Apologetik och Diakoni

Det är min fasta övertygelse – trots att jag är någon slags teolog själv – att

Fler människor har vunnits för Kristus,
genom enkla människors kärlekshandlingar;
än aldrig så goda teologers
goda teologiska utläggningar.

Det är också min uppfattning att God Apologetik – att ge ett gott intellektuellt försvar och en koherent förklaring av vad kristen tro innebär – är nödvändig. Men.

Det är vidare min uppfattning att mycket av den moderna, samtida apologetiken faktiskt mer handlar om att ge en intellektuell grund för enskilda rörelsers uppfattningar, snarare än för den gemensamma kristna tron. Och här kommer direkt en nyansering; jag förstår att det finns människor som tycker att det är viktigt att skilja mellan exempelvis katolsk eller protestantisk kristendom. Eller att kunna bedriva en apologetik utifrån den tradition där man själv står. Det är inte så konstigt att en pingstväns förklaring av den kristna tron låter lite annorlunda än en ortodox munks, så att säga.

Men jag vill ändå vidhålla min kritik, i den mån det är en kritik. Min känsla av mycket av den samtida apologetiken är att frågorna som ofta förs fram som skiljelinjer inte är linjen mellan att tro eller inte, utan skiljelinjer mellan ”riktig” och ”falsk” kristendom, skiljelinjen mellan Kristendom och Islam, etc.

Och jag upplever, dessvärre, att just det fokuset har tagit en sådan plats och ett sådant fokus att vi som kristenhet i stora delar av världen (inte minst USA, men faktiskt i hela Västvärlden) har eller håller på att fördärva vårat vittnesbörd. Ibland till en sådan grad att vi inte längre kan bedriva diakoni. Vår tjänst. Orsaken till att Kyrkan ens finns – att vara Kristi Kropp, att möta de slagna och att rädda dem som Gud älskar. 

Jag ska ge något exempel.

I USA görs emellanåt stora enkätundersökningar. En stor, och ofta citerad, sådan gjordes 2014 och handlade om människors inställningar till kyrklighet i stort. Man frågade människor som inte var med i någon församling vad deras första association var till ordet ”Kristen”. Och det första ordet, för den största majoriteten, var ”Anti-gay”. Det andra ordet var ”Dömande” och det tredje var ”Hycklande”.

Inga av dessa ord föreslogs för dem som svarade, utan det var människors egna associationer. Och bland topp 3 kom alltså inget positivt laddat ord. Alls. Över huvud taget.

Vad jag vet har det inte gjorts någon liknande undersökning i Sverige, men resultatet förvånar mig inte.

Ponera följande. Om det inte redan har skett – om människor aktivt väljer att inte söka diakonal hjälp, för att de uppfattar oss som hatfulla, fördomsfulla eller dömande eller hycklande – vad har vi förlorat då?

Själva ordet ”diakoni” betyder ”tjänst”. Det handlar om den praktiska tjänsten att leva ut Guds nåd. Att på ett bokstavligt sätt fundera över ”om Jesus var här just nu, vad skulle Han göra?” (inte, ”vad skulle Han tycka?”). Och risken är, som jag ser det, att Diaknonin – vår tjänst – hindras och skadas av en Apologetik som ständigt pekar mot gränser. Som mer funderar över ”riktig kristendom” än ”följa Jesus”.

Jag säger det jag säger för att jag upplever att samma röster som sägs stå för kristen apologetik så sällan gör det. Utan just utgör röster för specialinriktningar.

Så hur skulle en Apologetik se ut som pekade på Jesu kallelse till oss att vara Hans kropp? Att faktiskt vara Kärleken inkarnerad på Jorden? I vårt samhälle? I våra familjer? Hur skulle en Apologetik se ut som på ett intellektuellt koherent sätt förklarade och försvarade just en kristen  tro, inte som i opposition till något annat, utan i kärlek till samma människor som Gud älskar? Finns det en förändring i tonläge som behövs här? 

Och hur skulle Kyrkans / Kristenhetens förutsättningar för att faktiskt betjäna samhället och leva inkarnerande förändras om en sådan förändring i apologetikens tonläge blev verklighet?

 


 

Hjälp till fundering:

– Vilka av följande personer anser du gav/ger andra människor skäl att tro på Jesus:

Origenes, William Booth (Frälsningsarméns grundare), Martin Luther King, Martin Luther, förre påven Benedictus XVI eller nuvarande påven Franciskus.

På vilket / vilka sätt?

Det här inlägget postades i Apologetik, Diakoni, Kultur / Sociologi / Reflektion och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Apologetik och Diakoni

  1. Kjell Edlund skriver:

    Först… min egen, personliga och medvetna vilja att tro på Jesus härrör sig från min barndom i Frälsningsarméns barnverksamhet. Med andra ord; skälet för min tro blir då William Booth…

    Sen Diakoni…
    Jag arbetar sedan snart 6 år som chef för en diakonal verksamhet som drivs ekumeniskt. Vilket i sammanhanget är viktigt!

    För… i trotts mot en del av samfundens egna ställningstaganden (t ex hbtq-frågan)
    så är det praktiska mötet på t ex Ria i Boden viktigare än den teologiska reflektionen.
    Det väcker gensvar och respekt!

  2. Anders Henningsson skriver:

    När jag gick på mellanstadiet så menade vår klasslärare att Darwin hade bevisat att det inte finns någon gud, var dum i huvudet. Med tanke på att mina betyg på lågstadiet och högstadiet var betydligt bättre än på mellanstadiet, så kan man gissa att lärarens inställning påverkade min motivation. Det är en anledning till att jag trotts att jag tror att de avgörande är om en människa känner sig älskad av Gud eller inte som avgör om man sätter sitt hopp till honom eller inte ändå ibland ägnar mig lite år apologi. Den andra anledningen är att mina klasskamrater i sin konfirmationsundervisning fick en annan Gudsbild, både än den Svenska Kyrkan ger idag och än den som bibeln ger. Många fick lära sig att Gud hatar både synden och syndaren och idag får många lära sig tvärtom, för att ta ett tydligt exempel. Sedan vi ju äldre tiders apologeter som ger intellektuella gudsbevis, som får folk att tro att Gud bara älskar intellektuella och undra varför Gud inte bara uppenbarar sig med en gång på samma otvetydiga sätt som på domens dag, för alla vet att Gud finns så skulle ju ingen tvivla på att han finns. Samtidigt inser jag ju att om Gud finns och inte uppenbarar sig så är det för att om man inte vet så avslöjar vad man hoppas på vem man är men den dag man vet då är det för sent att bli frälst genom tro. Och, hur förklarar man att vi svenskar under medeltiden for till ”Finland” för att med svärdet omvända ortodoxa och hedningar, utan att ta avstånd från RKK?

    • Anders Henningsson skriver:

      I verkligheten var min lärare helt fel ute. De skolastiska apologeterna hade gjort Gud till en höggud och aristotelisk förste rörare, medan Darwins teori, däremot går att förena med att Bibelns Gud också är historiens Gud, en Gud som lyssnar på bön. När Darwin var med om sin första storm till havs, hade han (enligt sina egna memoarer) förslagit att man skulle be till Gud om beskydd, men då sjömänen som lärt sig se Gud som en passiv höggud som bara prästernas magi kunde påverka, hade de hånskrattat åt hans förslag.

      När Gud skapar oss i moderlivet och sedan skapar oss på nytt när vi blir Jesu lärjungar, då använder Gud det han redan skapat, om man vill skulle man kunna säga att Gud utvecklar oss. Meder och perser dyrkade Skaparen under namnet Ahura Mazda (Herren Visheten) men Aristoteles hatade Visheten och menade att ”allting kommer ur någonting och ingenting kommer ur ingenting så allting har alltid funnits” som bevis för att det inte finns någon skapare, medan enligt bibeln allting kommer från Gud som alltid funnits och skapat allt.

  3. Anders Henningsson skriver:

    Visst var Luther bra, då han ju befriade oss från mycket falsk apologi med sitt ”Skriften allena”. Han predikade ofta Kristi ord ”Alltså kommer tron av predikan, men predikan i kraft av Kristi ord.” (Rom 10:17)
    Kanske är de goda apologeterna få och de falska många, och de goda profeterna få medan de falska profeterna är många (pröva allt och behåll det som är gott).
    Det är genom att berätta om vad Gud gjort för oss, som vi ger skäl för vår tro, inte genom apologi. Blanda inte ihop apologi och evangelisation, vår tro ska inte vara byggd på mänsklig vishet (apologi).
    ” 1När jag kom till eder, mina bröder, var det också icke med höga ord eller hög visdom som jag kom och frambar för eder Guds vittnesbörd.” (1 kor 2:1).
    Vår tro ska inte vara ett människoverk utan det ska vara en gåva från Gud ”… det mått av tro som Gud har tilldelat honom.” (Rom 12:3)
    ” 8Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det. 9Det beror inte på gärningar, ingen skall kunna berömma sig. 10Vi är hans verk, skapade genom Kristus Jesus till att göra de goda gärningar som Gud från början har bestämt oss till.” (Ef. 2:8-10)

  4. Anders Henningsson skriver:

    Arianus är förmodligen den förste kände apologeten. I sitt högmod trodde han sig kunna förklara Guds natur, bättre än bibeln. Som kristen vet jag att jag är en ”treenighet” av ande kropp och själ, och jag vet att relationen mellan man och hustru (till skillnad från relationen mellan han och honkön hos andra däggdjur) var tänkt att avspegla något av Guds natur, samt den mellan Sonen och Kristenheten, men ingen människa förstår fullt ut sin egen natur och än mindre fullt ut Guds natur. Jag vet också från bibeln att Fadern och Jesus är och var ett.

    Det Arianus försökte förklara var oviktigt (och förmodligen dessutom fel). Människor har alltid velat försöka styra Gud eller sina gudar genom magi (nattvarden är inte det magiska hokus pokus som mässofferläran vill göra det till), längtan efter att förstå mer om Gud än bibeln berättar, är naturligt men om vi som apologeten Arianus faller för frestelsen att tro att vi kan förstå mer av Guds natur än bibeln berättar då leder detta oss bort från honom som är vägen sanningen och livet.

    Många apologeter har fallit för detta högmod att tro sig VETA mer än bibeln berättar, om det sen gäller skapelsen (vi vet inte hur lång en dag är för Gud – bibeln berättar att för Gud är en dag som tusen år och tusen år som en dag – med andra ord obegripligt för människor), slutet på vår tid på den här Jorden (kommer Messias tillbaka idag, det här seklet, det här milleniet? det vet vi inte och inte heller vilken stund vi kommer att dö och vi önskar att när det händer just oss, så kommer vi vara beredda att möta vår herre och Gud).

    Samtidigt så på grund av att mänskliga auktoriteter påstår sig ha bevisat att vår Skapare och Gud inte finns (exempelvis Aristoteles bevis för att allting alltid har funnits – möjligtvis med undantag för några nya kombinationer), kan apologeter avslöja deras falska bevis och på så sätt ge ett viss skydd för dem som är svaga i tron.

    Men visst, diakoni är i motsats till apologi en form av evangelisation.

  5. Mackan Andersson skriver:

    Anders (och andra som är intresserade) har du läst någon kurs (eller för dig själv) i Historisk teologi? För min personliga erfarenhet är att vi kanske behöver en ödmjukhet mot andra kristna traditioner och kanske framför allt förstå varifrån visst tankegods kommer.

    Jag rekommenderar, helhjärtat, Allister McGrath’s ”Historical Theology” som finns både i e-bokversion och inbunden samt i pappersband.

    Den tar upp olika viktiga ”case studies” genom kyrkohistorien och lyckas därmed göra det väldigt tydligt hur treenighetsläran, bland annat som den definieras / förklaras av Arianus, kom ur tidigare diskussioner om vem Jesus verkligen är och förhållandet mellan den Mänskliga och Gudomliga naturen.

    Den är, som sagt, en jättebra bok och jag rekommenderar den starkt för den som vill förstå (utan att behöva hålla med) exempelvis Arianus. Eller Augustinus. Att förstå inte bara deras slutsatser (som man alltså inte behöver hålla med om) men deras argument och deras processer fram dit. För jag tror att vi kan lära oss mycket av det.

Kommentarer inaktiverade.