De sju församlingsbreven i Uppenbarelseboken – Mellanspel – Isebels ande finns inte!

Jesus Facepalm

Innan du läser del två av min genomgång av församlingsbreven i Uppenbarelseboken finns det något jag måste få lätta mitt hjärta med, innan vi kan gå vidare.

För innan vi kan gå vidare med vad som faktiskt står i Bibeln, måste jag ta upp något som faktiskt inte står i Bibeln.

”Isebels ande”

Jag har stött på det här uttrycket i framför allt pingst- och karismatiska sammanhang, men uttrycket finns alltså inte mellan Bibelns pärmar. Låt mig skriva det igen, för att understryka och göra det jättetydligt; Uttrycket ”Isebels ande” är helt obibliskt.

Jag vet inte när det började användas inom kristenheten, men så här är det;

Isebel nämns i 1 Kungaboken från kapitel 16 och framåt och där framgår att hon var Fenikisk prinsessa, som blev bortgift till Israels kung Achav (under det delade riket, så Achav var kung i Israel, inte Juda). Hon var alltså hedning.

Men hon motsatte sig också sann gudsdyrkan och försökte låta mörda Israels profeter, däribland deras största profet; Elia.

När Uppenbarelseboken i brevet till Thyatira talar om en ”Isebel” är det alltså en bild på någon som har makt i församlingen (som en drottning), med ett ”hov” av undersåtar. Och inte nog med det, det är en person som står i direkt opposition till sann Gudsdyrkan och det Gudagivna, sanna, profetiska ordet.

Men inte heller i Uppenbarelseboken nämns alltså ”Isebels ande” som en andemakt. Isebel nämns och är en symbol för andligt missbruk. Hon kallas dessutom i Uppenbarelseboken för ”sköka” – en som förleder till ”otukt”. Alltså en som får sina följare att lämna Brudgummen för att i stället ägna sig åt en osund personkult.

Och jag ska gå in mer på det, i del 2 av min artikelserie om Församlingsbreven. Men det här är något jag ville adressera först.

Det som gör mig illa till mods i många moderna sammanhang där uttrycket ”Isebels ande” används, är att det så ofta handlar om att ”förandliga” en kritik mot kvinnliga ledare.

Ledare som är kvinnor ska kunna kritiseras på samma sakliga grunder som män som är ledare. Också i Församlingen. Vi ska inte använda ett förandligat språk där vi beskyller människor för ”häxeri” eller att vara styrda av ”andemakter”, hur som helst.

I stället måste vi konfrontera allt andligt missbruk. Där människor kallar sig själva apostlar och profeter och gör anspråk på särskild kunskap från Gud – där måste vi säga ifrån. Manipulation eller personkulter är, tilll syvendes och sidst (och med Uppenbarelsebokens språkbruk) just avgudadyrkan. Det är att vara otrogen den Herre som frälst oss.

Men det är något som vi inte behöver ”andliga”, icke-bibliska omskrivningar för. Vi kan inte bekämpa villolära eller villopraxis med obibliska resonemang.

Och det är väl vad jag ville säga, innan vi går in i brevet till Thyatira.

 

 

 

Det här inlägget postades i Exegetik, Församlingsteologi, Vardagsexegetik och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *