Att veta när en har fel – och vad det måste göra med teologin

Jag har funderat länge på hur jag ska skriva den här posten.

Jag vet inte i nuläget ens om det blir en post, eller om det måste bli en serie.

Men det är en post / serie som måste skrivas, hur som helst. Det handlar om vad teologer kallar för ”Epistemologisk ödmjukhet” och vad det gör med vår tro. Och vad det gör med vår trovärdighet. Som kristna och som teologer. ”Epistemologisk ödmjukhet” är alltså ”Ödmjukhet i vad vi uppfattar som Sanningen” och ett annat sätt att uttrycka det är att ”ta reda på när en har fel. Och låta sig formas av det”.

Motsatsen – att vara epistemologiskt högmodig – är att anta att man själv alltid har facit i olika teologiska frågor. Det är att ifrågasätta tron eller uppriktigheten eller kvalitén på omvändelsen hos människor som kommer fram till andra slutsatser än en själv. Man kan också hävda att den andre inte sysslar med riktig teologi. Det är att aldrig pröva grunderna för sin egen tro – man vet ju att man har rätt, det finns inte något att pröva eller ifrågasätta. Och det är att vara rädd och bli aggressiv och känna sig provocerad av varje sådant prövande eller ifrågasättande.

Redan här antar jag att varje läsare (!) kan gå tillbaka till en teologisk debatt eller samtal och märka precis de här dragen. Hos andra. Men ödmjukhet är faktiskt att pröva sitt eget hjärta.

Och att inse när man har fel. Och låta sig och sin tro formas av detta. All sanning är ju till slut Guds och det är Sanningen som gör oss fria. Inte någon speciellt älskad egen favoritidé. Det må kännas tryggare att hålla fast vid det man känner igen i stället för att släppa taget och bygga nytt. Men samtidigt innebär det att man förlorar något av sig själv. För en vet ju – en ljuger för sig själv.

Det här känns, för många, otroligt skrämmande. Speciellt när det är religiösa ledare som gör en sådan där omprövning. Om en ledare kommer fram till att hen har haft fel – vad gör det med mig som följare? Om jag följt en viss lära, kanske till och med gjort den till min favoritlära, och så ändrar ledaren / läraren uppfattning – var lämnar det mig?

Samtidigt måste vi ta på allvar att komma fram till att vi har (eller haft) fel. 

Först när vi ser vilka fel vi har, eller fel vi gjort, kan vi överge dem till förmån för en större verklighet. Eller – det lämnar i själva verket Den Verkliga Verkligheten större utrymme i våra liv. Den inkorrekta, falska (ofullständiga) verkligheten får ge plats för en riktigare bild av vad som är sant.

Men det måste börja med att inse att en har fel. Att andra kan ha mer rätt. Och det måste börja med en ärlighet. Och en oräddhet att släppa taget av sin slentriantro. Först när vi kommer fram till att vi har fel, kan vi rikta oss mot det som är rätt. 

När vi förnekar möjligheten att vi har fel, då stänger vi också dörren till varje möjlighet till korrigering. När vi krampaktigt håller fast vid en teologisk idé och blir provocerade av att det kan finnas andra sanningar, skadar det till sist oss själva. Och när vi gör det, trots att vi egentligen vet att det inte håller – att det är blind tro vi håller fast vid – då har vi släppt tilliten till Gud. Att Gud skulle kunna tala till andra människor och ge dem uppenbarelse. Då kan Gud enbart tala med oss och då är vi till sist fast i en tankebubbla, snubblande nära en sjuklig narcissism.

Den som i stället har en epistemologisk ödmjukhet – som accepterar idén att den kan ha fel, också i stora och viktiga frågor som rör Gud, har i stället en unik möjlighet att höra Guds röst. Bibeln säger att Anden är utgjuten över allt kött, och lyssnar jag till andra kan jag, med lite urskiljning, höra Guds röst genom deras liv. När jag inte förutsätter att de alltid har fel, att de vill grumla de teologiska diskussionerna eller lära ut villolära (varför skulle de det?) utan när jag faktiskt kan erkänna att de försöker följa Gud – då kan jag plötsligt bli välsignad. Med en större, mer sannare, sanning. En mer fullständig bild. Mer nyanserad. Mer verklig.

Att vara epistemologiskt ödmjuk – och ta konsekvenserna av det och ändra uppfattning – är i grunden något vackert och är ett sätt att leva i ärlighet. Och omvänt. Att leva i epistemologiskt högmod, att aldrig ändra uppfattning är stolthet och är att leva i oärlighet. Det är att ljuga för sig själv om sin egen betydelse. Och det är att ljuga för sig själv om Guds storhet. Det är att göra Gud mindre än vad Han är.

Vad skulle ske med oss om vi vågade?

Och vad skulle ske med kristenheten i Sverige om fler ledare var öppna med sina tvivel, sina ändrade uppfattningar, och sin ärliga brottningskamp också med vad de ytterst var och en uppfattar som sant?

Det här inlägget postades i Dogmatik, Epistemologi, Systematisk teologi och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *