Kristendom och Julbord – ”Vad får man äta som kristen?”

Vi är på väg in i årets största mathelg – Julen. 

De senaste årens stora snackis, såväl som hemma som på arbetet (på Frälsningsarmén i Malmö) har varit vad vi ska ha på Julbordet. Hemma är det mest av praktiska skäl – jag har familjemedlemmar som inte är så intresserade av traditionell julmat. De gillar inte sill, inte gravad lax, äter inte Janssons Frestelse och rycker på axlarna åt revbensspjällen. På jobbet ser det lite annorlunda ut – flera är vegetarianer och i år lär vi ha många gäster som inte äter griskött. Så skinka, korv, färdiggjorda köttbullar och revbensspjäll får läggas åt sidan. Eller?

Mugg med kaffe. Texten på muggen är "Teologistofil".

Mugg med kaffe. Texten på muggen är ”Teologistofil”.

(Jag vill, innan jag fortsätter, ta tillfället i akt och lugna eventuella gäster till firandet på Julafton – det kommer att finnas allt det där. På ett julbord. Och så kommer det finnas ett annat julbord för dem som inte äter samma saker. Så du kan andas ut.)

Men hela de här mattraditionerna har fått mig att fundera över vad vi borde äta som kristna och hur vi borde fira våra måltider.

Teologiskt är det inte så svårt att göra en exegetisk genomgång av Apostlagärningarna, kapitel 10-15 och säga ”…så ni ser; det är inget problem för oss att äta Julskinka eller köttbullar. Så hugg in bara. God Jul!”

Men är det verkligen så enkelt? För hur ska vi – egentligen – behandla dem som av olika skäl har betänkligheter mot att äta samma sak? Ska vi visa att ”i Sverige gör man så här?” och ska vi ha samma hållning mot vegetarianer? Är det verkligen en schysst attityd att enbart hävda ”Jag har som kristen rätt att äta gris. Så jag vill ha revbensspjäll!”-

En läsning av de första kapitlen i Genesis ger oss ju tanken att Gud gav människan ”alla fröbärande örter” att äta. Att råda över och vårda jorden. Men att det sedan gick som det gick. Men om vi uppfattar vår roll som kristna att försöka upprätta ett Guds Rike, ett Rike där ”allt är gott”, som det var en gång i början, hur ser vår etik ut här?

Själv vill jag, egentligen, tänka i helt andra termer om det här. För jag tror inte att Gud i och med Jesus gav oss nya matregler att hålla. Att den stora skillnaden skulle bestå i vad vi får äta.

Utan vilka vi äter tillsammans med.

Vilka äter vi tillsammans med?

Vid en genomläsning av Bibelns texter är det lätt att se att ett av de stora konfliktområdena mellan Jesus och de religiösa ledarna var vilka han åt tillsammans med. Det var tullindrivare ”och syndare” (Mark 2:13-17, Luk 19:1-10 men det finns fler exempel), en kvinna (!) från en annan religion (!!), (Joh 4). När han sänder ut sina lärjungar säger han till dem att ta emot vad som ställs fram som mat till dem (Luk 10:8). Alltså – välj inte lunchsällskap.

Det är emot denna bakgrund – att måltiden både kan förena (judar med judar – de som följer matreglerna) och skapa murar mellan människor, som jag tror att vi måste läsa Apg kap 10-15.

Det blir också mot denna bakgrund som Första Korinthierbrevets ord – själva ”instiftelseorden” till Herrens måltid (som texten kommit att användas nu) ”Så är vi – fast många – en enda kropp, för alla får vi vår del av ett och samma bröd.” (1 Kor 10:17) – måste läsas. Vi har en gemenskap, faktiskt en ny gemenskap, som är större än vilka som äter vad. Vi hör ihop för att vi delar en måltid.

Om du tycker att jag drar för stora växlar på det, så läs gärna Paulus fortsättning, lite längre fram i kapitlet.

verserna 10:23 och resten av kapitlet.

Allt är tillåtet – men allt är inte nyttigt. Allt är tillåtet – men allt bygger inte upp. Sök inte ert eget bästa utan andras. Allt som säljs i köttstånden kan ni äta utan att undersöka det för ert samvetes skull – jorden är Herrens med allt den rymmer. Om en som inte tror bjuder hem er och ni tackar ja, ät då allt som sätts fram för er utan att för samvetets skull undersöka vad det är. Men om någon säger: ”Det här är offerkött”, ät det då inte, av hänsyn till den som säger det och för samvetets skull – jag menar inte det egna samvetet utan den andres. Varför då? Skall jag låta min frihet bestämmas av en annans samvete? Äter jag med tacksamhet, varför skall jag klandras för det som jag tackar Gud för? Om ni äter eller dricker eller vad ni än gör, så gör allt till Guds ära. Väck inte anstöt vare sig bland judar eller greker eller inom Guds församling. Själv försöker jag alltid rätta mig efter alla och söker inte mitt eget bästa utan de mångas, för att de skall bli räddade. Ha mig till föredöme liksom jag har Kristus till föredöme.

Att äta Kristet, vid Julbordet, handlar alltså till sist inte om vad vi äter. Utan med vem vi äter. 

Väljer vi att enbart dela måltiden med dem som redan tycker som oss? Eller går vi till dem som Jesus skulle gått till? Dem som inte skulle bli inbjudna? Just dem som inte håller med om allt? Vad är det att vara ”Kristi Kropp”? Är det att försöka gestalta Kristi värderingar?

Är det ”kristet” att ens enbart dela måltiden inom kärnfamiljen, med de närmaste, eller manar oss Kristen tro att egentligen dela måltiden med fler? Andra?

Allt gott och en riktigt GOD Jul, önskar jag alla läsare. Och fundera gärna tillsammans med mig om det här med julmaten, nedan.

Det här inlägget postades i Exegetik, Historisk teologi / Kyrkohistoria, Kultur / Sociologi / Reflektion, Sakramental teologi, Vardagsexegetik och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *