Efter ”Människor och Tro” – osorterade tankar och intryck om Humor och Tro

Bild från ”Studio Uno” där jag var med i Människor och Tro.

När det här skrivs är det ungefär en timme sedan jag var med i programmet ”Människor och Tro” i P1. (Länken går till programmet).

Själva programmet är omkring 45 minuter långt, det var många gäster och många som ringde in till programmet, så det känns ganska ytligt och lite spretigt, för mig. Jag hade velat prata om flera trådar som tas upp i programmet, men som det helt enkelt inte blev tid till.

Den här bloggposten skiljer sig från de vanliga här på Theos.se, då den är sämre strukturerad, eller snarare – strukturerad efter programmet ovan. Och programmet var alltså en slags telefonväkteri.

Live i studiorna var vi (i Stockholm) imamen Awad Olwan, (i Göteborg) teologen Ola Sigurdsson och (i Malmö) undertecknad. I programmet klipps också komikern och vännen Marika Carlsson in, liksom prästen och satirtecknaren Kent Wisti.

Kännedom om ämnet

Flera i programmet gör en ansats att prata om kännedom eller kunskap i ämnet man vill skoja om. Det går också igen i något eller några av samtalen.

Men

Det kan lätt missuppfattas som att jag (och andra) menar att man måste vara kristen (exempelvis) för att skoja om kristen tro. Det menar inte jag och när Life of Brian nämns i programmet så är det ett lysande exempel på detta – ett gäng mycket kunniga, men icke-religiösa humorister har skrivit det manuset. (Och väldigt roliga!)

Det är bara det att det finns en massa humorister som tillåter sig att skoja om just religiösa yttringar, utan några egentliga förkunskaper, medan de aldrig skulle tillåta sig att göra det i andra sammanhang. God humor kräver research. Men goda skämt om religion kräver naturligtvis ingen speciell religiös tro.

En kristen myt om förföljelse / en varm och härlig offerkofta

En person ringer in och menar både att ”det förefaller okej att kränka kristna, men inte muslimer”, ”Sverige är ett kristet land, men nu får vi inte ha skolavslutningar med psalmer längre, av hänsyn till muslimerna” och ”Ecce Homo var en kränkning mot kristna”.

Och jag har svårt att hålla masken. Jag hoppas att det inte hördes i programmet. Men…

Jag kan inte ta det här på allvar.

Och jag har kommit fram till att det har inget med religion att göra, utan att det har mer att göra med en längtan efter något sammanhållande. Något som inte kan (eller får) ifrågasättas.

Men jag funderar också varifrån den kommer – den här längtan att vara kränkt. Vita, medelålders och äldre, med svenska som modersmål osv… Hur kan man inte se att man är otroligt privilegierad som tillhörig den gruppen? Du hör, först och främst, till världens rikaste människor bara genom att bo i Sverige och ha en radio och ha råd att ringa in till ett program.

Varför vill man tillhöra en grupp som inte kan eller får ifrågasättas? Som är så ömhudad att man – trots alla privilegier – inte kan bjussa på ett garv?

Att vara kränkt

Ett ord som förekommer ofta under de första 20 minuterna i programmet är ordet ”kränkt”.

Och när man försöker koppla ihop det med någon slags idé om hädelse – att det finns saker som är så heliga att de får man inte skoja om – då blir jag alldeles matt.

För vi tror alltså på en Gud (vi som gör det) som med sitt ord kan skapa himlarna och jorden, men som skulle bli ledsen över att vi skojar med Honom?

Och varför skulle inte skrattet eller leken kunna vara helig, förresten? Varför förutsätta att Gud nog inte gillar humor? När jag läser Gamla Testamentets profeter använder de ofta ironi och sarkasm. Det gäller förresten Paulus också. Och Jesus (Wisti har flera exempel). Se gärna de första verserna i 2 Kor 11, där Paulus både skämtsamt kallar sin egen undervisning för ”dårskap” och sina meningsmotståndare – de som predikat ”en annan Jesus” för ”väldiga apostlar”.

Jag har svårt för den här ”jag är kränkt, å Guds vägnar”-tanken om hädelse. Vi måste släppa det!

Det finns fler saker som jag funderade på under programmets gång, men jag känner att de här kanske räcker just nu. Min stora behållning var att lyssna till både Wisti och Marikas intervjuer, som inte avbröts på samma sätt. Och jag fnissade, så klart, till Shazia Mizra(även om översättningen av hennes material gjorde att skämten pajade.) Hon är en fantastisk komiker.

Jag ser Guds avbild i henne.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *