”…när en gammal värld återupprättas” – Framtiden och hoppet

Den här texten skrevs ursprungligen på engelska och publicerades i ”Journal of Aggressive Christianity”, nummer 120, i April 2019. JAC är en webbtidning med främst frälsningssoldater som målgrupp, vilket återspeglas i språket, men jag tänkte att temat kunde passa här på Theos.se också. 


Jag älskar att sjunga i den lugna, akustiska versionen av ”When The Saints Go Marching In” som Bruce Springsteen gjort. Jo, jag vet, jag är gammal…

Men i den sången så möter textraderna oss;

“Some say this world of trouble
is the only one we’ll ever see.
But I’m waiting on that morning
when a new world is revealed.”

Somliga säger att denna värld av mörker
är den enda vi någonsin kommer se.
Men jag väntar på den morgonen
då en ny värld uppenbaras.

Jag älskar bilden av denna nya värld lika mycket som alla andra. Jag älskar att predika och sjunga om hur Gud, slutligen, kommer att sätta den slutgiltiga punkten för berättelsen om den här världen och Hans rike kommer att bryta igenom. Det kommer att bli en ny verklighet så fantastisk att vårt själva språk går sönder, när vi försöker beskriva det. (Om du inte tror mig, lär gärna Uppenbarelsebokens 21 kapitel och försök att utläsa det vettiga i språket där.)

Jag önskar dock att rimmet i stället skulle vara “when an old world is redeemed”.- ”när en gammal värld är återupprättad”. Slutligen. När Guds rike har kommit här på Jorden. När Hans vilja, slutligen, sker på Jorden såsom i Himlen. När vi ser bönesvaret på den bön som Jesus själv lärde oss att be.

Detta är en teologi i bjärt kontrast till ”vi ska fara bortom molnen, vi ska fara bortom Mars”. En där församlingen ska ”ryckas bort” och de som ”lämnas kvar” ska gå under. En teologi som dessvärre kommit att bli alldeles för vanlig i sentida västlig evangelikal och karismatisk kristenhet.

En teologi av återupprättelse och försoning är dock mer i samklang med såväl skrift som tradition. Inte minst Frälsningsarmétradition.[1]

 

Hur ser Hopp ut?

Teologins yttersta mål är att andas Hopp in i Kyrkan. Evangelium är Goda Nyheter. Punkt. Varje förvrängning av det – varje undervisning av dessa goda nyheter som leder till en knut i magen eller en dålig smak i munnen är helt enkelt inte kristen. Och undervisning om framtiden, eller till och med ”De yttersta tingen” (Eskatologi), utan ett tydligt fokus på vårt Hopp i den fullständiga frälsningen, är helt enkelt inte evangeliets sanning.

En undervisning såsom ”Världen blir allt mörkare och mörkare, tills slutligen då Jesus ska rycka upp oss bort till himlen” är, helt enkelt, felaktig.

Visst – det är mörkt kring oss. Det vore dåraktigt för vem som helst att förneka det. Bara i senaste veckans nyhetsflod (när detta skrivs) har vi hört flera fruktansvärda exempel. Den här specifika veckan har det varit en terroristattack mot muslimer i Nya Zealand, ytterligare ett stort utbrott av Mässlingen i Europa, flera nyheter om stora korruptionsskandaler och pengatvätt, ett stort trafficking-mål där många, många unga kvinnor exploaterats sexuellt, och så vidare, och så vidare.

Men som kristna har vi en möjlighet och en plikt att förkunna om en annan verklighet också. ”Vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor” (Rom 8:22). Gud kommer att återupprätta sin skapelse till ett tillstånd där ”allt [är] gott”. Allt.

Vårat hopp är inte att Jesus kommer att rädda oss från den här världen, utan att Jesus ska återvända och rädda hela världen. Från terrorism. Från Mässlingen. Från girighetens effekter. Från sexuellt utnyttjande.

Det bibliska budskapet om hopp, är vad Jesaja talar om när han talar om hur nationerna ska smida om sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar (Jes 2:4). Det är hur Jesus ger kropp åt sin tro på Gud (på samma sätt som vi ska vara Kristi Kropp). Det bästa sätt vi kan förstå Guds herravälde, Guds rike, är att se på Jesu liv. Och Jesus ryckte sannerligen inte bort någon, till någon slags magisk plats utanför deras egen värld och omständigheter, för att hela eller befria eller förlåta personen hens synder. Istället etablerade Han riket mitt i en fientlig värld.

Han lär Sina lärjungar att be ”låt Ditt rike komma”, inte ”låt oss lämna denna jord och bli uppryckta till dig”.

Hoppet, såsom det utmålas i Uppenbarelsebokens 21 kapitel, är en värld av fred och frid, av hälsa, där inga behov längre finns, där ondskan inte längre får plats. Där varje tår är borttorkad från våra kinder. Det vi kommer leva tillsammans med Gud, i evigheters evighet. Men detta liv av Hopp sträckes oss ner från himlen och etableras på jorden. Gud kommer att bo mitt ibland oss. Vi kommer inte att ”ryckas bort”.

Faran med att tänka fel om framtiden

Teologen Daniel Miliore skriver, i sin systematiska teologi ”Faith seeking understanding”

.…contemporary neo-apocalypticism, as I will call it, marginalizes or ignores the saving activity of Christ and sometimes weds a gruesome portrayal of final cosmic warfare with terrorist political action. Dividing the world into the good and the evil, neo-apocalypticism demonizes all who are considered enemies, is absolutely convinced of the righteousness of its own cause, and in some cases calls for holy warfare –Migliore

Migliore, Daniel (2014 (1991, 2004)). Faith Seeking Understanding – an introduction to Christian theology, Third edition. Cambridge : Wm. B. Eerdmans Publishing Co. p. 352

 

Alltså ”samtida neo-apokalypticism, som jag kallar det, skjuter åt sidan eller bortser helt från Kristi frälsningsverk och knyter emellanåt samman ett kusligt porträtt av slutligt, kosmiskt, krig med politiska terroraktioner. Genom att dela upp världen i de goda och de onda, demoniserar neo-apokalypticismen alla som den anser är fiender, samtidigt som den är absolut övertyga om sin egen rättfärdighet. Ibland, till och med, när den kallar till ’heligt krig’.”

Som frälsningssoldater (eller kristna i allmänhet, men…) måste vi inse att varje doktrin eller teologisk rörelse som för vår blick från ”Kristi frälsningsverk”, måste dömas bort som obiblisk. Vi måste ha just Kristi frälsningsverk för våra ögon. Det måste vara den lins genom vilken vi läser hela Bibeln. Vi kallas inte ”frälsningssoldater” för intet. Vi är inte ”Guds armé” – vi är ”Frälsningsarmén”.

Vi tror att vi är inbjudna i denna Guds plan att rädda hela världen. Faktiskt – ännu mer – vi har svarat på den inbjudan genom att ingå i förbund med Gud för att åstadkomma just detta. En tro som får oss att sitta och i stillhet vänta medan mörkret oundvikligen blir allt mörkare tills Kristus hämtar ”hem” oss, till himlen, är inte vår! Vi är räddade för att rädda andra!

Så den första faran med läran om ett ”uppryckande” är inaktivitet. Pacifism i kriget mot ondskan.

Men den andra och till och med värre faran är att vi löper risken att ta fel på fienden.

I Efesierbrevet, som förspel till instruktionen att ta på sig Guds vapenrustning, skriver Paulus

”Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna.” (Ef 6:12)

Alltså inte, understryker INTE, mot kött och blod. Aldrig.

Du kommer aldrig att möta en person som Gud inte älskar, eller som Gud inte ser på med nåd och kärlek. Gud är inte fiende till någon som du träffar. Och inte du heller. Du är förbunden, i ditt förbund med Gud, att kämpa för och aldrig mot den personen. Fienderna – makterna i den här världen – är inte människor, utan de andekrafter vi kallar girighet, lusta, status och så vidare. Krafter som, verkligen, regerar över våra samhällen och nationer.

Om vi missuppfattar det här eller tänker fel, kommer det inte enbart resultera i att vi blir pacificerade. Det kommer i stället, dessutom, att hjälpa vår fiende att slakta, förgöra och stjäla från människor som Gud älskar.

Den tredje faran är den deterministiska tro som blir resultatet av ”uppryckande”-teologin. Världen är, enligt den här tron, på en tidslinje. Närmast en tidtabell. Inte mycket kan göras för att påverka den. Ännu värre – varje försök att påverka vad som uppfattas som ”tidens tecken” är en attack mot Guds plan och Gud själv.

Men det innebär också att kristna som tror att de ska blir ”bortryckta”, inte uppmuntras på något meningsfullt sätt att ta ansvar för Guds skapelses framtid (eller sina egna framtida generationer). I deras sinne är detta en engångsvärld, och Herren kommer att rädda dem från den, oavsett. Vilken som helst överkonsumtion av världens resurser kommer att bli utan konsekvens för dem, tror de.

Detta går emot vårt eget Soldatförbund, där vi lovar (förbinder oss till Gud) att leva i enkelhet och i solidaritet med de fattiga och åsidosatta.

Nej! Denna neo-apokalyptiska framtidssyn måste överges och läggas åt sidan, till förmån för en hoppfull eskatologi i stället. Vi behöver en berättelse om framtiden som inte utelämnar alla de allra viktigaste delarna!

En framtid av “och”

När vi berättar om den framtid som väntar oss, måste vi använda ordet ”och”. Mycket.

Vi vet hur vårt hopp ser ut, för Guds rike är kommet mitt ibland oss, demonstrerat av Jesus Kristus OCH det kommer att komma, som ett svar på våra böner. Vi har smakat det. Herren har gjutit sin kärlek i våra hjärtan OCH kommer att återupprätta våra hjärtan till en evig kärlek. (1 Kor 13). Gud kommer att återupprätta hela världen OCH Han kallar oss till att skrida till verket!

Vårt hopp en återupprättad, fullständigt frälst, värld måste bejaka att det kommer en dag då Gud kommer att sätta slutlig punkt för orättvisa, ohälsa, ja för själva döden.

Men vårt hopp kallar oss också till att vara Hans händer till den här världen. Att vara Kristi kropp, som gestaltar Guds rike OCH påskyndar dess ankomst på den här jorden.

Uttryckt på det sättet, kan vår berättelse om framtiden till och med bli en äventyrsberättelse som vi får agera ut. Vi kan bli inbegripna i den största berättelsen någonsin – Världen för Kristus!

 

[1] Booth, William. (1890). ”The Millenium – or The Ultimate Triumph of Salvation Army Principles”. Downloaded March 18th, 2019, from http://www.armybarmy.com/JAC/article12-83.html

 

Det här inlägget postades i Dogmatik, Kultur / Sociologi / Reflektion, Systematisk teologi och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till ”…när en gammal värld återupprättas” – Framtiden och hoppet

  1. Gerlinde Böttcher skriver:

    Tack för tydlighet och hopp!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *