And now for something completely different

En del av er undrar, med rätta, varför jag är så seg på att uppdatera här.

Sedan slutet av förra året har jag i stället skrivit på en introduktionsbok i Exegetik (på Svenska). Sedan igår har jag börjat skicka den till små nördiga teologiförlag, i förhoppningen att någon ska våga ge ut den.

Det är en slags populärteologisk bok om hur man kan (och bör) tolka Bibelns texter, vad skillnaden på god och dålig teologi är, hur man faktiskt gör (som i både vilka principer man använder, men också vilka verktyg). Boken är, som sagt, populärteologisk, men utan att väja för de svårigheter som finns att tolka Bibeltexterna. Den innehåller också många både aktuella och historiska exempel på dålig Bibeltolkning och vad det leder till för konsekvenser.

Den tänkta målgruppen är både studenter av teologi, som går sina första kurser i exegetik, men också präster, pastorer och andra predikanter samt seriösa Bibelläsare, som vill att bibelläsningen ska förvandla dem på insidan. 

Det är min andra populärteologiska bok, men jag tror att tilltalet i den är för annorlunda mot min första, för att samma förlag ska vara intresserade av den.

Hur som helst – då vet ni varför det tar / tagit sådan tid mellan uppdateringarna här.

Publicerat i Exegetik, Radnoter, Uncategorized | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Dikt: Ett klumpigt halleluja

Det finns en plats, som är annorlunda,
där ingen behöver vara rädd.
Där den som åkt dit, längst bak i bussen
nu sitter längst fram och är sedd.

Det finns en plats som är annorlunda,
där var en som är okammad än,
eller brusten, kantstött eller rent av fallit
kan bli kramad och buren igen.

Det finns en plats, som är annorlunda,
där vi samlas och böjer oss ner.
Där bänken är fläckad av helgontårar
och mirakler, trots allt, ännu sker.

Det finns en plats, som är annorlunda,
där vi som är udda och fel
får vara små syskon till Levande Kristus
Och där saligt, en dag
fastän brusten och svag,
jag bland helgon och änglar har del.

Publicerat i Församlingsteologi, Uncategorized | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

”…när en gammal värld återupprättas” – Framtiden och hoppet

Den här texten skrevs ursprungligen på engelska och publicerades i ”Journal of Aggressive Christianity”, nummer 120, i April 2019. JAC är en webbtidning med främst frälsningssoldater som målgrupp, vilket återspeglas i språket, men jag tänkte att temat kunde passa här på Theos.se också. 


Jag älskar att sjunga i den lugna, akustiska versionen av ”When The Saints Go Marching In” som Bruce Springsteen gjort. Jo, jag vet, jag är gammal…

Men i den sången så möter textraderna oss;

“Some say this world of trouble
is the only one we’ll ever see.
But I’m waiting on that morning
when a new world is revealed.”

Somliga säger att denna värld av mörker
är den enda vi någonsin kommer se.
Men jag väntar på den morgonen
då en ny värld uppenbaras.

Jag älskar bilden av denna nya värld lika mycket som alla andra. Jag älskar att predika och sjunga om hur Gud, slutligen, kommer att sätta den slutgiltiga punkten för berättelsen om den här världen och Hans rike kommer att bryta igenom. Det kommer att bli en ny verklighet så fantastisk att vårt själva språk går sönder, när vi försöker beskriva det. (Om du inte tror mig, lär gärna Uppenbarelsebokens 21 kapitel och försök att utläsa det vettiga i språket där.)

Jag önskar dock att rimmet i stället skulle vara “when an old world is redeemed”.- ”när en gammal värld är återupprättad”. Slutligen. När Guds rike har kommit här på Jorden. När Hans vilja, slutligen, sker på Jorden såsom i Himlen. När vi ser bönesvaret på den bön som Jesus själv lärde oss att be.

Detta är en teologi i bjärt kontrast till ”vi ska fara bortom molnen, vi ska fara bortom Mars”. En där församlingen ska ”ryckas bort” och de som ”lämnas kvar” ska gå under. En teologi som dessvärre kommit att bli alldeles för vanlig i sentida västlig evangelikal och karismatisk kristenhet.

En teologi av återupprättelse och försoning är dock mer i samklang med såväl skrift som tradition. Inte minst Frälsningsarmétradition.[1]

 

Hur ser Hopp ut?

Teologins yttersta mål är att andas Hopp in i Kyrkan. Evangelium är Goda Nyheter. Punkt. Varje förvrängning av det – varje undervisning av dessa goda nyheter som leder till en knut i magen eller en dålig smak i munnen är helt enkelt inte kristen. Och undervisning om framtiden, eller till och med ”De yttersta tingen” (Eskatologi), utan ett tydligt fokus på vårt Hopp i den fullständiga frälsningen, är helt enkelt inte evangeliets sanning.

En undervisning såsom ”Världen blir allt mörkare och mörkare, tills slutligen då Jesus ska rycka upp oss bort till himlen” är, helt enkelt, felaktig.

Visst – det är mörkt kring oss. Det vore dåraktigt för vem som helst att förneka det. Bara i senaste veckans nyhetsflod (när detta skrivs) har vi hört flera fruktansvärda exempel. Den här specifika veckan har det varit en terroristattack mot muslimer i Nya Zealand, ytterligare ett stort utbrott av Mässlingen i Europa, flera nyheter om stora korruptionsskandaler och pengatvätt, ett stort trafficking-mål där många, många unga kvinnor exploaterats sexuellt, och så vidare, och så vidare.

Men som kristna har vi en möjlighet och en plikt att förkunna om en annan verklighet också. ”Vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor” (Rom 8:22). Gud kommer att återupprätta sin skapelse till ett tillstånd där ”allt [är] gott”. Allt.

Vårat hopp är inte att Jesus kommer att rädda oss från den här världen, utan att Jesus ska återvända och rädda hela världen. Från terrorism. Från Mässlingen. Från girighetens effekter. Från sexuellt utnyttjande.

Det bibliska budskapet om hopp, är vad Jesaja talar om när han talar om hur nationerna ska smida om sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar (Jes 2:4). Det är hur Jesus ger kropp åt sin tro på Gud (på samma sätt som vi ska vara Kristi Kropp). Det bästa sätt vi kan förstå Guds herravälde, Guds rike, är att se på Jesu liv. Och Jesus ryckte sannerligen inte bort någon, till någon slags magisk plats utanför deras egen värld och omständigheter, för att hela eller befria eller förlåta personen hens synder. Istället etablerade Han riket mitt i en fientlig värld.

Han lär Sina lärjungar att be ”låt Ditt rike komma”, inte ”låt oss lämna denna jord och bli uppryckta till dig”.

Hoppet, såsom det utmålas i Uppenbarelsebokens 21 kapitel, är en värld av fred och frid, av hälsa, där inga behov längre finns, där ondskan inte längre får plats. Där varje tår är borttorkad från våra kinder. Det vi kommer leva tillsammans med Gud, i evigheters evighet. Men detta liv av Hopp sträckes oss ner från himlen och etableras på jorden. Gud kommer att bo mitt ibland oss. Vi kommer inte att ”ryckas bort”.

Faran med att tänka fel om framtiden

Teologen Daniel Miliore skriver, i sin systematiska teologi ”Faith seeking understanding”

.…contemporary neo-apocalypticism, as I will call it, marginalizes or ignores the saving activity of Christ and sometimes weds a gruesome portrayal of final cosmic warfare with terrorist political action. Dividing the world into the good and the evil, neo-apocalypticism demonizes all who are considered enemies, is absolutely convinced of the righteousness of its own cause, and in some cases calls for holy warfare –Migliore

Migliore, Daniel (2014 (1991, 2004)). Faith Seeking Understanding – an introduction to Christian theology, Third edition. Cambridge : Wm. B. Eerdmans Publishing Co. p. 352

 

Alltså ”samtida neo-apokalypticism, som jag kallar det, skjuter åt sidan eller bortser helt från Kristi frälsningsverk och knyter emellanåt samman ett kusligt porträtt av slutligt, kosmiskt, krig med politiska terroraktioner. Genom att dela upp världen i de goda och de onda, demoniserar neo-apokalypticismen alla som den anser är fiender, samtidigt som den är absolut övertyga om sin egen rättfärdighet. Ibland, till och med, när den kallar till ’heligt krig’.”

Som frälsningssoldater (eller kristna i allmänhet, men…) måste vi inse att varje doktrin eller teologisk rörelse som för vår blick från ”Kristi frälsningsverk”, måste dömas bort som obiblisk. Vi måste ha just Kristi frälsningsverk för våra ögon. Det måste vara den lins genom vilken vi läser hela Bibeln. Vi kallas inte ”frälsningssoldater” för intet. Vi är inte ”Guds armé” – vi är ”Frälsningsarmén”.

Vi tror att vi är inbjudna i denna Guds plan att rädda hela världen. Faktiskt – ännu mer – vi har svarat på den inbjudan genom att ingå i förbund med Gud för att åstadkomma just detta. En tro som får oss att sitta och i stillhet vänta medan mörkret oundvikligen blir allt mörkare tills Kristus hämtar ”hem” oss, till himlen, är inte vår! Vi är räddade för att rädda andra!

Så den första faran med läran om ett ”uppryckande” är inaktivitet. Pacifism i kriget mot ondskan.

Men den andra och till och med värre faran är att vi löper risken att ta fel på fienden.

I Efesierbrevet, som förspel till instruktionen att ta på sig Guds vapenrustning, skriver Paulus

”Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna.” (Ef 6:12)

Alltså inte, understryker INTE, mot kött och blod. Aldrig.

Du kommer aldrig att möta en person som Gud inte älskar, eller som Gud inte ser på med nåd och kärlek. Gud är inte fiende till någon som du träffar. Och inte du heller. Du är förbunden, i ditt förbund med Gud, att kämpa för och aldrig mot den personen. Fienderna – makterna i den här världen – är inte människor, utan de andekrafter vi kallar girighet, lusta, status och så vidare. Krafter som, verkligen, regerar över våra samhällen och nationer.

Om vi missuppfattar det här eller tänker fel, kommer det inte enbart resultera i att vi blir pacificerade. Det kommer i stället, dessutom, att hjälpa vår fiende att slakta, förgöra och stjäla från människor som Gud älskar.

Den tredje faran är den deterministiska tro som blir resultatet av ”uppryckande”-teologin. Världen är, enligt den här tron, på en tidslinje. Närmast en tidtabell. Inte mycket kan göras för att påverka den. Ännu värre – varje försök att påverka vad som uppfattas som ”tidens tecken” är en attack mot Guds plan och Gud själv.

Men det innebär också att kristna som tror att de ska blir ”bortryckta”, inte uppmuntras på något meningsfullt sätt att ta ansvar för Guds skapelses framtid (eller sina egna framtida generationer). I deras sinne är detta en engångsvärld, och Herren kommer att rädda dem från den, oavsett. Vilken som helst överkonsumtion av världens resurser kommer att bli utan konsekvens för dem, tror de.

Detta går emot vårt eget Soldatförbund, där vi lovar (förbinder oss till Gud) att leva i enkelhet och i solidaritet med de fattiga och åsidosatta.

Nej! Denna neo-apokalyptiska framtidssyn måste överges och läggas åt sidan, till förmån för en hoppfull eskatologi i stället. Vi behöver en berättelse om framtiden som inte utelämnar alla de allra viktigaste delarna!

En framtid av “och”

När vi berättar om den framtid som väntar oss, måste vi använda ordet ”och”. Mycket.

Vi vet hur vårt hopp ser ut, för Guds rike är kommet mitt ibland oss, demonstrerat av Jesus Kristus OCH det kommer att komma, som ett svar på våra böner. Vi har smakat det. Herren har gjutit sin kärlek i våra hjärtan OCH kommer att återupprätta våra hjärtan till en evig kärlek. (1 Kor 13). Gud kommer att återupprätta hela världen OCH Han kallar oss till att skrida till verket!

Vårt hopp en återupprättad, fullständigt frälst, värld måste bejaka att det kommer en dag då Gud kommer att sätta slutlig punkt för orättvisa, ohälsa, ja för själva döden.

Men vårt hopp kallar oss också till att vara Hans händer till den här världen. Att vara Kristi kropp, som gestaltar Guds rike OCH påskyndar dess ankomst på den här jorden.

Uttryckt på det sättet, kan vår berättelse om framtiden till och med bli en äventyrsberättelse som vi får agera ut. Vi kan bli inbegripna i den största berättelsen någonsin – Världen för Kristus!

 

[1] Booth, William. (1890). ”The Millenium – or The Ultimate Triumph of Salvation Army Principles”. Downloaded March 18th, 2019, from http://www.armybarmy.com/JAC/article12-83.html

 

Publicerat i Dogmatik, Kultur / Sociologi / Reflektion, Systematisk teologi | Etiketter , , , | 1 kommentar

Är det skillnad mellan att hålla fred och skapa fred?

Dagens kortaste: Matt 5:9, i svenska Bibel 2000 säger

”Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner.”

Men Grekiskan använder ”εἰρηνοποιός”, ”Eirenopoios” – alltså den som skapar fred (eller frid). Inte enbart passivt ”håller fred”, utan aktivt skapar fred.

Hur ser vi på detta fredsskapande? Är det en avgörande skillnad mellan att hålla fred och att skapa fred? ”Poios” betyder ”bygga” som i att bygga ett hus eller en möbel. Vad bygger vi med för virke och metoder när vi försöker bygga fred?

Publicerat i Exegetik, Språklig Exegetik, Vardagsexegetik | 1 kommentar

Ännu mer Förgrund och Bakgrund – att låta det som Jesus tyckte var centralt (respektive perifert) vara centralt (respektive perifert)

Som vaneläsare av den här bloggen har märkt, har jag under senaste året, sisådär, funderat mycket kring förgrund och bakgrund i Bibelläsningen. Vad är viktigt i Bibeln? Vad är absolut centralt? Och vad är mer ”intressant för att förstå i den tiden, men…”?

Ett sådant ”test” man kan göra för att avgöra huruvida något är centralt eller perifert – både i den personliga bibelläsningen eller i en predikan man hör, eller i en Bibelläsningsplan eller liknande – är att titta på två frågor;

  1. Vad sade Jesus om ämnet?
  2. Hur talade Jesus om ämnet?

Det här är absolut det viktigaste.

Vi kristna är kallade till att vara Kristi Kropp – alltså att gestalta vem Kristus är, i den här världen (Rom 12, 1 Kor 12). Det här borde ställa förväntningar på oss som förkunnare och Bibelläsare. Det är att ställa sig frågan i varje situation, i varje samtal eller predikan, ”Vad skulle Jesus gjort?” (för att nu citera en trött slogan).

Men perspektivet är Det Viktigaste. 

Det finns många människor som kan hävda att deras förkunnelse eller förståelse är ”trogen Bibeltexten”. Vederbörande brukar då mena att de har en tämligen literal förståelse av texten. Och att just den förståelsen är den bästa, oförfalskade. ”Det är bara att läsa som det står.” Men faktum är att Jesus inte bara läste som det stod. Han förklarade i stället skrifterna som de var tänkta. Han stormade mot en för bokstavlig läsning som Fariséer och skriftlärda förde fram. 

När vi citerar texter ur Gamla Testamentet är det viktigt att vi talar om dem på samma sätt som Jesus gjorde.

Som Kristen – som en Jesu efterföljare – måste jag till och med fråga mig om texter som Jesus inte direkt berör, kan anses som centrala, över huvud taget. 

Men några konkreta exempel då, kring det här att prata om GT på samma sätt som Jesus;

3 Mos kap 20 – om äktenskapsbrott och otukt. Jesus – om att döma sitt eget hjärta: Matt 5:28 ff, men om att döma andra Joh 8:3-11. Alltså ”inte heller jag dömer dig”.

2 Mos 21:23-25, 3 Mos 24:20 Om straff, för att uppnå rättvisa. Jesus, om att straffa – Matt 5:38 ff

Jag vet att jag väljer övertydliga exempel, men det är enbart för att göra det solklart. När vi tittar lite mer under ytan på Jesu förkunnelse så kommer vi upptäcka texter i GT, som vi lättare misstolkar. Just för att vi inte tillämpar dem på samma sätt som Jesus gjorde.

Se Jesus, exempelvis, förklara skilsmässa i Matt 19:1-13. Varför talar han ens om människor som gjorts könlösa här? Jo, för att texten i GT han refererar till, är just samma stycke i lagen – idag hittar vi det i 5 Mos kap 23 och 24. Jesus menar alltså här att det är just de som inte ens får tas upp i Folket, för renhetslagarnas skull, har fått känna Himmelrikets hemligheter om äktenskapet.

Så… Om vi inte är medvetna om vad Jesus, faktiskt, talar om här eller hur han talar om det, så är det lätt att missa poängen. Man kan tro att det är text om, ptja, samkönade äktenskap. Om förbud att skilja sig. Om förbud att gifta om sig. Men det är i själva verket en kommentar till Lagen i 5 Mos 23 och 24 och vi måste tala om de texterna på samma sätt som Jesus gjorde. 

Min snabbaste uttolkning blir ungefär ”Se här – ni har förfelat hela tanken med äktenskapet så att vi inte ens kan prata om det. Ni vill prata om skilsmässa, inte trohet. Men ni förstår inte ens vad trohet innebär.”

Och – det här är viktigt att poängtera – du kanske inte alls kommer fram till samma slutsats som mig, här. Men du måste i alla fall närma dig texten och försöka förstå den som Jesus förkunnade den, inte som Fariseerna eller någon annan gjort det.

I din egen Bibelläsning – låt det som Jesus tyckte var viktigt, vara viktigt. Och låt det som Han inte ens nämner vara perifert. Jag tror att det är en hållbar princip när vi ska fundera över vad som är viktigare och mindre viktigt av det vi läser.

Publicerat i Exegetik, Församlingsteologi, Vardagsexegetik | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Dagens rim: Visst är det skönt

Visst är det skönt att alla hungrande nu är mätta?
Visst är det skönt att de sjuka fått besök?
Visst är det skönt att alla nakna nu är klädda?
Visst är det skönt att vi gjort bort sån’t världsligt stök?

Visst är det skönt att inga barn behöver tröstas?
Visst är det skönt att inga drinkare dricker mer?
Visst är det skönt att hatet till slut har överröstats?
Visst är det skönt att döva nu hör? Att blinda ser?

Visst är det skönt ändå, att vi inget viktigt har att göra?
Visst är det skönt att Gud välsignat allt vi kan?
Visst är det skönt att lägga kraften på att föra
samtal om det viktiga – vilka som får älska varann.

Publicerat i Diakoni, Församlingsteologi | Etiketter , , | Lämna en kommentar

Förgrund och Bakgrund igen – en praktisk övning i samtiden

EDIT: Kl 16:20 – kolla in det här! Micael Grenholm har sammanställt typ alla texter!

 

Igår samtalade jag med en närstående, som inte är så van vid Bibelläsning och så. Vackert så. Alla lägger inte (mer än) ett halvt decennium på Universitetet att läsa och förstå Bibeln.(Jag har förstått att många till och med väljer att studera något som går att bygga en karriär på. Ja, ni hör ju…. _blink_)

Hur som helst – vederbörande frågar mig, väldigt ärligt

Hur resonerar de som menar att vi inte ska ta emot flyktingar? Vilka är de Bibliska argumenten för [kristna] att säga att folk ska hålla sig inom ett lands gränser? Vad säger ens kristendomen om invandring?

Jag går inte in på de exakta vägarna till hur vi kom fram hit i frågandet, för jag vill att ett sånt här blogginlägg ska kunna läsas även längre fram i tiden. För principerna är viktigare än dagsaktuella händelser. Men om du läser detta i mitten av Augusti 2018 förstår du ungefär vad hen läst i tidningarna, som föranleder frågorna.

En Shemagh, en slags schal som är vanlig i mellanöstern.Det viktigaste är nämligen vad som händer sedan. Under tiden som jag börjar svara, googlar nämligen vederbörande ”Bibeln, Invandring” och får upp sidvis med bibelhänvisningar. Det är tydligt, för min närstående, att frågan inte enbart är en detaljfråga utan att det, även väldigt översiktligt, även utan djupa kunskaper i Bibeln, att det här är en stor fråga och att det finns texter genom Hela Bibeln, både Gamla och Nya Testamentet som handlar om det. Jesus talar om det, i den berättelsen som tydligast förklarar att ”Vi och dem” inte finns inom kristendomen – ”Den barmhärtige Samariern”. Frågan som Jesus avslutar hela berättelsen med, ställs till dig och mig också; ”Vem var den [misshandlade] mannens nästa?”

I mitt eget inlägg i samtalet har jag hunnit börja söka i minnet över texter som rör nationer över huvud taget. Texter som kan läsas som att Gud vill att vi ska ha olika språk, att vi ska finnas i avgränsade länder. Texter som kan användas – om man tror det. Jag kommer på några få. Men måste erkänna att jag måste vrida och bända lite för att få dem att säga det.

Och så kommer förstås slutsatsen – även om det var Guds vilja – vilka nationsgränser ska ens gälla, då? Av samtliga världens länder idag har mer än hälften andra gränser än för hundra år sedan. I princip alla har andra gränser än för två hundra år sedan. Att ens tänka på hur världen såg ut i den tid då texterna skrevs svindlar. Vilka gränser är det, alltså, som är välsignade av Gud? 

Jag (och alla som faktiskt är ärliga i sin läsning) måste förstå att hela idén är ohållbar. Även om en hittar några få texter i sammanhanget som kan masseras att kanske säga det, så måste de texterna sägas stå i bakgrunden. Det är inga centrala texter för hur kristen tro kan förstås och säger inget om hur kristet liv ska levas.

Det här är, helt enkelt, skillnaden på en doktrin som är central och en som är perifer. 

Hur ska vi behandla flyktingar?

Gud säger, gång på gång, att vi ska visa barmhärtighet mot ”tiggaren, den faderlöse, flyktingen, änkan”. Det går igen i Lagen (2 Mos 23:9, 3 Mos 19:33f, 3 Mos 23:22, 5 Mos 10:17-20, 5 Mos 24:17-20… etc. ), Profeterna (Sak 7:10, Jes 58:5-12,  – speciellt den som är förtryckt, Jer 7:5-7, 22:3, … ), Skrifterna (Ps 146:9 …), Evangelierna (se ovan – detta är alltså Jesus själv som säger), Breven (Ef 3:28, Jak 2:8-9). I Kolosserbrevet 3:11 är det nästan övertydligt – det handlar om hur vi blir när vi blir förvandlade i Kristus.

Då är ingen grek eller jude, omskuren eller oomskuren, barbar, skyt, slav eller fri. Nej, Kristus blir allt och i alla.

Genom HELA Bibeln, från början till slutet, går Guds vilja till barmhärtighet för den som flytt från sitt land, den som är utsatt för förtryck, den som söker ett bättre liv i trygghet – som en röd tråd. Det går inte att hävda att det är få texter, att det är betydelselösa texter. I stället är det ur just de centralaste texterna – Jakobs Brev-texten ovan citerar Jesus själv, i Jesus mest kända predikan. Jesus ger budet att älska vår nästa som oss själva och det är själva upptakten till berättelsen om Den barmhärtige Samariern. Om alltså Lagen, Profeterna, Skrifterna, Evangelierna, Breven och Uppenbarelseboken handlar om att Gud inte vill se landsgränser (eller andra gränser mellan folk)… Hur kan någon som kallar sig kristen också vara ”invandringskritisk”? Främlingsfientlig? Rasist? Det går helt enkelt inte.

Min poäng, så här i slutet, är att min närstående lyckades googla fram det här på mindre än 30 sekunder. Alltså betydligt kortare tid än vad det tagit att läsa den här posten. Min vän kom fram till den här slutsatsen på några få sekunder. Så övertydligt är det vad som är i förgrunden, vad som är Bibliskt förankrat och vad som blir spekulativ tolkning av bakgrundstexter.

Och det får vara ett exempel på hur vi kan bedriva ett vardagsteologiskt hantverk. Om vi hävdar att ”Bibelns otvetydiga budskap i fråga X” är [något]. Nå, då måste vi faktiskt tillämpa inte bara ”jag tror / tycker att den här texten handlar om det här, lite grann. ” 

Vi måste i stället se hur texten användes. I första hand av Jesus. Därefter om textens tema går igen på fler ställen. Går det igen bland Lagen, Profeterna, Skrifterna (Hela GT?) Går det igen i NT? Har Jesus uttalat sig i Evangelierna? Vad säger breven? Vad säger Uppenbarelseboken om målbilden? 

Om det blir svårt att hitta mer än ett fåtal texter eller i mer än en enda genre (eller kanske mer än en enda bok i Bibeln) måste vi också, till slut, konstatera att texten är en bakgrundstext. Inte oviktig. Men inte central. Den berör inte huvuddragen i vad det är att vara kristen. Och kristna som inte håller med dig i din favorittolkning av texten, är lika goda kristna som du själv. För den är inte central. Det är inte ”villolära”, t ex, att tänka annorlunda om den texten.

Det här är självklart. Men i en tid med väldigt uppskruvad retorik, måste vi ibland påminna oss. Bakgrund – Förgrund. Centralt och Perifert. Allmänt eller Personligt tolkat. 

Och till allra sist – min närstående och jag påminde varandra om den enda söndagsskolesång vi båda kunde. Just för att den är så central. Just för att ingen som gått söndagsskolan kan ha missat;

Jesus älskar alla barnen…

Publicerat i Exegetik, Kultur / Sociologi / Reflektion, Systematisk teologi, Vardagsexegetik | Etiketter , , , , , | 3 kommentarer

Att värdera profetia (en enkel guide inför/efter sommarens konferenser)

Det är sommar och sol och det anordnas uppbyggelsekonferenser (för er som inte är frikyrkliga – ”kristna festivaler”) varstans i Sverige. Det är en härlig tradition. Själv åkte jag många år till Hönökonferensen och har hört fantastiska predikanter och teologer som Tomas Sjödin, Torsten Åhman, Runar Eldebo, Britta Hermansson och många, många andra. Det finns något speciellt i tältmöten, i ordentliga Bibelstudier och i att fira Gudstjänst tillsammans, innerligt men enkelt. Det är lätt att älska sommarkonferenserna.

Penna och kladdblock, lappar med försök att skriva KristusmonogrammetBeroende lite på stämning på de olika konferenserna dyker det emellanåt också, ofta i ett tältmötes avslutning, upp profeter och kommer med sina budskap. Det som föranleder just den här bloggposten är den här posten (jag tänker inte kalla det ”artikel”) i Världen Idag, från Smålandskonferensen i Aneby, men ”profetian” här kan ses mer som ett exempel på flera problematiska aspekter, tydliga exempel på när profetian som uttalas inte kan stämma och är falsk.

(Inom parentes – jag har tvekat om jag ska länka till texten, alls, men jag kom fram till att det gör exemplen klarare, även om det skulle driva trafik till Världen Idags referat till en uppenbar fejkprofetia.)

Hur vet jag att den här profetian är falsk? Och hur kan du veta, när du hör liknande saker, att profetian är falsk? Well – här kommer några enkla saker att lyssna efter.

Först och främst – profetens anspråk

Det är tydligt att många ”profeter” vill framträda under former och med ett mandat som Gamla Testamentets skriftprofeter. I texten i Världen Idag nämner ”profeten” att han kände sig som ”Esra” när han la fram sina ord.

Det är viktigt att konstatera att den här typen av ”profet” inte finns, alls, i Nya Testamentet. Inga profeter i Nya Testamentet får i uppdrag att tala till ett helt folk eller en nation eller ens alla kristna.

Jesus Facepalm

Teologiskt är det här en jätteenkel nöt att knäcka. Om profetens anspråk är att vända sig till ett helt folk är profetian falsk. 

Helt enkelt för att Pingstens under (i Apg 2, för den som vill hänga med i sin Bibel) innebär att profeternas Ande är utgjuten över allt Guds folk. Alltså, Gud behöver inte kalla en enskild profetröst – alla troende har samma Ande. Herren har i stället satt oss som olika lemmar i en kropp, där vi är beroende av varandra. (Rom 12, 1 Kor 12) Herren visar för sin Församling, genom Anden, vad Hans planer och mål är. Inte enskilda personer. Och framför allt inte enskilda personer utanför en församlingsgemenskap.

För det andra – Profetens tal om dom

Även den här punkten är en automatisk diskvalificering.

Bibelns absoluta centralaste text, den som gång på gång kallats ”Lilla Bibeln” är Johannesevangeliets 3:e kapitel, 16e versen som inleds ”Ty så älskade Gud världen...”

I sammanhanget finns inga undantag. Versen lyder inte ”Ty så älskade Gud alla heterosexuella” eller ens ”Ty så älskade Gud alla kristna”. Inga asterisker. Inget finstilt. Alla. Versen som följer är supertydlig ”Ty Gud sände inte sin Son till världen för att döma världen…”

Det kommer en Domens Dag – visst – då Gud ska sätta stopp för all ondska i Världen. Men Herren kommer inte att döma en nation, på det sättet som Han dömer Israels folk i Gamla Testamentet. Helt enkelt för att Gud har inte längre ett folk, Han har ett rike. Det är hela skillnaden mellan Gamla och Nya Testamentet!

Att förkunna dom för en nation förekommer inte i Nya Testamentet. En profet som gör det är en falsk profet, då hens utsaga inte kan prövas mot den uppenbarelse vi har i Skrifterna.

För det tredje – den försöker manipulera

Många profeter försöker manipulera sin publik med hot om dom och löften om ”väckelse” om publiken enbart gör som profeten säger. 

I Första Korintierbrevet skriver Paulus om de andliga gåvorna och deras bruk i församlingen, ända ner till praktiska instruktioner, i kapitlen tolv till och med fjorton. Läs gärna hela sammanhanget. Men i kapitel 14 och vers tre finns en nyckelvers om just profetia:

Men den som profeterar, han talar till människor, han bygger upp, förmanar och tröstar.

Och bara innan jag går vidare i mitt argument – nej ”förmanar” här går inte att läsa som ”förkunna domsord”. I stället är det det grekiska ordet παράκλησιν – ”paraklesin” som används här. Det betyder ungefär ”uppmuntra (till goda gärningar), samt att trösta.” Faktum är att alla tre orden som här översatts som ”bygga upp”, ”förmana” och ”trösta” på andra ställen i Bibeln, samtliga, översatts med ”trösta”. Trösten är alltså otroligt viktig här. Så viktig att Paulus väljer tre ord som har det som bibetydelse.

Pac-Man jagas av ett spöke

Men hur som helst – här kommer fortsättningen på argumentet – det här är alltså Riktig Profetia. Om du hör ”profetia” som inte bygger upp, inte vägleder, inte tröstar – då är profetian falsk.

Det här handlar inte om hur vi läser en enskild vers. Om du tittar på hela sammanhanget så ser du hur det faktiskt hänger ihop med vad jag skrivit ovan, också om profetens anspråk och profetens tal om dom.

Försöker profeten manipulera, hota – då är profetian helt enkelt falsk.

Det landar i en Gudsbild – som kan vara falsk

En falsk profetia, på det här sättet, ger oss en Gudsbild som inte är sann.

Det är omöjligt att få ihop bilden av Gud som en god Far för oss (Matt 7:7-11 – alltså i Bergspredikan, en av kristendomens mest centrala texter, Luk 15) med bilden av en Gud som hotar och talar om ”ödeläggelse”.

Men även de övriga personerna i Gudomen får en förvrängd bild. Jesus är den som kommer för att upprätta Världen i Uppenbarelseboken. Kristus – ”Pantokrator”; Allhärskaren. Hela det eskatologiska perspektivet på Kristus försvinner faktiskt här. Det här är dessutom, väldigt enkelt, inte en ”Jesus” som ”älskar alla barnen”. Det är en falsk Jesus-bild.

Och hur ser egentligen bilden av Anden ut, när ”profeten” har sådana väldiga anspråk? ”Som att vara Esra” är alltså anspråket ”som att vara den huvudansvarige för att kanonisera hela Gamla Testamentet”. Att vara Den Enda (eller möjligen en av några få) som fått del av hemligheter från Himlen. Men hela Pingstens Ande är i så fall ogiltigförklarad. Anden som förklarar Kristus. Anden som ger kraft att handla (inte hotar och lockar för att manipulera oss att handla).

Vi måste sluta

Som kristna och frikyrkliga måste vi sluta att förföras av sånt här. Det här är, helt tydligt, inte profetia. Det är ovärdigt! Det är manipulation med hjälp av ”andligt” språk. Bort det! Det skadar oss!

Dels ställer det kristna syskon mot varandra – i det här fallet försöker den som talar antyda att homosexuella inte kan vara kristna, samt att det finns olika grader av kristenhet. Och det skadar oss, som kropp. Men dels är det här ont-i-magen-kristendom. Det skadar vårt förtroende.

Vi vet, egentligen, att det här inte är sant. Det kan inte vara sant. Om det är sant faller just de mest centrala texterna kring vad det innebär att vara kristen, att höra till en församling, att vara ett Guds barn och att äga ett hopp om framtiden.

Och vi måste sluta upp att tro att vi varit med om något andligt, när vi hör sånt här. Det är tydligt för var och en som ens gått söndagsskola eller konfirmation att vad det än är, så är det då inte kristet i alla fall.

”The Bible tells me so”.

 

 

 

Publicerat i Församlingsteologi, Kultur / Sociologi / Reflektion, Systematisk teologi, Vardagsexegetik | Etiketter , , , , | 6 kommentarer

Efter ”Människor och Tro” – osorterade tankar och intryck om Humor och Tro

Bild från ”Studio Uno” där jag var med i Människor och Tro.

När det här skrivs är det ungefär en timme sedan jag var med i programmet ”Människor och Tro” i P1. (Länken går till programmet).

Själva programmet är omkring 45 minuter långt, det var många gäster och många som ringde in till programmet, så det känns ganska ytligt och lite spretigt, för mig. Jag hade velat prata om flera trådar som tas upp i programmet, men som det helt enkelt inte blev tid till.

Den här bloggposten skiljer sig från de vanliga här på Theos.se, då den är sämre strukturerad, eller snarare – strukturerad efter programmet ovan. Och programmet var alltså en slags telefonväkteri.

Live i studiorna var vi (i Stockholm) imamen Awad Olwan, (i Göteborg) teologen Ola Sigurdsson och (i Malmö) undertecknad. I programmet klipps också komikern och vännen Marika Carlsson in, liksom prästen och satirtecknaren Kent Wisti.

Kännedom om ämnet

Flera i programmet gör en ansats att prata om kännedom eller kunskap i ämnet man vill skoja om. Det går också igen i något eller några av samtalen.

Men

Det kan lätt missuppfattas som att jag (och andra) menar att man måste vara kristen (exempelvis) för att skoja om kristen tro. Det menar inte jag och när Life of Brian nämns i programmet så är det ett lysande exempel på detta – ett gäng mycket kunniga, men icke-religiösa humorister har skrivit det manuset. (Och väldigt roliga!)

Det är bara det att det finns en massa humorister som tillåter sig att skoja om just religiösa yttringar, utan några egentliga förkunskaper, medan de aldrig skulle tillåta sig att göra det i andra sammanhang. God humor kräver research. Men goda skämt om religion kräver naturligtvis ingen speciell religiös tro.

En kristen myt om förföljelse / en varm och härlig offerkofta

En person ringer in och menar både att ”det förefaller okej att kränka kristna, men inte muslimer”, ”Sverige är ett kristet land, men nu får vi inte ha skolavslutningar med psalmer längre, av hänsyn till muslimerna” och ”Ecce Homo var en kränkning mot kristna”.

Och jag har svårt att hålla masken. Jag hoppas att det inte hördes i programmet. Men…

Jag kan inte ta det här på allvar.

Och jag har kommit fram till att det har inget med religion att göra, utan att det har mer att göra med en längtan efter något sammanhållande. Något som inte kan (eller får) ifrågasättas.

Men jag funderar också varifrån den kommer – den här längtan att vara kränkt. Vita, medelålders och äldre, med svenska som modersmål osv… Hur kan man inte se att man är otroligt privilegierad som tillhörig den gruppen? Du hör, först och främst, till världens rikaste människor bara genom att bo i Sverige och ha en radio och ha råd att ringa in till ett program.

Varför vill man tillhöra en grupp som inte kan eller får ifrågasättas? Som är så ömhudad att man – trots alla privilegier – inte kan bjussa på ett garv?

Att vara kränkt

Ett ord som förekommer ofta under de första 20 minuterna i programmet är ordet ”kränkt”.

Och när man försöker koppla ihop det med någon slags idé om hädelse – att det finns saker som är så heliga att de får man inte skoja om – då blir jag alldeles matt.

För vi tror alltså på en Gud (vi som gör det) som med sitt ord kan skapa himlarna och jorden, men som skulle bli ledsen över att vi skojar med Honom?

Och varför skulle inte skrattet eller leken kunna vara helig, förresten? Varför förutsätta att Gud nog inte gillar humor? När jag läser Gamla Testamentets profeter använder de ofta ironi och sarkasm. Det gäller förresten Paulus också. Och Jesus (Wisti har flera exempel). Se gärna de första verserna i 2 Kor 11, där Paulus både skämtsamt kallar sin egen undervisning för ”dårskap” och sina meningsmotståndare – de som predikat ”en annan Jesus” för ”väldiga apostlar”.

Jag har svårt för den här ”jag är kränkt, å Guds vägnar”-tanken om hädelse. Vi måste släppa det!

Det finns fler saker som jag funderade på under programmets gång, men jag känner att de här kanske räcker just nu. Min stora behållning var att lyssna till både Wisti och Marikas intervjuer, som inte avbröts på samma sätt. Och jag fnissade, så klart, till Shazia Mizra(även om översättningen av hennes material gjorde att skämten pajade.) Hon är en fantastisk komiker.

Jag ser Guds avbild i henne.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Är församlingsteologi riktig teologi?

Bröd.

Bröd. Bakat med omsorg.

Gång på gång i de teologiska samtal och debatter som uppstår i det offentliga, slås jag av – och bekymras av – hur ofta det är enskilda personer (oftast män) som försöker peka ut en riktning. Gärna med anspråk att inneha någon slags facit. Och hur sällan dessa enskilda människor ens arbetar i en församling. 

I stället kan det röra sig om olika teologer inom akademin, eller företrädare för någon slags nätverk eller bara kristna kändisar, utan någon djupare teologisk träning. Men förvånansvärt sällan hör vi dem som faktiskt arbetar i Församlingen.

Det är egentligen väldigt underligt. 

Församlingen blir därmed förminskad till att utgöra någon slags laboratorium för att pröva olika teologiska idéer, men själva tänkandet kring dogmatik, exegetik, ja till och med pneumatologi eller ecklesiologi blir akademiska discipliner. Det är som att läkare inte skulle möta patienter, eller att sociologer och etnologer skulle lära sig om sin omvärld enbart ur böcker. Som om man på lärarutbildningen inte talade med andra lärare, utan, ptja, kändisar då. Som tycker saker.

I stället tycks det nästan finnas ett akademiskt förakt för församlingsbaserad teologi. Det är knappt att det kan räknas som någon slags ”fältstudier”, tycks det.

Det innebär dock att fokuset i de teologiska samtalet oftare landar i ”Vad anser (vederbörande ensamme teolog) att vi ska tycka och tro”, snarare än ”Hur ser ett kristet liv ut? Hur formar vår gemenskap lärjungar?” Vad innebär det att vara lärjunge till Jesus idag? Skiljer det sig mot för hundra år sedan? Hur då? Hur hjälper vi varandra i det? Hur hanterar vi saker som diakoni, omsorg, själavård? Här är de ensamma teologerna oftast tysta. Det tycks vara frågor som inte är tillräckligt ”teologiska”.

Bibeldelar - Grekiska och Hebreiska.

Bibeldelar – Nya och Gamla Testamentet. Grekiska och Hebreiska.

Jag tror att vi måste omvända oss från det här synsättet.

Vi måste börja samtala om teologin i våra församlingar. Och vi måste skapa ett ”vi”, som får röst i det teologiska samtalet. Vi måste hitta vägar att låta våra erfarenheter som lemmar i en Kropp (Rom 12, 1 Kor 12) påverka vår teologi. Vi måste se att vi lever ut den dogmatik vi har. Och vi måste se till att de erfarenheter vi gör i kontakt med människors lidande och nöd, både formar oss till mer Kristuslika, men också att vi har en bekännelse som stämmer överens med det. 

Teologin är, egentligen, väsensfrämmande att diskutera utanför en levande församling.

Publicerat i Diakoni, Församlingsteologi, Kultur / Sociologi / Reflektion, Sakramental teologi, Systematisk teologi | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar