Är församlingsteologi riktig teologi?

Bröd.

Bröd. Bakat med omsorg.

Gång på gång i de teologiska samtal och debatter som uppstår i det offentliga, slås jag av – och bekymras av – hur ofta det är enskilda personer (oftast män) som försöker peka ut en riktning. Gärna med anspråk att inneha någon slags facit. Och hur sällan dessa enskilda människor ens arbetar i en församling. 

I stället kan det röra sig om olika teologer inom akademin, eller företrädare för någon slags nätverk eller bara kristna kändisar, utan någon djupare teologisk träning. Men förvånansvärt sällan hör vi dem som faktiskt arbetar i Församlingen.

Det är egentligen väldigt underligt. 

Församlingen blir därmed förminskad till att utgöra någon slags laboratorium för att pröva olika teologiska idéer, men själva tänkandet kring dogmatik, exegetik, ja till och med pneumatologi eller ecklesiologi blir akademiska discipliner. Det är som att läkare inte skulle möta patienter, eller att sociologer och etnologer skulle lära sig om sin omvärld enbart ur böcker. Som om man på lärarutbildningen inte talade med andra lärare, utan, ptja, kändisar då. Som tycker saker.

I stället tycks det nästan finnas ett akademiskt förakt för församlingsbaserad teologi. Det är knappt att det kan räknas som någon slags ”fältstudier”, tycks det.

Det innebär dock att fokuset i de teologiska samtalet oftare landar i ”Vad anser (vederbörande ensamme teolog) att vi ska tycka och tro”, snarare än ”Hur ser ett kristet liv ut? Hur formar vår gemenskap lärjungar?” Vad innebär det att vara lärjunge till Jesus idag? Skiljer det sig mot för hundra år sedan? Hur då? Hur hjälper vi varandra i det? Hur hanterar vi saker som diakoni, omsorg, själavård? Här är de ensamma teologerna oftast tysta. Det tycks vara frågor som inte är tillräckligt ”teologiska”.

Bibeldelar - Grekiska och Hebreiska.

Bibeldelar – Nya och Gamla Testamentet. Grekiska och Hebreiska.

Jag tror att vi måste omvända oss från det här synsättet.

Vi måste börja samtala om teologin i våra församlingar. Och vi måste skapa ett ”vi”, som får röst i det teologiska samtalet. Vi måste hitta vägar att låta våra erfarenheter som lemmar i en Kropp (Rom 12, 1 Kor 12) påverka vår teologi. Vi måste se att vi lever ut den dogmatik vi har. Och vi måste se till att de erfarenheter vi gör i kontakt med människors lidande och nöd, både formar oss till mer Kristuslika, men också att vi har en bekännelse som stämmer överens med det. 

Teologin är, egentligen, väsensfrämmande att diskutera utanför en levande församling.

Det här inlägget postades i Diakoni, Församlingsteologi, Kultur / Sociologi / Reflektion, Sakramental teologi, Systematisk teologi och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *