Normkritik – en nödvändighet

Citerat från Wikipedia (2016-12-08):

Normkritik handlar om att synliggöra, kritisera och förändra strukturer (exempelvis ojämlika maktförhållanden), sociala och språkliga normer som begränsar livet för individer som inte faller inom det som betraktas som normalt i samhället. Begränsningarna kan ta sig kulturella, sociala och ekonomiska uttryck, exempelvis genom diskriminering och trakasserier.

Det fanns en tid då slaveri var normalt i samhället. Det var så normalt att det fanns lagar i den Judiska Lagen om hur man skulle behandla dem. Och mer än femtonhundra år efter att de nedtecknats var fortfarande slavägande vanligt, i Paulus’ generation. Så normalt var det – trots att samhället hade ändrats mycket på andra områden – att Paulus inte går till rätta med Filemon för att han äger (ägt) en annan människa, Onesimos (utan tvivel ett slavnamn då det betyder ”Nyttig”), utan mer ber att Filemon inte ska straffa honom för hans olydnad, när Paulus sänder honom tillbaka till Filemon. Som en broder i Herren.

Just brevet till Filemon är en sådan där text i Bibeln som båda sidor i debatten om slaveri hänvisade till, för att rättfärdiga sin ståndpunkt. De som ville avskaffa slaveriet pekade på att Paulus faktiskt ber Filemon ta emot Onesimos som en broder. Underförstått – inte längre som en slav, utan som en fri man. Medan förespråkare för slaveriet menade att Paulus aldrig fördömer slavägande i texten och även om det är möjligt att läsa det som att Paulus förespråkar frihet för just den här slaven, finns inget generellt emot slaveri i Bibeln.

Och just den här texten är en sådan text i Bibeln där båda sidor i debatten om slaveri antagligen har rätt. Texten säger inget om slaveri. Jesus säger inget om slaveri. Det är inte ifrågasatt. Det är normaliserat. Ända fram i modern tid.

Samtidigt är det Kyrkan, idag, internationellt som faktiskt aktivt bekämpar slaveri och människohandel. Helt enkelt för att vi gjort ett val att gå emot de rådande samhällsvärderingarna för omkring hundra år sedan. Och fortsätter göra det i samhällen där slaveri och människohandel förekommer idag. 

Så – kyrkan bedriver, i högsta grad, fortfarande Normkritik.

Ett annat historiskt exempel från vårt eget land där Normkritik var viktigt, var i framväxten av våra frikyrkorörelser. Det normala i samhället för omkring 150 år sedan var att man var medlem i Statskyrkan. Man föddes in i den (inte som idag – döps in i Svenska Kyrkan, som numera också är en frikyrka, på vissa plan. Men jag krånglar.)

Varje framsteg som gjorts på vägen till en religionsfrihet och existensen av de olika kyrkliga traditioner som finns idag, var på grund av normkritik. Mina egna föräldrars mor- och farföräldra-generation fick, till exempel, inte gifta sig (!) om de tillhörde frikyrkor. Före 1908 fanns inte något alternativ att gifta sig borgerligt och Svenska Kyrkan (dåvarande statskyrkan) hade monopol på vigslar. Frikyrkliga kunde inte vara dubbelanslutna.

Normkritiken är alltså, per definition, något nödvändigt. Teologin tvingar oss till den.

Jag kan ta ytterligare ett exempel ur Nya Testamentet – synen som Petrus har uppe på taket, när han ser duken med orena djur sänka sig från himlen och hör en röst som säger ”Slakta och ät!”.

Petrus blir ju själv så äcklad och chockad att han säger ”Bort det!” Men det leder fram till ett möte, som senare gör att han utbrister ”Nu förstår jag att Gud inte gör skillnad på människor!”

Gud själv (!) gav Petrus instruktionen att – stick i stäv med Guds Ord, ja till och med Guds egen Lag – ”slakta och ät”, för att visa honom vad det var att egentligen följa Gud. (Och inte Bokstaven).

Ska vi tro att det var Norm för en jude att följa Lagen?


I frikyrkligheten i Sverige idag höjs numer allt fler röster om att ”Normkritiken måste ifrågasättas” eller att ”Normkritiken leder normlöshet” eller ”minoriteten tar majoriteten som gisslan”.

Jag tycker att kritiken är enormt enögd – ja blind. 

För det handlar oftare om en kritik mot att nya grupper ska ha samma rättigheter som övriga i samhället. Samma rättigheter.

Det är normkritiken som kan få Filemon att se ett Syskon i Onesimos, i stället för en slav. Det är normkritiken som kan få Petrus att se ett Syskon i en person som inte följer Lagen, i stället för en hedning. Det är normkritiken som fick företrädare i Svenska Kyrkan att se syskon i medlemmar i frikyrkorna. Det är normkritiken som fick fler och fler och fler att se syskon i stället för handelsvaror i andra människor. 

Normkritiken är livsviktig för att kunna bedriva någon form av riktigt utvecklingsarbete. Kyrkorna kommer inte att kunna gå framåt (och nu menar jag inte enbart i medlemstal, utan i andlig klarsyn) med mindre än att vi börjar att medvetet kritisera det som uppfattas som normalt idag.

 

 

Det här inlägget postades i Diakoni, Historisk teologi / Kyrkohistoria, Kultur / Sociologi / Reflektion, Systematisk teologi, Vardagsexegetik och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Normkritik – en nödvändighet

  1. Harald skriver:

    Ifrågasättandet av status quo är det som leder framåt, i alla aspekter av samhället, Marx och Hegel hade rätt i alla fall så långt oavsett vad någon tycker om dem i övrigt.
    Men det som oftast glöms bort i sammanhanget är att syntesen inte är samma sak som antitesen. Att kritiskt granska normer inom samhället och kulturen leder inte (och bör inte leda) automatiskt till ett accepterande av den egna idévärlden som norm.
    Jag tror det är här många normförsvarsre tappar koncepterna. De tror att deras beprövade praxis omedelbart kommer att ersättas med radikal normlöshet och glömmer därför bort att förhandla med motparten om syntesen.

    Därmed inte sagt, så klart, att vissa normer inte är mer önskvärda att försvara. Den nu i många läger rådande acceptans- och toleransnormen är svår att kombinera med en antites för att bli en förbättring eftersom de flesta antiteserna som kommer är tämligen vulgära. Men även prövningen i sig kan göra att vi tar de ”goda normerna” mindre för givna så kanske är det också bra.

  2. Anders Henningsson skriver:

    Om normkritik bara blir att anpassa sig till tidsandan, så att man gör som Svenska Kyrkan ofta gör kör från det ena diket till det andra. På 40-talet var tidsandan emot homosexuella och Svenska Kyrkan anpassade sig och med hänvisning till att homosexuella samlag var en synd på kroppen och kroppen den helige andes tempel, så drog man den tidstypiska, normkritiska och felaktiga slutsatsen att ett homosexuellt samlag var synd mot den helige ande.

    Idag är tidsandan en annan och med hänvisning till att den som älskar sin nästa som sig själv uppfyller lagen och det felaktiga antagandet att älska med någon (om en man älskar med en annan man eller hans hustru eller sina egna syskon …) är detsamma som att älska någon, drar man i en tidstypiska normkritiska andan slutsatsen att samkönade äktenskap uppfyller lagen.

    Han som vill att människan ska bli underkänd som Kristi brud (Åklagaren, Satan, den onde eller vad man nu kallar den fallna ängeln) bryr sig inte om vilket dike vi kör ner i så länge som vi inte stannar på den smala vägen där man hatar synden men älskar syndaren. Normkritik är bra, men inte om den bara leder till att man växlar vilket dike man kör ner i.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *