Kan dopsyn vara en språkfråga?

Som en del av mitt jobb håller jag just nu på att läsa igenom bland annat Markusevangeliet för att komma med glada tillrop och konstruktiv kritik på den nya översättning som Bibelsällskapet tänker ge ut 2026.

Det uppdraget känns som ett stort förtroende och det leder fram till en massa nya tankar. En del kan säkert bli till bloggposter här, andra kommer inte bli det. Men det finns en fråga som slår mig, igen och igen, i arbetet.

Ibland gör det skillnad i hur vi förstår enskilda ord som formar vår teologi inom ett visst område.

Här kommer en vers – Markus 1:4 – och ett kort studium om hur man översätter den andra satsen i den grekiska meningen.

Så trädde Johannes fram och döpte i öknen och förkunnade ett dop till förändring och syndernas förlåtelse.

ἐγένετο Ἰωάννης [ὁ] βαπτίζων ἐν τῇ ἐρήμῳ καὶ κηρύσσων βάπτισμα μετανοίας εἰς ἄφεσιν ἁμαρτιῶν.

Översättningen ”förändring” (av sinnet) är snygg. Absolut. ”Metanoia” betyder just ”ändra sinnet”, och den direkta översättningen kan säkert säga något viktigt till nutidsmänniskan som begreppet ”omvändelse” inte riktigt förmår att fånga.

Den andra satsen i meningen är dock svår att översätta på ett snyggt sätt, till svenska.

Den börjar ”κηρύσσων βάπτισμα μετανοίας εἰς ἄφεσιν ἁμαρτιῶν”,”förkunnade omvändelsens dop”, eller ”förkunnade ändringens dop”. Här stoppar översättaren in ett ”och” men det finns inget ”kai” sedan i grundtexten. Utan i stället prepositionen ”eis” före ”räddningen från synd” eller ”syndernas förlåtelse”.

Läsningen kan både alltså bli att Johannes förkunnar ett dop till följd av omvändelse (metanoia) efter befrielse från synd eller ett dop efter omvändelse som ger syndernas förlåtelse / befrielse från synd. Läsningen av prepositionen gör stor skillnad i översättningen och förståelsen av dopets betydelse här.

Det är svårt att frigöra sig från sin egen dopteologi när texten läses – jag inser det. Verkar dopet frälsande, i sig, eller är det en respons på en frälsning som redan skett?

Jag tänker inte försöka försvara endera teologiska uppfattningen om dopets betydelse. Jag hör själv till Frälsningsarmén – ett samfund som närmast höll på att splittras innan det hunnit bli femton år gammalt, på grund av sådana här frågor. (Inom Frälsis är inställningen numera att medlemmarna uppmanas följa sitt eget samvete och låta sig döpas enligt den ordning de har frid över. Det är därför vi inte praktiserar dopet i våra egna led.)

Finns det en bättre översättning? En som lämnar plats för tvetydigheten i grundspråket? Eller är det rimligt att göra ett val, som översättare, och sedan redogöra, exempelvis i notapparaten, över olika läsningar och tolkningar?

Törs vi fundera tillsammans?

Det här inlägget postades i Exegetik, Sakramental teologi, Språklig Exegetik och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *