Gästblogg: Vem tar ansvar för den som är kvar, när Kyrkan går vidare?

Följande text publicerades faktiskt redan 2013 på bloggen ”En blogg, helt enkelt” av Reb, då under rubriken ”Left Behind. Fast på annat sätt.”

Jag tycker den här texten är fantastisk i sin rättframhet, men en del av referenserna i den kändes daterade, så jag har med Rebs benägna tillstånd och överinseende gjort en varsam revision och den får återpubliceras här.


Cross with Triquetras, from Viking grave

Ett halsband med ett kors från vikingatiden

En sak jag mer och mer har kommit att grunna på är: Vilket ansvar har kyrkan för de människor som den lämnar kvar. Och nu tänker jag faktiskt inte alls på uteslutna eller på annat sätt förskjutna av kyrkan. Jag tänker på de som hyser de allra mest fundamentalistiska och konservativa åsikterna inom sina respektive kyrkosammanhang.

För att det är vad som en gång i tiden getts till dem som undervisning och rättesnöre. Och (det är i alla fall mitt antagande) för att de på något sätt och av någon anledning saknat förutsättningarna att ifrågasätta och gå vidare ifrån det tankesystemet. Kanske av känslomässiga skäl, en tendens till ängslan, förändringsrädsla eller auktoritetstro. Kanske för att det kritiska tänkandet har brister (vilket, i så fall, kan ha att göra med medfödd bevåvning, men, särskilt för de som finns i och formats av ett fundamentalistiskt sammanhang, lika mycket med att man under så pass många år tryckt ner sitt kritiska tänkande, eller fått det nedtryckt av andra, att det helt enkelt slutat fungera).

Dessa människor är de som blir lämnade kvar, när alltmer av kyrkan faktiskt rör på sig i olika frågor. De hörde en gång till mittfåran (i sina respektive kyrkosammanhang), men är nu alltmer bara arkaiska rester från förr.

Vilket ansvar har kyrkan för dessa? Dessa människor som formats, och låtit sig formas, av kyrkan, för att sedan slängas på sopbacken.

De som, för att nu ta en förändring som ligger en tid tillbaka, INTE blev uteslutna för att de klippte håret, eftersom de trodde fast och fullt på att det var fel att göra det och därför inte gjorde det, oavsett om de ville eller ej. Bara för att ett antal år senare få det som de fått inskärpt i sig, och underkastat sig, förklarat för ”barnsjukdomar” och förlegat tankegods.

Jag tänker i detta sammanhang på den sorgligaste artikelkommentar (eller om det var kommentar på ”Dagens fråga”) jag någonsin läst. Sammanhanget handlade om inställning till homosexuella, och kommentaren gick ut på att dogmen om att homosexuella måste leva i celibat MÅSTE behållas, för (och här kommer det sorgliga) ”annars har jag kastat bort mitt liv, och förgäves levt ensam i 40 år”.

Det var så sorglig läsning att jag inte ens skrev ut artikeln, eller frågesidan eller vad det nu var, till min artikelsamling, utan bara stängde ner sidan. Med sorg.

Jag tror inte att lösningen är att hålla fast vid det gamla, för dessa människors skull.

Om inte annat för att det bara innebär att fler människor far illa. Men också för att jag fullt och fast tror på att kyrkan måste förändras eller dö.

Men jag undrar över kyrkans ansvar för de människor som den därmed lämnar efter sig (och som kanske, till på köpet, i samma process får förklarat för sig att det där som de offrat och försakat under alla år varit värt noll och intet).

Jag undrar också över hur det ansvaret bäst tas, och utövas.

Jag har inget svar där. Bara en undring.

För framtida generationer, och för att undvika att framöver stå med samma dilemma (fast i andra sakfrågor), tror jag på att vara öppen för mångfald.

Att inte slå fast en enda tolkning som den enda rätta. Att inse att allt – precis ALLT – i den tradition vi formar och är en del av är föränderligt, och att det därför gagnar till intet att försöka hävda att den är evig.

Det är framtiden det. Men räcker det till att ta hand om de människor som här och nu känner sig förvirrade och svikna när ”den ENDA och EVIGA sanningen” plötsligt krackelerar och överges?

Det här inlägget postades i Epistemologi, Församlingsteologi, Själavård och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Gästblogg: Vem tar ansvar för den som är kvar, när Kyrkan går vidare?

  1. Henrik B skriver:

    Det är väl ett klassiskt fall av allas ansvar är ingens ansvar. Det händer lika lätt i församlingen som i andra grupper och föreningar. Och det är en konstant riskfaktor.

    En församling måste vara levande, som i att kunna undersöka, fundera, utvecklas tillsammans, men tyvärr är det oftast bara en del av församlingen som gör det. De/vi andra som inte förstod/hängde med/orkade just då måste bestämma oss för att antingen haka på och räkna med att vi kommer att förstå och gå med på basen för förändringen, eller lämna ett viktigt sammanhang. Inget lätt val.

    De/vi som är ivriga, som alltid vill undersöka och strävar vidare, måste också välja om vi väntar in, förklarar, orkar diskutera det hela ännu en gång, för att alla andra i gruppen ska kunna hänga på i sitt långsammare/mer normala tempo. Eller om vi lämnar för ett snabbare gäng/startar ett eget sammanhang för att vi inte orkar anpassa oss.

    Vems ansvar är det att ta hand om vem?

    Det är svårt att vara kyrka. För det är svårt att vara människa tillsammans.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *