De sju församlingsbreven i Uppenbarelseboken – del 2 (av 2)

Innan du läser den här posten, är det klokast att läsa första delen.

Och, faktiskt, innan vi nu börjar med brevet till Thyatira, måste vi få något ur systemet. Läs mitt ”Mellanspel” om den obibliska termen ”Isebels ande”.

Men det ur vägen – låt oss fortsätta med del 2 i min genomgång av församlingsbreven i Uppenbarelseboken.

Brevet till Thyatira – Personkulter är livsfarligt!

Cross with Triquetras, from Viking grave

Vem låter vi vara i centrum, egentligen?

Även i brevet till Thyatira märker vi av ett starkt ”kodat” symbolspråk. När tidigare ledare med falska anspråk nämnts bland församlingsbreven, har Kristus i Johannes ord använt symbolen Bileam, men här går Han ännu längre och talar om Isebel. Drottning Isebel var inte enbart avgudadyrkare och förledde Israels folk till avgudadyrkan – hon försökte till och med utrota all sann Gudstillbedjan och lät döda alla Guds profeter som hon kunde komma åt.

Där oförmågan att hålla sig till Kristus – den sanne Brudgummen – i de övriga breven hittills har jämförts med ”otukt”, skruvas här språket upp ytterligare. De som följt den ledargestalt i Thyatira som kallas Isebel har ”begått hor med henne”. Varningen som kommer från Herren själv är allvarlig och sträng.

Brevet ger oss i dagens svenska kyrkokontext all anledning till självrannsakan.

Om det är så farligt med personkulter och sekterism, om det är så allvarligt med splittring och andliga övergrepp att Herren, som utrannsakar allt i oss, menar att följden är en ”pest” som lämnar människor i död och fördärv – ger vi verkligen allvarlig akt på detta?

Det är möjligt att jag är en onödigt konservativ stofil här, men jag tycker mig se hur den ena personkulten efter den andra, med läror mer yviga än den förre, slår in över kyrkorna. I stället för att underordna Kristus (och endast Kristus) ser jag alltför många börja inordna sig olika ”apostlar” eller följa olika ”profeter”. Ofta efter starka andliga ”manifestationer” eller ”under och tecken”, men som lika ofta i eftertankens ljus plötsligt framstår som billiga tricks.

Samtidigt finns i församlingen i Thyatira kvar sanna kristna. De som håller fast vid såväl lära som Kristi gärningar. Vid värmen. Kärleken. Den inbördes hjälpen och det diakonala engagemanget. Och Herren säger, redan från början att Han ser dem.

Tänk vilken fantastisk uppmuntran!

De som håller fast. De som står kvar. De som inte dras med i det yviga, det farliga, utan de som faktiskt lever ett kristet liv – men i det tysta. De som inte står och förkunnar på estraden, med aldrig så vackert språk. De som kavlat upp ärmarna, i tystnad – de är sedda. Det är deras liv, deras gärningar som får beröm!

Berättelsen om församlingen i Thyatira kan vara ett varnande exempel. Hur vi mäter framgång. Vad som är viktigt i vår efterföljelse och vad som är bokstavligen livsfarligt för det Eviga livet.

Brevet till församlingen i Sardes – ”Det heter om dig att du lever, men du är död”

Gravar. Vackra. Vitkalkade, till och med.

Kristi mycket allvarliga ord till församlingen i Sardes kan både vara ett idiomatiskt uttryck om själva staden Sardes och en utsaga om församlingens andliga liv. Om staden Sardes stämmer det nämligen att det var en stad med väldigt rik historia – den hade varit provinshuvudstad i det Lydiska riket – men hade nu ”dött” till att bli en ”vanlig” storstad, bland flera andra i den romerska provinsen.

Oavsett om det var ett idiomatiskt uttryck eller talesätt som faktiskt fanns om staden, så är det lätt att se att församlingen där i alla fall hade en sådan historia. Församlingens gärningar (inte dess lära, faktiskt) kritiseras. Och det verkar som att kraften i tjänsten dött ut i samma takt som den andliga vitaliteten.

Det tycks finnas en spillra kvar som håller fast vid de goda gärningar som Herren kallat församlingen till, och resten av församlingen får förmaningen och instruktionen att ta dessa vittnen till föredömen och omvända sig, för att livet ska återvända.

Här kan jag fundera över hur det ser ut hos oss, ibland, i Sveriges mätta, på så gott som alla sätt stormrika församlingar. När upplever vi andlig kraft? När upplever vi Herrens välsignade liv? Är det, rent av, när vi gör just de gärningar som Herren påbjuder och inte enbart diskuterar lärofrågor? Ägnar vi oss för mycket åt studier av ovidkommande frågor  – eller snarare; ägnar vi oss för lite åt det som verkligen ger liv? Både inåt och utåt?

Församlingen i Filadelfia – Herrens segrande församling ser ändå inte ut som en segrande församling

Att breda en smörgås – kan det vara tillbedjan? Kan det vara något som gör att Kristi kärlek syns?

Det är inte för intet som så många frikyrkoförsamlingar tagit sig namnet ”Smyrna” eller ”Filadelfia” (men betydligt färre verkar vilja kalla sig för ”Thyatira” eller ”Laodikeia”). Filadelfriaförsamlingen är en församling som undgår öppen kritik i Uppenbarelseboken.

Så vad är budskapet till oss idag, från brevet till Filadelfia?

Jo, det tycks finnas något viktigt i brevets inledning;

”Din kraft är ringa, men Jag…”

Det är inte det som förefaller vara stort, det som pockar på vår uppmärksamhet, det yviga och det med störst och starkast bekännelser, det som vinner erkännande eller det som samlar till stora konferenser som är det som ses av Herren. Det är inte den sortens seger som Herren talar om. Utan trohet. Också i det lilla.

Det förefaller som församlingen, i sin ringhet, faktiskt ska få vittna så starkt att till och med de som kommer från ”Satans synagoga” (alltså de som baktalar och förföljer de sanna kristna) ska omvända sig och bli räddade. Genom att de förstår att här finns en församling som är älskad av Jesus.

Syns det på oss – i våra enskilda liv och i våra församlingars liv – vem vi är älskade av? Eller lyfter vi fram bilder av världslig framgång och storhet, hellre? Vilken uppmuntran, då, att det är Guds kärleks genomlysning, inte våra strävanden, som faktiskt får människor att förstå Herrens kraft och vilja.

Brevet till församlingen i Laodikeia: ”Guld… kläder… salva…” Om andlig blindhet.

Vit käpp

Vit Käpp. Den som är andligt blind förstår inte att den behöver hjälp.

Det finns något otroligt ömkansvärt över andlig blindhet. Människor och sammanhang som ofta har ett rikt arv att förvalta, men som någonstans gått fel och gjort sin egen tradition till avgud. Som tror att de (fortfarande) gör Guds vilja, men där det andliga livet lyser med sin frånvaro. Så uppenbart att alla kan se det. Alla, utom just de själva.

Laodikeia som stad var en handelsstad känd för sitt guld, sina kläder och sin… ögonsalva! Och just dessa saker nämner Kristus att församlingen där behöver. De behöver klä sig i rättfärdighet! De behöver andlig klarsyn! De måste börja se vad som är viktigt på riktigt och inte vad som är världsligt guld!

Det sätt de lever på just nu är bara äckligt. Likgiltigt.

Och här måste vi faktiskt ställa oss frågan i hela västvärlden vad som hänt under de senaste 40 åren i våra egna sammanhang. För har vi inte varit med om, just, att hela församlingar, eller åtminstone hela generationer av Församlingen, kräkts ut. Illamåendet över likgiltigheten har gjort att de lämnat. Eller att Kristus i alla fall inte beskyddat Församlingen från det.

Varför tar vi inte den här varningen på allvar? Varför ser vi inte att just vi är ömkansvärda – det är otroligt tydligt för alla! Här behövs ingen speciell profetisk skärpa. Bara att vi slutar ljuga för oss själva.

Jag tror på en väckelsetid för oss, också i Europa och Västvärlden i stort. Men Herren kan inte ge oss den, så länge vi fortsätter att gå i vår ”skamliga nakenhet”, med våra byxor neddragna, med vårt falska guld och i vår andliga blindhet. Vad är falskt guld hos oss? Det som i Världens ögon ser ut som något vackert eller värdefullt, men som Herren inte vill kännas vid? Vår andliga blindhet verkar få oss att förneka vår uppenbara nöd.

Avslutning: Någon slags sammanfattning

Tröst. I kampen.

Det finns, som vi lätt kan konstatera, olika sätt att läsa församlingsbreven. Vissa har tyckt sig se hur de sju församlingarna speglar sju olika tidsperioder i Kristenhetens historia. Och det är en spännande läsning. Jag själv lutar mer åt att kristna genom alla tider kan känna igen sig i beskrivningarna av dessa sju församlingar (och att kristenheten aldrig kan sägas vara i en tidsperiod eller en fas, över hela världen, samtidigt). Men jag tycker egentligen inte att det är en dålig läsning.

Andra väljer att fokusera på ord som ”otukt”, ”hor”, ”offerkött till andra gudar” och så vidare och läsa dessa begrepp som mer bokstavliga än vad jag gör. Problemet med en sådan läsning är att det blir just det som vi är överens om är sexuell synd – det är samma ”där och då” som ”här och nu”. Men när vi kommer till ”äta offerkött” så måste man ändå ge sig ut i tolkningar av vad det skulle motsvara ”här och nu”.

När jag väljer att tolka de här uttrycken mer symboliskt, gör jag det för att kunna dra paralleller till liknelser som Jesus faktiskt ger – om sig själv som Brudgummen. Om den slutliga segern som ett Lammets Bröllop. Och att inte hålla fast vid Kristus blir då ”otukt” eller ”hor” med ”Isebel”. Jag låter helt enkelt läsningen av tidigare eskatologiska texter och bilder i Nya Testamentet spegla språket i Uppenbarelseboken och upplever att det är så jag lättast finner en rimlig tolkning. Eller för att använda ett frommare språk – jag låter skrift tolka skrift.

Någon kan kritisera mig för att i stället för att kritisera omvärlden, eller orättfärdighet utanför Kristenheten, så läser jag tillämpningen av texten som kritik just inåt, mot samma kristenhet jag är en del av. Jag låter inte ett ”oss” vara dem som blir uppmuntrade, medan ”de” är de som blir kritiserade – jag vänder udden mot just dig och mig. Och en sådan kritik är förvisso sann. 

Dels vill jag inte bidra till ett ”vi och dem”-tänkande i Församlingen. Men framför allt vill jag inte tro att jag själv har nått någon fullare sanning än resten av kristenheten i Sverige. Jag kan inte stå utanför kyrkligheten och peka på den och säga ”Ni gör fel”. Jag själv tar del den här kritiken från vår Herre själv.

Vidare känns det viktigt att breven inte blir en tröst till slummer, utan en tröst till omvändelse. Vi kan inte nöja oss, trygga i att Herrens kritik gäller någon grupp ”de andra”, medan vi själva är Filadelfias andliga arvtagare.

Till sist är min fasta övertygelse att breven finns där lika mycket till just tröst som till förmaning. Jag menar att Herren visar, gång på gång, att Han ser annorlunda på vad som är verklig framgång, att Han ser det som sker i det lilla, att Han ser trohet och att Han har kontroll. Oavsett när förföljelsen kommer, så är vi i Herrens hand, i Herrens omsorg. I Hans kärlek.

Och slutligen – att Hans kärlek, när den får lysa genom oss, förmår att vittna om vem Han är på ett sådant klart sätt att till och med våra förföljare inte kan värja sig.

Det är en tröst. För mig i alla fall. Och det är en uppmuntran att försöka leva på ett sådant sätt att Hans kärlek är synlig i mitt liv, hela tiden.

 

Det här inlägget postades i Eskatologi, Exegetik, Församlingsteologi, Historisk teologi / Kyrkohistoria och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *