räcker just nu. Min stora behållning var att lyssna till både Wisti och Marikas intervjuer, som inte avbröts på samma sätt. Och jag fnissade, så klart, till Shazia Mizra(även om översättningen av hennes material gjorde att skämten pajade.) Hon är en fantastisk komiker.

Jag ser Guds avbild i henne.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Är församlingsteologi riktig teologi?

Bröd.

Bröd. Bakat med omsorg.

Gång på gång i de teologiska samtal och debatter som uppstår i det offentliga, slås jag av – och bekymras av – hur ofta det är enskilda personer (oftast män) som försöker peka ut en riktning. Gärna med anspråk att inneha någon slags facit. Och hur sällan dessa enskilda människor ens arbetar i en församling. 

I stället kan det röra sig om olika teologer inom akademin, eller företrädare för någon slags nätverk eller bara kristna kändisar, utan någon djupare teologisk träning. Men förvånansvärt sällan hör vi dem som faktiskt arbetar i Församlingen.

Det är egentligen väldigt underligt. 

Församlingen blir därmed förminskad till att utgöra någon slags laboratorium för att pröva olika teologiska idéer, men själva tänkandet kring dogmatik, exegetik, ja till och med pneumatologi eller ecklesiologi blir akademiska discipliner. Det är som att läkare inte skulle möta patienter, eller att sociologer och etnologer skulle lära sig om sin omvärld enbart ur böcker. Som om man på lärarutbildningen inte talade med andra lärare, utan, ptja, kändisar då. Som tycker saker.

I stället tycks det nästan finnas ett akademiskt förakt för församlingsbaserad teologi. Det är knappt att det kan räknas som någon slags ”fältstudier”, tycks det.

Det innebär dock att fokuset i de teologiska samtalet oftare landar i ”Vad anser (vederbörande ensamme teolog) att vi ska tycka och tro”, snarare än ”Hur ser ett kristet liv ut? Hur formar vår gemenskap lärjungar?” Vad innebär det att vara lärjunge till Jesus idag? Skiljer det sig mot för hundra år sedan? Hur då? Hur hjälper vi varandra i det? Hur hanterar vi saker som diakoni, omsorg, själavård? Här är de ensamma teologerna oftast tysta. Det tycks vara frågor som inte är tillräckligt ”teologiska”.

Bibeldelar - Grekiska och Hebreiska.

Bibeldelar – Nya och Gamla Testamentet. Grekiska och Hebreiska.

Jag tror att vi måste omvända oss från det här synsättet.

Vi måste börja samtala om teologin i våra församlingar. Och vi måste skapa ett ”vi”, som får röst i det teologiska samtalet. Vi måste hitta vägar att låta våra erfarenheter som lemmar i en Kropp (Rom 12, 1 Kor 12) påverka vår teologi. Vi måste se att vi lever ut den dogmatik vi har. Och vi måste se till att de erfarenheter vi gör i kontakt med människors lidande och nöd, både formar oss till mer Kristuslika, men också att vi har en bekännelse som stämmer överens med det. 

Teologin är, egentligen, väsensfrämmande att diskutera utanför en levande församling.

Publicerat i Diakoni, Församlingsteologi, Kultur / Sociologi / Reflektion, Sakramental teologi, Systematisk teologi | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Trosbekännelse som raster, eller som sammanfattning?

I mitt benande mellan förgrund och bakgrund, har jag stött på ytterligare en punkt omkring vilken det utvecklats två huvudlinjer, nämligen trosbekännelserna. 

De två linjerna, eller synsätten, är avgörande för hur vi läser Skrifterna och försöker förstå Guds ord. Och naturligtvis också, därmed, avgörande för förkunnelse och liv. Huvudsakligen är skillnaden på hur vi faktiskt använder trosbekännelsen i fråga – som ett raster eller som en sammanfattning.

En del människor har närmat sig tron genom trosbekännelsen – det må vara den apostoliska, eller någon annan. (Inom Frälsningsarmén kan det t ex vara genom våra 11 lärosatser). Detta är egentligen inget fel i sig. Det är i stället, enbart, att ta avstamp i Dogmatiken, snarare än i Exegetiken. Förhållningssättet som sådant är inte vare sig bättre eller sämre än det omvända.

Men

Problem uppstår om en börjar läsa Bibelns texter med den aktuella trosbekännelsen som ett raster. När själva bekännelsen, i sig, blir normerande för vad i och hur man läser Skrifterna. De texter som faller utanför själva rastret blir på det sättet mindre viktiga.

Bekännelsen som raster

Ett enkelt exempel här är människor som läser Bibeln med den Apostoliska bekännelsen som raster, och som därför missar otroligt viktiga delar;

Vi tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare.

Vi tror ock på Jesus Kristus,hans enfödde Son, vår Herre,
[…]

— De två första meningarna i Apostolicum

OK, Gud Fader är allsmäktig, skapare av allt. Men alla övriga karaktärsdrag? När vi läser exempelvis 1 Mos 1-2 med de här glasögonen, är det lätt att hamna i tankar kring Guds skapande – hur gick det till? Hur lång tid tog det, egentligen? Hur gammal är jorden? – och missa frågor som är lika viktiga i texten – vad säger texten om Guds relation till skapelsen? Till människan? Varför går vi omkring med en känsla av tomhet, som enbart tron på Jesus verkar kunna fylla?

När trosbekännelsen – ja de flesta bekännelserna – används som raster, missas också att Gud älskar rättvisa, att Gud vill upprättelse för enskilda och slutligen för hela mänskligheten. Mycket av evighetsperspektiv och hopp försvinner, och så vidare. Över huvud taget missas så gott som alltid Människans roll och människans respons.

Bekännelsen som sammanfattning / slutsats

Det andra förhållningssättet, är att se på trosbekännelsen, vilken den nu än är, som en sammanfattning av våra gemensamma slutsatser i några viktiga frågor. Det synsättet utesluter inte att det finns viktiga frågor utanför dessa som besvarats i bekännelsen. Det utesluter inte heller att vi kan ha olika läsning av texterna, men att bekännelsen är till det vi är överens om.

Det här förhållningssättet tar avstamp i Exegetiken – att försöka läsa och förstå och utlägga Bibelns texter, först och främst. Trosbekännelsen blir så att säga en kort kommentar till de stycken i texterna som vi historiskt stridit om och så småningom blivit överens om.

Det leder också fram till slutsatsen att det finns detaljer där vi inte är överens, också i de frågor som diskuteras. Att sammanfattningen är av vad vi är överens om, men att det finns olika tolkningar. Det finns saker som inte nämns, och det är en bra sak. Det utmanar oss att inte förhålla oss slentrianmässigt till sanningarna i skriften, utan att göra dem till våra egna sanningar.

Trosbekännelserna som avgörande vad som är förgrund och bakgrund

När vi ska försöka avgöra vad som är förgrund och bakgrund i vår tro, vår teologi och vår förkunnelse, är det inte säkert att trosbekännelserna hjälper oss. Om vi använder dem som ett raster, missar vi viktiga – ja, evighetsviktiga – läror och förhållningssätt. Vi kan förledas att tro (!) att Kristendom handlar om att i första hand tro rätt, men missa vad den faktiskt handlar om när det gäller liv. Risken är att kristendomen blir en religion, till skillnad från en relation med Jesus. Och en religion med huvudsakligt fokus på epistemologin – vad håller vi för sant. Det blir en fattig tro, en helt utan utsäde in i andra människors liv.

När vi använder dem som sammanfattning av vad vi är överens om, skapar de en gemenskap. Och det är något mycket viktigt. Vi får bekänna oss, tillsammans, till vår gemensamma tro. Men det blir också mer en slags Bibelkommentar. Vår tro och vårt liv har som utgångspunkt att försöka förstå och leva ut texterna mellan Bibelns pärmar. Vi försöker förstå hur de kan vara och bli Guds Ord, eller ja, Guds tilltal, i vår egen verklighet.

Det är antagligen en längre väg att gå. Men det är också den enda vägen som är värd det. Den som ger utsäde för världen.

 

Publicerat i Dogmatik, Epistemologi, Församlingsteologi, Historisk teologi / Kyrkohistoria, Kultur / Sociologi / Reflektion, Systematisk teologi | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Förgrund och Bakgrund i dogmatiken

Jag har berört, flera gånger på bloggen, vikten av att avgöra vad som är förgrund och bakgrund i Bibelläsningen. För ett par år sedan lanserade jag ett litet, enkelt men möjligen hjälpsamt exegetiskt verktyg för att avgöra om en enskild text var en förgrunds- eller bakgrundstext. Men sedan dess har jag upplevt att det här är kanske den viktigaste frågan som återkommit, gång på gång, i de teologiska samtalen.

Emellanåt stöter vi på läror grundade på enskilda verser i Bibeln. Det finns då människor som hävdar att läran är ”faktiskt grundad på Guds Ord” och ”det går inte att gå omvägar kring de verser man inte gillar”. Problemet är, naturligtvis, att texterna inte ”utandades” så från början – vers för vers. Verssystemet är från 1500-talets första hälft. Men texterna fick, naturligtvis, inte någon ny mening från Gud i och med det. Och alltså missar vi Guds mening och tanke med texten om vi läser Bibeln på det sättet.

Emellanåt stöter vi också på människor som helt enkelt inte kan förhålla sig till den ondska som också finns mellan Bibelns pärmar. ”Hur kan detta vara Guds Ord?” menar de. Och även om svaret emellanåt liknar det ovan, så kan det ha att göra med flera saker. Dels, naturligtvis, att inte alla texter är bevarade som en instruktion, utan en del faktiskt som varning för oss. ”Gör aldrig så här igen”.

Så hur avgör vi vad som ska ha vikt i vår tro, i vår bibelläsning och till sist i vår teologi?

Vad kan vi lära oss av Emmausvandrarna?

Samma dag var två lärjungar på väg till en by som ligger en mil från Jerusalem och som heter Emmaus. De talade med varandra om allt det som hade hänt. Medan de gick där och samtalade och diskuterade kom Jesus själv och slog följe med dem. Men deras ögon var förblindade och de kände inte igen honom. Han frågade: ”Vad är det ni går här och talar med varandra om?” De stannade och såg sorgsna ut, och den ene, som hette Kleopas, svarade: ”Du måste vara den ende som har varit i Jerusalem och inte vet vad som har hänt där under dessa dagar.” – ”Vad har hänt?” frågade han. De svarade: ”Detta med Jesus från Nasaret, han som var en profet, mäktig i ord och gärning inför Gud och hela folket. Han blev utlämnad av våra överstepräster och rådsherrar, och de fick honom dömd till döden och korsfäst, medan vi hoppades att han var den som skall befria Israel. Men till allt detta kommer att det är tredje dagen sedan det här hände, och nu har några kvinnor bland oss gjort oss uppskakade. De var vid graven tidigt i morse men fann inte hans kropp, och då kom de tillbaka och berättade att de i en syn hade sett änglar som sade att han lever. Några av de våra gick ut till graven, och de fann att det var så som kvinnorna hade sagt. Honom själv såg de inte.” Då sade han: ”Förstår ni så lite, är ni så tröga till att tro på det som profeterna har sagt? Skulle inte Messias lida detta och gå in i sin härlighet?” Och med början hos Mose och alla profeterna förklarade han för dem vad som står om honom överallt i skrifterna.

De var nästan framme vid byn dit de skulle, och han såg ut att vilja gå vidare, men de höll kvar honom och sade: ”Stanna hos oss. Det börjar bli kväll och dagen är snart slut.” Då följde han med in och stannade hos dem. När han sedan låg till bords med dem tog han brödet, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem. Då öppnades deras ögon och de kände igen honom, men han försvann ur deras åsyn. Och de sade till varandra: ”Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss?”

De bröt genast upp och återvände till Jerusalem, där de fann de elva och alla de andra församlade,och dessa sade: ”Herren har verkligen blivit uppväckt och han har visat sig för Simon.” Själva berättade de då vad som hade hänt dem på vägen och hur han hade gett sig till känna för dem genom att bryta brödet.

— Luk 24:13-35

För det första – vad i texten är Goda Nyheter? 

Budskapet om Jesus är glada nyheter för den som hör det. ”Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss?”, frågar sig de båda lärjungarna. Så första frågan om förgrund och bakgrund är vad som är fokus. Vad är Evangelion i texten, vad är Goda Nyheter?

Det här blir speciellt viktigt när vi läser i Gamla Testamentet. Det här är det sättet som Jesus själv presenterar GT:s texter på. Det är alltså inte mina tankar här – det är i stället att försöka tillämpa Jesu egna pedagogik när Han pratar om texterna. Vi kan inte ha ett högre teologiskt ideal för vår texttolkning. Och risken, om vi frångår den här principen, blir både att vi missar vad texterna säger, att vi gör förgrund av bakgrundsfrågor och att vi till sist gör våld på texterna. Och det leder nästan oundvikligen till att också människor blir skadade av teologin.

För det andra – var är Kristus i texten?

”Och med början hos Mose och alla profeterna förklarade han för dem vad som står om honom överallt i skrifterna.”

Till en början kan det vara svårt att hitta Kristus i varje text. Om du inte gör det, kan du lägga texten åt sidan (inte kasta bort den på sophögen – märk väl), väl medveten om att det är en bakgrundstext. Framstår inte Kristus som tydlig i texten, behöver du den inte för att bygga en teologi, då Kristus är den som måste vara centrum. I vår tro. I vår teologi. I vår förkunnelse.

Texten kan ha fler värden, absolut. Inte sällan vill den förklara hur något var då och ofta tjänar läsaren på att fråga ”varför?” till en text. Men om du inte ser Jesus i texten, bör du inte göra den ”tyngre” eller viktigare än vad den är. Den ska inte stå i förgrunden i något läge av teologin.

Klassiska misstag här är att exempelvis läsa gammaltestamentliga texter om Templet såsom handlande om den kristna kyrkan, eller som en förebild för kyrkan. Men så är det nu inte – Jesus säger själv att Han ska bygga Guds tempel i våra hjärtan och Jesu förkunnelse handlade om Riket, inte om Folket eller Templet. Andra fel kan vara att läsa gammaltestamentliga lagar såsom normerande för kristna utan judisk bakgrund, trots att det är frågor som tagits upp både av Jesus och senare av apostlarna i Apg kap 10-15.

Men Kristus finns i Gamla Testamentet. Och Kristus måste vara centrum i vår förkunnelse, i vår tro och i vår teologi. 

Med de här båda riktlinjerna som tömmar, är det inte så lätt att skena iväg i teologin. Att vi låter samma saker vara viktiga för oss som de var för Jesus. Och att vi låter Jesus och Hans undervisning vara centrum i vad vi säger och hur vi lever.

Det övriga är periferi. Inte utan värde, men inte centrum. Och därmed bakgrund.

 

Publicerat i Dogmatik, Historisk teologi / Kyrkohistoria, Systematisk teologi | Etiketter , , , , | 1 kommentar

Tvivel som Andlig disciplin

Bild på morötter. Det viktigaste sker i det osynliga. Utan rötterna är det som syns ovan jord helt meningslöst.

Det är inte alltid det som växer i det synliga som är viktigast.

När jag var ung…

Min tro har formats till vad den är idag genom ett antal perioder. Jag måste, som Paulus, säga ”När jag var barn tänkte jag som ett barn” och jag har ofta i nutid försökt att etikettera min egen tro som ”post-” det ena eller andra. Vanligtvis ”postkarismatisk” men jag har använt prefixet i andra sammanhang. För att visa andra var jag vandrat. Utan att tydligt säga vad jag kommit fram till.

Min tro är inte färdig. Mogen. Men den är mognare idag. Med djupare rötter. Än allt det där jag sätter efter ”post-”.

En del människor håller upp sin barndoms tro som den mest genuina. De älskar att sjunga

Barnatro, barnatro – till Himmelen du är en gyllene bro.

Men jag kan inte sjunga så, utan att det skär i öronen och skorrar i hjärtat.

Tvivlets insteg

Den Gud jag mött i olika ”karismatiska” sammanhang var en Gud som talade direkt till människor med profetiska tilltal. En Gud som bryr sig om varje del av våra liv. Vad vi gör med vår tid, våra tillgångar, våra relationer, vem vi ska gifta oss med, och så vidare.

Den Gud jag mötte svarade på bön om helande – Han ville att alla skulle leva friska. Om någon inte blev frisk berodde det på djävulens trick och finter.

Men den Gud jag lärt känna var också en Gud som existerade i korta ögonblick. I små textsammanhang. Gud var närvarande i varje liten sekund, men inte Evig, på något konstigt sätt. Bibeln var inte stora berättelser, utan ögonblick. Inte stora sammanhang utan ett pussel av tiotusentals små pusselbitar av sanningen.

Och till sist blev det en Gud jag inte kunde tro på. Jag fick överge min karismatiska tro. För att finna… en annan? Gud.

Ta en sådan fråga som helande. Om jag bad för någon, som inte blev frisk – hur kunde jag stå ut med en sådan teologi? Antingen var det Djävulen som lade hinder i vägen. Men vad gjorde jag då med alla löften om att stå djävulen emot och han ska fly? Vad gjorde jag av texter som dem om Guds vapenrustning i Efesierbrevets sjätte kapitel? Om jag, trots att jag stod emot djävulen, trots att jag följde Gud, trots att jag tagit på mig hela rustningen, trots… ALLT… inte fick ett svar i form av ett helande? Ville inte Gud att personen skulle bli helad? Var inte Gud allsmäktig? Var faktiskt inte Gud större än min bön, än min eventuella brist på tro? Vad hände med frågor om rättfärdighet? Om att ha tro som ett senapskorn?

Om min tro skulle leva på bibelord – ”Mannakorn” – vad gjorde jag med texterna mellan de bibelord som räknades? De som min tro byggde på? 

Utan det större perspektivet blev det här helt outhärdliga frågor. 

Flykten till tvivlet

Jag kunde inte tro på en sådan Gud. Men jag hade heller inga förebilder i hur jag kunde tro på ett annat sätt. I den karismatiska fåran fanns något som jag nu skulle vilja karaktärisera som ett andligt högmod – människor som själva inte hörde till den karismatiska rörelsen var i olika utsträckning avfällingar från den sanna, kristna tron.

”Liberal” tro var ett skällsord. Man skulle vara ”radikal”.

Att våga släppa taget om en sådan tro, utan att våga lita på att det fanns någon att dela erfarenheterna med, hade varit omöjligt för mig. Men jag hade två bröder i tron som kom att betyda mycket för mig. Två killar som aldrig slutade att vara sig själva. Som aldrig förväntade sig att jag skulle vara på något speciellt sätt.

Trots att vi inte pratade dagligen och stundligen, hjälpte de mig. De visade för mig att det fanns genuina sätt att tro på Gud, som inte gick sönder i kontakten med Verkligheten och Livet. Två föredömen.

Att vandra i tvivel. Och tro.

Jag kom till sist fram till en punkt där varje gammalt plagg av min tros klädnad hade tagits av mig, och jag stod naken inför Gud och omvärlden.

Jag fick släppa taget kring favoritpassager i Bibeln – de betydde helt enkelt inte vad jag ville att de skulle betyda. De var delar av en större berättelse, som handlade om något helt annat.

Och jag fick släppa taget om favoritidéer i dogmatiken. Saker som, faktiskt, var idémässigt fel. Osanningar om vem jag var som människa (”Du är en själ, du har en ande och du bor i en kropp”). Osanningar om vem Gud var. Där jag tidigare läst Johannesevangeliets 3:16 och betonat ”var och en som tror”, fick jag plötsligt se orden ”hela världen” och i nästa vers ”inte […] döma världen, utan att världen skulle bli räddad”.

Och till slut, efter ett decennium, hitta en väg framåt. Vägen hem.

Vägen hem, för mig, kom i att börja träna mig i Teologi. När jag plötsligt mötte flera idéer kring hur en kunde tro, blev inte tron längre en boja. Inte något jag skulle tillägna mig eller tvinga mig själv till. Det blev i stället en frihet. Ett val. Jag kunde välja att följa mitt hjärta. Att börja lita till att Herren kunde leda mig, faktiskt, genom sin Ande. Utan att det fanns en pastor eller profet som var tvungen att ge sitt godkännande. Utan att jag, personligen, kunde lita på Hans ledning, hans röst i mitt eget hjärta.

Vandringen framåt

Vandringen går nu hemåt. Jag är inte framme än, men jag försöker följa Guds röst och tilltal till mig. Jag försöker att förhålla mig skeptisk. Kritisk. Tvivlande. En del tycker att det skulle vara en väg bort från Gud. Men jag tänker tvärtom. ”Sanningen”, säger skrifterna, ”skall göra er fria. Guds ord är sanning.”

Guds ord. Inte människors ord om Gud. Gud är större.

Tvivlet som andlig övning

Så – får jag ge ett tips;

Tänk igenom hur du tänkte och trodde om Gud för 20 år sedan. Och fundera. Har du släppt några idéer om Honom? Om Guds karaktär? Har du släppt några idéer om Bibeln och dess texter? Vad har du omvärderat?

Och om du inte har ändrat något, alls – är skälet att du är kvar i en omogen tro? Att du faktiskt inte växt?

Skriv så ner en trosbekännelse. Hur du tänker att Gud är. Hur du tänker att Du är. Hur du tror att Världen, egentligen, är. Vad ber du för? Vad hoppas du på? Vad är du tacksam för?

Och återvänd, om 20 år, och se vad i din trosbekännelse du fortfarande är trygg och bekväm med. Och fundera vad som är störst varningssignal – om du är bekväm med det mesta, eller obekväm med det mesta. 

Gud välsigne oss alla.

 

Publicerat i Församlingsteologi, Kultur / Sociologi / Reflektion, Systematisk teologi | Etiketter , , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Vem är det eg. som ska helga Guds namn? – ett öppet svar till Rebellas Andra

Internetpolaren ”Rebella undrar” skriver i en bloggpost om tankar i mötet med ”Herrens bön”. I Matteusevangeliet, sjätte kapitlet och start från vers 9 startar den.

Rebella menar att versionen som användes fram till -81 och den ”nya” har olika betydelser. Det är, menar hon, en skillnad mellan ”Helgat varde Ditt namn” och ”Låt Ditt namn bli helgat”. 

Jag tar fram mitt grekiska Nya Testamente och läser lite, under morgonens bön och inser att båda översättningarna (eller läsningarna) är väldigt trogna texten.

ἁγιασθήτω

Objekt och subjekt är inte supertydligt i texten, alltså. Antingen ska Guds namn helga oss, eller så ska vi hålla Guds namn helgat, avskilt. 

Och det, just det, som skaver i Rebellas läsning, blir plötsligt ett litet ljus i min själ. Mitt hjärta kan stämma in i båda de bönerna, båda de alternativa läsningarna, och jag känner en sådan frid i hjärtat av det. Jag kan rent av andas den här bönen – andas in Guds helighet, och andas ut en tillbedjan av Honom.

En stund av ljus över texten, i en enkel morgonbön, en vanlig onsdag. Jag tackar Herren för sådana välsignelser.

Publicerat i Exegetik, Språklig Exegetik, Vardagsexegetik | Etiketter , , | Lämna en kommentar

”Nu förstår jag verkligen att Gud inte gör skillnad på människor”

Pride-armband på min arm

Jag bestämde mig för att i år, i samband med Malmö Pride, skriva en teologisk artikel kring var jag står i frågor som rör HBTQ. 

Många som känner mig vet redan var jag står. Och en del vet inte varför jag tycker som jag tycker.

Länken kommer sist i posten. Här är några citat som smakprov för att avgöra om det är något du vill läsa…

—–

Vissa menar att, då Gud skapade människan ”till man och kvinna”[1]samt att ”det var mycket gott”[2] att det är just heterosexualitet som är Guds plan för mänskligheten.

Men den tesen bygger på ett tankefel. Nämligen att heterosexualitet skulle vara en mindre fallen sexualitet än andra.

Faktum är att ingen av oss har upplevt en icke-fallen sexualitet.[3]

[1] 1 Mos 1:28

 

[2] 1 Mos 1:31

 

[3] Lästips: Gushee, David P. (2015). Changing Our Mind, second edition: A call from America’s leading evangelical ethics scholar for full acceptance of LGBT Christians in the Church . David Crumm Media, LLC. Kindle Edition. Kap 14 & 15.

 

 

Frågan är då – om texterna som används ur GT för att fördöma homosexualitet inte citeras eller refereras till i NT – är det riktigt att bygga någon stark dogmatisk uppfattning i frågan?

Om Jesus, som är Ordet personifierat, inte ens nämner homosexualitet i en bisats – är det rimligt att hävda att det finns en ”Klassisk kristen syn” som fördömer homosexualitet?

 

Det finns ingen annan teologisk fråga, vare sig central eller perifer, som vi så ofta underbygger med så litet skriftstöd. När vi talar om en handfull verser och en längre text, skulle vilket annat teologiskt ställningstagande som helst hamna ute i ”spekulativt”-marginalen.

 

GudGorInteSkillnad – 2017

EDIT: Har förstått att vissa har svårigheter att läsa .DOCX-filen ovan. Så här kommer en version i PDF.

GudGorInteSkillnad – PDF

 

Publicerat i Dogmatik, Exegetik, Församlingsteologi, Historisk teologi / Kyrkohistoria, Kultur / Sociologi / Reflektion, Systematisk teologi | Etiketter , , , , , , , , | 2 kommentarer

Har vi skapat nya sakrament?

När jag läste min grundutbildning i teologi, gick jag en kurs som kallades ”församlingens pastoraler”. För den som inte talar ”teologiska” betyder det ungefär ”församlingens ögonblick av speciell omsorg, vid portalhändelser i livet”. De pastorala handlingar som togs upp var, som jag minns det, barnvälsignelse (det här var en frikyrkligt präglad utbildning), dop, nattvard, vigsel och begravning. Kursen var väldigt praktisk och hands-on, vilket var fantastiskt viktigt för den som senare skulle ut i församlingstjänst. Den var obligatorisk för att kunna ordineras som pastor i flera av frikyrkorna, då.

Examinationen var utformad så att vi fick fylla i rätt blanketter för vigsel, fick välsigna en docka, fejk-viga ett par klasskamrater och möjligen något mer. Jag minns att vi också skulle besöka en begravning för att bli godkända i kursen.

Men vad jag minns lärde jag mig aldrig någon skillnad på ”sakrament” och ”pastoral”.

En del av detta har ekumeniska orsaker – olika kyrkotraditioner räknar olika saker som ”sakrament”, så även om praktikerna – pastoralerna – ser ganska lika ut kan man mena att olika saker så att säga händer i dem. Under ytan. 

Definitionen på ett sakrament är att det är en handling i vilken Guds Nåd visas. Synen på om Guds Nåd också förmedlas i själva handlingen, och i så fall hur och i vilken grad, skiljer lite grand mellan olika kyrkotraditioner men alla är överens om att Guds Nåd i alla fall blir synlig i sakramenten.

Tanken med en pastoral handling är att handlingen i sig predikar. Den säger något om Gud. Den sammanfattar, utan en massa ord, något viktigt och bärande i tron. 

Barnvälsignelsen är handling direkt grundad på Jesu direkta uppmaning ”Låt barnen komma till mig!”. Dopet är direkt grundat på Jesu uppmaning i missionsbefallningen – ”Döp dem…”. Nattvarden är direkt grundad på Jesu ord under Hans påskmåltid med lärjungarna ”Gör detta till min åminnelse […] tills dess jag kommer åter”.

Ett nytt bud ger jag er – att ni ska hålla skolavslutningar

I de senaste årens återkommande debatt framstår det som om kristenheten uppfattat ytterligare en sådan ”portalhändelse” i livet. Ja, till och med kanske ett tillfälle att förmedla Guds Nåd till människor, i en liten rit eller symbolhandling. Nämligen skolavslutningar. 

Varje år skriver någon debattör – det brukar bli målfoto på om det är Den Arga Ateisten eller Den Orolige Kristne som hinner först – samma debattartikel som året innan. Ena sidan är arg eller orolig för att barnen ska påverkas religiöst av att ha skolavslutning i kyrkan. Andra sidan är orolig för att barnen… ja, det är här någonstans jag inte hänger med i svängarna riktigt. För oron verkar vara mer att kyrkan eller religionen ska få mindre påverkan i människors liv.

Men…

Är det verkligen vår kallelse, vår roll som kristna, vår identitet som kyrka att utgöra ”platsen där skolorna samlas för avslutning”? Har vi inte förminskat oss själva då? 

Missionsbefallningen är tydlig i sitt ”Gå ut”, inte ”kalla in”. Och viktigare – är det rimligt att tro att en skolavslutning kan hjälpa någon att bli lärling till Jesus?

Det blir för mig helt oförklarligt hur vi kan ägna energi och tankemöda på att strida om den här frågan, som kristna. Tror jag att det skadar folk att fira skolavslutningen i en kyrkobyggnad? Absolut inte. Tror jag, som de militanta ateisterna, att det kan ”påverka” barnen religiöst? Nej, absolut inte. Och det är just det som är poängen.

 

Publicerat i Församlingsteologi | Etiketter , , | Lämna en kommentar

Borde vi inte prata om sex och teologi?

Det här med teologin kring sexualitet och relationer, hörni… Borde vi inte göra något åt den?

En del av er har säkert märkt av att den här våren förlorat något av mitt tålamod med dålig teologi. Med dålig teologi menar jag, bland annat, teologi som aldrig får ifrågasättas, där vi lär oss vad vi ska tycka men inte kan argumentera, och så vidare.

De som känt mig längre har märkt av en växande frustration över hur mycket teologi som framställs av ensamma. Enskilda teologer som på sin kammare tänker ut saker. Även när enskilda samfund och rörelser emellanåt (sällan, men ändå) har ”läronämnd” eller ”teologiskt språkrör” eller så, så är det ofta enskilda människor eller i alla fall människor som inte är involverade i församlingstjänst eller liknande. ”Teologi” är något som, tydligen, produceras långt bort från en församlingsgemenskap. Ibland så långt från den, att den känns helt verklighetsfrämmande. 

En tredje frustration som vuxit sig allt starkare i mitt liv är hur vi tillåter oss ett slappt, dåligt teologiskt hantverk när vi pratar om vissa frågor. Exempla gratia – sexualitet och relationer. Vi som teologer och predikanter överger ofta våra viktigaste principer för hur man faktiskt bygger teologi när vi kommer in på några områden. Detta är ett. Vi tillåter oss ofta att vershoppa, att inte skilja mellan förgrund och bakgrund, att inte fundera över kulturell eller historisk kontext. Mitt favoritexempel är människor som talar om ”Det Bibliska Äktenskapet”, utan att klargöra riktigt vad de menar. Bibeln innehåller ju texter kring månggifte, konkubiner, skengifte, ja Torahn innehåller rent av lagar kring hur män får skilja sig från sina hustrur om de misshagar dem. Utan övriga skäl, alltså.

Ett fjärde ”skav” är vår förmåga att ofta dekonstruera, men sällan sedan rekonstruera eller konstruera en koherent teologi själva. 

Så kan vi prata om sexualitet och relationer på ett annat sätt?

Kan vi börja med att fundera kring vad som gör en relation bra? 

Vi vet att i Begynnelsen var allt gott. Och vi vet att vi är på väg mot en framtid då allt ska upprättas. Vi vet, vidare, att Gud redan satt igång sitt upprättelseverk, inom oss. Så hur ser en upprättad relation ut? Hur ser en upprättad sexualitet ut? Vad gör en relation eller en sexualitet till hel?

Kan vi fundera kring vilka texter som är centrala och vilka som är bakgrund (men klanglåda) till vår teologi här? När vi talar om de här frågorna – är verkligen Lagen, med dess försök att juridiskt begränsa eventuella skador – en bättre text än, låt oss säga, Höga Visan? Vilka är de längre, bärande textsammanhangen för en teologi kring en hel sexualitet, för rättfärdiga relationer?

Kan vi fundera tillsammans? Utan att någon så att säga ska uttala sig ”ovanifrån”, utan ett samtal där vi funderar över, brottas med, försöker förstå och försöker skapa något utifrån en gemensam längtan efter rättfärdighet, frid och glädje? Och vilka röster tillåter vi vara ”tillsammans” här? Kan vi rent av våga lyssna på röster som vi inte är vana vid att höra?

Kan vi komma fram till en god teologi – ja rent av Goda Nyheter – om relationer och sexualitet?

Vill vi börja att i kommentarsfältet nedan dela med oss av vilka texter som är centrala, vad de säger och hur de kan tillämpas? Tillsammans? Välkommen till teologi – logia, ord, om Theos, Gud!

Publicerat i Dogmatik, Exegetik, Församlingsteologi, Systematisk teologi, Vardagsexegetik | Etiketter , , , , , , , , , , , , | 8 kommentarer

Om rädsla – Ett aktuellt samtal

[…samtal om teologi…]
 
Hen ” ‘Queer bibeltolkning’. Är inte Frälsis emot det?”
Jag: ”Nej…”
Hen: ”Ja, JAG tycker ju att Queer teologi är helt förkastligt…”
Jag: ”Okej. Vilka teologer håller du inte med?”
Hen: ”…”
Jag: ”Oh. Men vilka _ställningstaganden_ eller _slutsatser_ håller du inte med om, då?”
Hen: ”…”
Jag: ”Så du är emot… …att det _finns_ något som kallas Queer teologi? Utan att veta så mycket om det?”
Hen: ”…”
Jag tror att alla som pluggat teologi någon gång mött det där. Någon möter oss som har starka åsikter om något som de egentligen inte har så mycket kunskap om. Men de har lärt sig att det är farligt. Det kan vara saker som avslappning eller Yoga. Moralpanik som den som rollspel för 25 år sedan, eller om Harry Potterböckerna för typ 15 år sedan (de lär barn ockultism!).

Inom kyrkligheten finns också de där rädslorna. Alltså, kristna syskon emellan. Det kan vara protestanters skepsis inför ortodoxas vördnad av ikoner. Det kan vara frikyrkligas rädsla för ”apokryferna”. Men ständigt denna fruktan att det kan finnas något som på något sätt ska förleda bort från en riktig tro på Jesus. Nämligen den egna traditionens.

Och jag tänker lite – varför alltid denna fruktan?

Varför litar inte kristna på att samme Ande som uppenbarat Sanningen för dig, kan göra det för andra du möter? Speciellt om de, du vet, söker Gud?

Varför är vi så styrda av fruktan, när Jesus själv både lovar att vara med oss alla dagar (både de bra och de dåliga) till tidens slut? När vi fått löftet att den som är i oss är större än den som är i världen?

Publicerat i Kultur / Sociologi / Reflektion | Etiketter , , , | 1 kommentar