Bibelordet som något att förvalta

Två tredjedelar av Bibeln i Punktskrift

Två Tredjedelar av Bibeln i Punktskrift

Januari är, som många vet, ”Braille Literacy Month” och igår firade vi i Sverige ”Bibelns Dag”. Båda dessa saker fick mig att fundera på det här med Bibeln och dess tillgänglighet.

Alla vet inte att i Sverige idag har blinda personer ingen lagstadgad rättighet att få lära sig Punktskrift. Tillgången på utbildning och träning i Punktskrift är katastrofal i stora delar av landet.

Men även tillgången på Biblar är extremt låg.

Bland fullt seende är det svårt att finna ett hem utan åtminstone en Bibel i bokhyllan. Men en Bibel, ens i översättning, i punktskrift är svår att hitta.

Min egen Bibel – med Tanak (Gamla Testamentet) och Nya Testamentet på respektive grundspråk – har kostat någonstans mellan tio och elva tusen kronor. Då är mitt GT begagnat. Åtminstone en rabbin och en bibellärare har haft böckerna tidigare. Jag är osäker på om Tanak eller ens Nya Testamentet på Grekiska ges ut längre i punktskrift. Jag vet om en annan person i Sverige som har NT på Grekiska i Punktskrift och vederbörande har haft sin kopia i åtminstone 20 år. Mitt exemplar är åtta år i sommar.

Jag berättar det här, enbart, för att ge lite perspektiv.

En blind person i Sverige som ska läsa teologi eller bli präst eller pastor, har inte med självklarhet tillgång till Bibeln på originalspråken. Det är inte ens självklart att Bibeln finns tillgänglig för den som kan läsa. Och det är långt ifrån självklart att blinda personer ens får lära sig ett skriftspråk.

Det här ger mig en otrolig känsla av… tyngd och högtidlighet, närhelst jag läser i Bibeln. Det känns som att jag inte enbart läser för mig själv. I stället är jag omgiven av alla dem som aldrig fick eller får chansen. De som inte själva hade elvatusen att lägga på en Bibel, de som inte fick utbildning och träning i punktskrift, de som letar över hela jorden för att hitta någon, någonstans, som har en Bibel som de kan få köpa begagnat.

När jag predikar, känns det inte enbart som att jag predikar för en församling, utan också som ställföreträdare för alla dem som inte fått chansen. Vare sig att läsa eller förkunna Bibelns budskap.

Jag blir väldigt, väldigt ödmjuk inför det faktumet att jag är så privilegierad. Att jag finns i en tid, på en plats och med de ekonomiska möjligheterna. Och det står så tydligt för mig att jag inte äger något. Vare sig ”min” Bibel, ”min” teologi, eller ens ”min” tid här i livet. Allt är något jag fått att förvalta. Något som måste delas, vidare. Något som måste få gro och växa i andra.

Det här inlägget postades i Församlingsteologi, Kultur / Sociologi / Reflektion, Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *