Har vi skapat nya sakrament?

När jag läste min grundutbildning i teologi, gick jag en kurs som kallades ”församlingens pastoraler”. För den som inte talar ”teologiska” betyder det ungefär ”församlingens ögonblick av speciell omsorg, vid portalhändelser i livet”. De pastorala handlingar som togs upp var, som jag minns det, barnvälsignelse (det här var en frikyrkligt präglad utbildning), dop, nattvard, vigsel och begravning. Kursen var väldigt praktisk och hands-on, vilket var fantastiskt viktigt för den som senare skulle ut i församlingstjänst. Den var obligatorisk för att kunna ordineras som pastor i flera av frikyrkorna, då.

Examinationen var utformad så att vi fick fylla i rätt blanketter för vigsel, fick välsigna en docka, fejk-viga ett par klasskamrater och möjligen något mer. Jag minns att vi också skulle besöka en begravning för att bli godkända i kursen.

Men vad jag minns lärde jag mig aldrig någon skillnad på ”sakrament” och ”pastoral”.

En del av detta har ekumeniska orsaker – olika kyrkotraditioner räknar olika saker som ”sakrament”, så även om praktikerna – pastoralerna – ser ganska lika ut kan man mena att olika saker så att säga händer i dem. Under ytan. 

Definitionen på ett sakrament är att det är en handling i vilken Guds Nåd visas. Synen på om Guds Nåd också förmedlas i själva handlingen, och i så fall hur och i vilken grad, skiljer lite grand mellan olika kyrkotraditioner men alla är överens om att Guds Nåd i alla fall blir synlig i sakramenten.

Tanken med en pastoral handling är att handlingen i sig predikar. Den säger något om Gud. Den sammanfattar, utan en massa ord, något viktigt och bärande i tron. 

Barnvälsignelsen är handling direkt grundad på Jesu direkta uppmaning ”Låt barnen komma till mig!”. Dopet är direkt grundat på Jesu uppmaning i missionsbefallningen – ”Döp dem…”. Nattvarden är direkt grundad på Jesu ord under Hans påskmåltid med lärjungarna ”Gör detta till min åminnelse […] tills dess jag kommer åter”.

Ett nytt bud ger jag er – att ni ska hålla skolavslutningar

I de senaste årens återkommande debatt framstår det som om kristenheten uppfattat ytterligare en sådan ”portalhändelse” i livet. Ja, till och med kanske ett tillfälle att förmedla Guds Nåd till människor, i en liten rit eller symbolhandling. Nämligen skolavslutningar. 

Varje år skriver någon debattör – det brukar bli målfoto på om det är Den Arga Ateisten eller Den Orolige Kristne som hinner först – samma debattartikel som året innan. Ena sidan är arg eller orolig för att barnen ska påverkas religiöst av att ha skolavslutning i kyrkan. Andra sidan är orolig för att barnen… ja, det är här någonstans jag inte hänger med i svängarna riktigt. För oron verkar vara mer att kyrkan eller religionen ska få mindre påverkan i människors liv.

Men…

Är det verkligen vår kallelse, vår roll som kristna, vår identitet som kyrka att utgöra ”platsen där skolorna samlas för avslutning”? Har vi inte förminskat oss själva då? 

Missionsbefallningen är tydlig i sitt ”Gå ut”, inte ”kalla in”. Och viktigare – är det rimligt att tro att en skolavslutning kan hjälpa någon att bli lärling till Jesus?

Det blir för mig helt oförklarligt hur vi kan ägna energi och tankemöda på att strida om den här frågan, som kristna. Tror jag att det skadar folk att fira skolavslutningen i en kyrkobyggnad? Absolut inte. Tror jag, som de militanta ateisterna, att det kan ”påverka” barnen religiöst? Nej, absolut inte. Och det är just det som är poängen.

 

Det här inlägget postades i Församlingsteologi och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *