De sju församlingsbreven i Uppenbarelseboken – del 1

En hjälp att se en annan synvinkel

Under hela året 2020 har jag arbetat med Frälsningsarméns distansbibelskola på Arabiska, först främst i en administrativ / ledarroll men senare alltmer som bibellärare. Jag har framför allt fått gå igenom Paulus’ samtliga brev, samt till slut Nya Testamentets Eskatologi i stort samt Uppenbarelseboken i synnerhet.

Ungefär samtidigt som jag började undervisa om Eskatologin i Nya Testamentet, började tidningen Världen Idag med en artikelserie just om De sju församlingsbreven i Uppenbarelseboken. Där är det skribenten och debattören Olof Edsinger som har skrivit och jag har med intresse följt hans genomgång.

För full transparens: Jag uppskattar Edsingers skarpa och rörliga intellekt, hans förmåga att många gånger uttrycka sig klart och koncist och jag tycker att han glimrar till som debattör i rätt frågor i den offentliga debatten. Med det sagt kommer det säkert inte som någon överraskning för någon att vi har väldigt olika teologisk ståndpunkt. Både beroende på väldigt olika bakgrund, men också beroende på faktorer som teologisk träning och så vidare. Olof arbetar inte i någon församlingskontext och kan därför kosta på sig att förhålla sig väldigt teoretisk till situationer där jag måste ta ansvar för både lära och själavård, exempelvis. Det innebär att han ofta har en (betydligt) skarpare ton än jag, i flera frågor.

Mitt bibelstudium här är alltså i något stycke – men absolut inte enbart – ett svar på hans artikelserie. Den måste han själv stå för och den måste stå på egna ben. Jag kommer därför inte att gå i direkt svaromål eller till angrepp mot enskilda saker som han skriver där, utan jag uppmanar i stället dig som läsare att också läsa hans artiklar.

Däremot är detta ett försök att ge en annan röst. Ett delvis annat sätt att läsa och förstå samma texter. Och min förhoppning är att det ska kunna vara till hjälp att både vikta hans text, men kanske framför allt att det ska ge en möjlighet att skapa en egen, bredare och mer genomtänkt egen tolkning, än båda våra enskildas texter.

Prolegomena: Vad måste sägas innan vi säger det som måste sägas?

Alla böcker i Nya Testamentet (i punktskrift)

Uppenbarelseboken är, utan tvekan, en bok full av eskatologi – alltså Läran om De Yttersta Tingen. Men det är inte den enda, eller ens den största källan till Nytestamentlig eskatologi. I själva verket innehåller nästan samtliga böcker i Nya Testamentet, oavsett genre, eskatologiska texter.

Det blir således viktigt, när vi kommer fram till Uppenbarelseboken, som är så fylld av talsymbolik, kodat språk (mer nedan) och drömlogik att vi försöker hålla de bilder som redan förmedlats av resten av NTs skrifter i minnet, så vi inte läser in saker i texterna som de är totalt främmande för.

Uppenbarelseboken är skriven av Johannes, enligt traditionen medan han själv var landsförvisad till fångläger-ön Patmos. Texten – och speciellt de delar som är församlingsbrev – är skriven till församlingar som är i väldigt utsatt läge. Svåra förföljelser sker, av Romarriket, men flera av församlingarna finns också i ett växande konfliktfält med judiska minoriteter på samma orter.

Allt det här färgar språket för Johannes. Han kan inte skriva visa saker i klartext. Det är för farligt för både honom själv och för mottagarna av brevet. Församlingsledare nämns inte vid namn, exempelvis. Kejsaren kan inte nämnas, vare sig vid namn eller med titel, men han kan använda symboler som purpur eller andra bilder av rikedom, t ex,  för att visa vem han skriver om. Och så vidare, och så vidare.

De kristna är, som sagt, dessutom fast i ett spänningsfält med konflikter också till de judiska synagogor som finns i städerna. De kristna räknas inte som renläriga av judarna och kan därför inte handla med dem. Men Kristus, genom Johannes, varnar också för att underkasta sig hedningarnas ekonomiska system.

Talet om märken på pannan och på ena handen för att kunna köpa och sälja varor, till exempel, måste ses emot bakgrund av detta. Rättrogna judar bär naturligtvis just sådana märken (kippa, ständigt eller bönekapslar på hand och huvud i bönen hemma).

Alla de här konflikterna är viktiga att förstå innan man försöker läsa Uppenbarelseboken, för en del av det vi först kan förledas tro är symbolspråk som pekar mot framtiden, kan absolut vara kodspråk för företeelser i samtiden. Och att göra hoppet till ”här och nu” innan vi förstått ”där och då” är, som alltid, farligt för tron.

De sju sändebreven – övergripande sammanhang

7 brev – rimligen hade de snygga kuvert!

Rent historiskt kan kanske inte exakta datum ges för vare sig Uppenbarelsebokens nedtecknande eller exakt när de adresserade församlingarna grundades. Men många forskare menar att mottagarförsamlingarna, samtliga, grundades av Paulus eller i alla fall som direkt följd av Paulus mission i Främre Asien (nuvarande Turkiet). Paulus bodde under en tid i Efesus och det blev också den största av de församlingar som adresseras i Uppenbarelseboken. Efesierbrevet är bland de sista brev som Paulus nedtecknar, så det är daterat kring 63-64 eKr.

Mellan Paulus’ mission i Främre Asien och Uppenbarelsebokens nedtecknande kan det ha förflutit så lång tid som 25 år, beroende lite på vad vi tror om dateringen av Uppenbarelseboken. Oavsett exakt datering så vet vi dock att det är en tumultartad tid, rent historiskt.

Konflikter mellan judar och den romerska ockupationsmakten utbryter allt oftare och redan år 40 föreslår Kejsar Caligula att judarnas tempel i Jerusalem ska byggas om till en helgedom till honom själv, där han själv, avporträtterad som en gud, ska stå staty. Han hinner dock mördas innan planen blir verklighet. År 66 startar dock ett judiskt uppror, som till början är delvis framgångsrikt. Det innebär dock att ockupationsmakten sätter hårt mot hårt och efter en belägring av Jerusalem, år 70, intas staden och templet rivs. De kultföremål som finns där förs bort, antagligen till Rom och de som kan flyr från staden.

Det utspridande – diaspora – av judar som sker när Jerusalem faller ger att i princip alla kringliggande länder får större och större grupperingar av judiska, förhållandevis välbärgade, flyktingar. Då, liksom nu, behövs pengar för att muta sig fram i flykten från det romerska förtrycket.

På flera ställen i den antika världen ses ingen riktig skillnad mellan judar och kristna. Faktiskt är det fortfarande så att det finns flera kristna församlingar, som fortfarande ser sig själva som judar.

Men renläriga judar blir naturligtvis förfärade när de stöter på kristna – ”judar” som vägrar att böja sig för kejsaren, som i värsta fall kan få imperiets ögon att riktas mot dem själva. I hela Främre Asien växer således spänningarna. Och regelrätta förföljelser både av kristna och av judar (och av kristna som ockupanterna identifierar som judar) intensifieras. Inte överallt samtidigt, men samtliga församlingar som adresseras i Uppenbarelseboken har varit med om förföljelser.

Johannes själv är fängslad, just till följd av en sådan förföljelse och det är därför han sitter förvisad på fångkoloni-ön Patmos.

Rent tolkningsmässigt spelar det här stor roll av två skäl. När vi läser om församlingar som Smyrna och Filadelfia så ska vi inte tro att det är de enda församlingarna som fått utstå förföljelse. Alla har erfarenheter från förtrycket och konflikterna med både judar och romare.

Men för det andra – och det är minst lika viktigt – ska vi inte tro att budskapen till dessa församlingar enbart är budskap till där och då. Det finns ett här och nu, ett tilltal som är otroligt viktigt att få tag i och rätt förstå.

Brevet till församlingen i Efesos – Den första kärleken

En församling byggd på kärlek. (Ja, jag vet att stenen är en grundsten från en kyrka vid Gennesaret och inte i Efesos, men…)

Brevet till församlingen i Efesos avslutas med just en uppmaning till oss alla – alltså inte enbart de första mottagarna att ”Hör[a] vad Anden säger till församlingarna!” och löftet att den som gör det ska få dricka fritt av källan med Livets Vatten – ett löfte som återkommer som Johannes skriver om i kapitel 21, också. Något som kommer den till del som håller ut, genom alla prövningar.

Efesos-församlingen ges beröm för att de redan tagit itu med falska apostlar, och också att de gjort upp med en splittrande grupp ”Nikolaiterna” och deras ”gärningar”. Exakt vilka den här gruppen var, vet vi faktiskt inte riktigt. Och därmed kan vi inte heller prata så mycket om deras gärningar. Men tidiga traditioner talar om att det kan ha uppstått en personkult kring en Nikolaos – samme Nikolaos som apostlarna lade händerna på i Apg 6:5 och avskilde till diakon (församlingstjänare).

Den teorin skulle möjligen kunna stödja det Kristus säger tidigare om ”falska apostlar” – Nikolaos var ingen apostel men om han hade uppträtt som en sådan i församlingen i Efesos och därmed fått följare, kan det mycket väl vara det som åsyftas.

Det finns andra traditioner, dock. Och det här är ett sådant tillfälle då vi direkt hindras av att det hela skrivs i ”kodspråk”. Det som refereras är känt av mottagarna, men inte av oss.

Däremot kan vi se vad församlingens ”Första kärlek” var, som de senare övergett, och också vilka ”samma gärningar som förr” skulle kunna vara. Det står nämligen i Efesierbrevet. Där uppmanas församlingen att älska varandra, som syskon. Att bygga upp varandra. Att inse att skiljemuren mellan ”judar” och ”hedningar” brutits ned och att de gjorts till ett folk i Kristus.

Det är rimligt att tro att det som Kristus alltså menar med att omvända sig till en tidigare kärlek är att omvända sig just en tidigare enhet. En fasthet, tillsammans. Speciellt efter att ha varit med om erfarenheter av falska ledare som splittrat församlingen. Kristus uppmanar nu sina lärjungar att snabbt hitta varandra igen, att försonas och att fortsätta i enhet. Att vara trogen Kristus ska inte längre definieras av vilka som utestängs, utan vilka vi förmår att älska.

Brevet till församlingen i Smyrna – tröst i religiös förföljelse

Raoul Wallenbergs träd vid Yad Vashem. Ord som ”lidande” och ”förföljelse” har ett annat djup där.

Staden Smyrna var en storstad i Främre Asien, med omkring hundra tusen invånare. Det var en mycket viktig handelsstad med stor hamn, stor slavmarknad, stor tempelkult och stor grupp av judar i förskingringen.

Beroende på lite exakt när brevet faktiskt är nedtecknat så vet vi inte om talet om fängslande av ”några av er” är profetiskt – alltså att det ska komma och Herren varnar för det, eller om det redan har inträffat. Men vi vet av kyrkohistorian att av Smyrnas församlingsledare från Paulus tid och fram till år 150, ungefär, var samtliga någon gång fängslade. (Papias, Polycarpos och Origenes skriver samtliga om det.) Ju längre tiden led, blev också flera av dem martyrer.

Just i Smyrna tycks judiska angivare allierat sig med den romerska makten och därför kallar Kristus i brevet synagogan där för ”Satans synagoga”.

Herrens ord av tröst till församlingen i Smyrna går ut till alla ”som har öron”. ”Den som segrar ska inte skadas av den andra döden”.

Det här är tröst. Oavsett hur illa det ser ut just nu, är till slut allt i Herrens hand. Det är Gud som är suverän som ser – och slutligen kommer att döma – förtrycket.

En tröst, alltså, både i den tid som var då, men också genom historien till alla de kristna som får lida för sin tro.

Det är lätt för oss att tänka att det skulle innebära enbart församlingar i Kina, i arabvärlden eller i östeuropeiska länder. Men jag tror att vi måste öppna våra öron, också vi i Sverige. Vi måste ta in något väldigt obehagligt här;

I Sverige idag utvisas kristna syskon till lidande, förföljelse och förfärande ofta till död i länder som Iran, Pakistan eller Afghanistan. Att vi låter det ske, att vi inte beskyddar våra syskon med alla till buds stående medel, gör att jag måste fundera över kristenheten i Sverige. Är det vi som är ”Satans synagoga”? (Alltså – bokstavligen – Åklagarens synagoga) Förhandlar vi med makten för att sälja ut våra syskon?

Brevet till församlingen i Pergamon – stå fast! Stå enade!

Pergamon var residensstad för den romerske ståthållaren i Asien. Uttrycket ”där Satan har sin tron” är rimligtvis både en anspelning på det – Rom är i pakt med Djävulen – och på det faktum att staden var känd i hela Asien för sina många avgudatempel och -kulter.

Församlingen i Pergamon var alltså extremt utsatt. Det här var, så att säga, mitt i lejonkulan. Antipas – okänd utanför Uppenbarelseboken, både i de bibliska böckerna och i kyrkohistorien, men väl känd av församlingen där hade mördats för sin tro.

Men Pergamon-församlingen hotas inte enbart utifrån, utan även inifrån. Även här har det smugit sig in ”Nikolaiter” och deras farlighet beskrivs som lika farlig som Bileam ur GT. En bild som för övrigt används på fler ställen i NT, exempelvis 2 Petr 2:1, 2:15. Ja, att ansluta sig till dem är som att begå otukt, som att offerkött till andra gudar!

Herren varnar alltså, å det tydligaste, för att låta församlingen splittras i personkulter eller dras med i nya, spännande läror av självutnämnda, falska apostlar.

Ånyo använder Herren bilden av ”seger” för den som håller ut. Ånyo utlovas andlig mat, fast den här gången är det ”det dolda mannat” i stället för Livets vatten. Och så utlovas en ”vit sten” med ett ”nytt namn”. När vi består prövande omständigheter kan vi få veta saker om oss som tidigare varit dolda för alla utom Gud. Vårt nya namn, vår nya identitet om vi består Pergamons prov, är den nya identitet vi bär med oss in i den Nya Världen, när Världen en dag görs Ny, i Uppenbarelsebokens 21 kapitel.

WOW! DU HAR LÄST ÖVER 2200 ORD OM FÖRSAMLINGBREVEN OCH DETTA ÄR BARA DEL ETT AV TVÅ!

Ta gärna en fikarast, minst, innan du fortsätter med del två! Det är du värd!

Men innan du går vidare till del två, läs det här ”mellanspelet” om en teologisk pet peeve of mine – termen ”Isebels ande”. Det är klokt att ha läst det innan du går vidare med församlingsbreven.

Det här inlägget postades i Eskatologi, Exegetik, Historisk teologi / Kyrkohistoria, Kultur / Sociologi / Reflektion, Vardagsexegetik och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *