Om rädsla – Ett aktuellt samtal

[…samtal om teologi…]
 
Hen ” ‘Queer bibeltolkning’. Är inte Frälsis emot det?”
Jag: ”Nej…”
Hen: ”Ja, JAG tycker ju att Queer teologi är helt förkastligt…”
Jag: ”Okej. Vilka teologer håller du inte med?”
Hen: ”…”
Jag: ”Oh. Men vilka _ställningstaganden_ eller _slutsatser_ håller du inte med om, då?”
Hen: ”…”
Jag: ”Så du är emot… …att det _finns_ något som kallas Queer teologi? Utan att veta så mycket om det?”
Hen: ”…”
Jag tror att alla som pluggat teologi någon gång mött det där. Någon möter oss som har starka åsikter om något som de egentligen inte har så mycket kunskap om. Men de har lärt sig att det är farligt. Det kan vara saker som avslappning eller Yoga. Moralpanik som den som rollspel för 25 år sedan, eller om Harry Potterböckerna för typ 15 år sedan (de lär barn ockultism!).

Inom kyrkligheten finns också de där rädslorna. Alltså, kristna syskon emellan. Det kan vara protestanters skepsis inför ortodoxas vördnad av ikoner. Det kan vara frikyrkligas rädsla för ”apokryferna”. Men ständigt denna fruktan att det kan finnas något som på något sätt ska förleda bort från en riktig tro på Jesus. Nämligen den egna traditionens.

Och jag tänker lite – varför alltid denna fruktan?

Varför litar inte kristna på att samme Ande som uppenbarat Sanningen för dig, kan göra det för andra du möter? Speciellt om de, du vet, söker Gud?

Varför är vi så styrda av fruktan, när Jesus själv både lovar att vara med oss alla dagar (både de bra och de dåliga) till tidens slut? När vi fått löftet att den som är i oss är större än den som är i världen?

Det här inlägget postades i Kultur / Sociologi / Reflektion och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Om rädsla – Ett aktuellt samtal

  1. Daniel skriver:

    Amen!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *