Vid Julkrubban – några tankar om makt

Scenen i stallet.

En liten familj som är så långt ifrån präktighet man kan komma.

En mor som är alldeles för ung. Med en man som är alldeles för gammal för henne. Och som inte är far till hennes barn. 

Hade vi inte läst om det i Bibeln hade de inte varit välkomna överallt i frikyrkligheten. De Marior vi möter, eller de Josefar, möts inte alltid av vördnad eller ens med respekt i våra präktiga sammanhang. Om vi är helt ärliga.

Runt om dem – herdar. I det närmaste laglösa, illaluktande. Fördomarna kring herdarna – att de var tjuvaktiga, lite råbarkade – gjorde det paret oroliga? När stallet och platsen där Maria precis varit så utsatt blir alldeles omringat av råskinn? Detta var lejda män, vana vid att överleva i bergen och vara borta långa tider från sina familjer.

Djuren – illaluktande. Smutsiga. Ingen skulle någonsin – vare sig då eller någon annan gång – hävda att det var rätt ställe för vare sig förlossning eller eftervård. Den sanitära miljön var helt enkelt inte den bästa. För att uttrycka sig milt.

Både Josef och Maria hade fått änglabesök som berättat för dem om barnet – att det var Den Högstes Son och att han skulle bringa frälsning till alla. Men i just den här situationen… kunde de börja tvivla? Var det inte alldeles för galet? Skulle Alla Världars Herre verkligen kunna födas till ett hov av utstötta, med två olämpliga föräldrar som vårdnadshavare, i en så alltigenom oren situation? 

Berättelsen kallas för Evangelium. Goda Nyheter. Julevangeliet är, för mig, att Jesus kunde födas just till en sådan, fullständigt, nästan parodiskt oren plats och stund. Och därför kan födas in i våra liv, oavsett hur de ser ut. När vi bereder plats i hjärtat för Honom är vi i gott sällskap. Det är extremt goda nyheter för alla utstötta, alla som man säger ”nej” till, alla som ”inte får plats” och alla som man tittar snett på.

Och jag förstår inte hur vi kan, ibland, i stället spelar rollen av den som säger ”här är fullt. Ni får inte plats här.”

Publicerat i Kultur / Sociologi / Reflektion, Vardagsexegetik | Etiketter , , | 1 kommentar

Kristendom och Julbord – ”Vad får man äta som kristen?”

Vi är på väg in i årets största mathelg – Julen. 

De senaste årens stora snackis, såväl som hemma som på arbetet (på Frälsningsarmén i Malmö) har varit vad vi ska ha på Julbordet. Hemma är det mest av praktiska skäl – jag har familjemedlemmar som inte är så intresserade av traditionell julmat. De gillar inte sill, inte gravad lax, äter inte Janssons Frestelse och rycker på axlarna åt revbensspjällen. På jobbet ser det lite annorlunda ut – flera är vegetarianer och i år lär vi ha många gäster som inte äter griskött. Så skinka, korv, färdiggjorda köttbullar och revbensspjäll får läggas åt sidan. Eller?

Mugg med kaffe. Texten på muggen är "Teologistofil".

Mugg med kaffe. Texten på muggen är ”Teologistofil”.

(Jag vill, innan jag fortsätter, ta tillfället i akt och lugna eventuella gäster till firandet på Julafton – det kommer att finnas allt det där. På ett julbord. Och så kommer det finnas ett annat julbord för dem som inte äter samma saker. Så du kan andas ut.)

Men hela de här mattraditionerna har fått mig att fundera över vad vi borde äta som kristna och hur vi borde fira våra måltider.

Teologiskt är det inte så svårt att göra en exegetisk genomgång av Apostlagärningarna, kapitel 10-15 och säga ”…så ni ser; det är inget problem för oss att äta Julskinka eller köttbullar. Så hugg in bara. God Jul!”

Men är det verkligen så enkelt? För hur ska vi – egentligen – behandla dem som av olika skäl har betänkligheter mot att äta samma sak? Ska vi visa att ”i Sverige gör man så här?” och ska vi ha samma hållning mot vegetarianer? Är det verkligen en schysst attityd att enbart hävda ”Jag har som kristen rätt att äta gris. Så jag vill ha revbensspjäll!”-

En läsning av de första kapitlen i Genesis ger oss ju tanken att Gud gav människan ”alla fröbärande örter” att äta. Att råda över och vårda jorden. Men att det sedan gick som det gick. Men om vi uppfattar vår roll som kristna att försöka upprätta ett Guds Rike, ett Rike där ”allt är gott”, som det var en gång i början, hur ser vår etik ut här?

Själv vill jag, egentligen, tänka i helt andra termer om det här. För jag tror inte att Gud i och med Jesus gav oss nya matregler att hålla. Att den stora skillnaden skulle bestå i vad vi får äta.

Utan vilka vi äter tillsammans med.

Vilka äter vi tillsammans med?

Vid en genomläsning av Bibelns texter är det lätt att se att ett av de stora konfliktområdena mellan Jesus och de religiösa ledarna var vilka han åt tillsammans med. Det var tullindrivare ”och syndare” (Mark 2:13-17, Luk 19:1-10 men det finns fler exempel), en kvinna (!) från en annan religion (!!), (Joh 4). När han sänder ut sina lärjungar säger han till dem att ta emot vad som ställs fram som mat till dem (Luk 10:8). Alltså – välj inte lunchsällskap.

Det är emot denna bakgrund – att måltiden både kan förena (judar med judar – de som följer matreglerna) och skapa murar mellan människor, som jag tror att vi måste läsa Apg kap 10-15.

Det blir också mot denna bakgrund som Första Korinthierbrevets ord – själva ”instiftelseorden” till Herrens måltid (som texten kommit att användas nu) ”Så är vi – fast många – en enda kropp, för alla får vi vår del av ett och samma bröd.” (1 Kor 10:17) – måste läsas. Vi har en gemenskap, faktiskt en ny gemenskap, som är större än vilka som äter vad. Vi hör ihop för att vi delar en måltid.

Om du tycker att jag drar för stora växlar på det, så läs gärna Paulus fortsättning, lite längre fram i kapitlet.

verserna 10:23 och resten av kapitlet.

Allt är tillåtet – men allt är inte nyttigt. Allt är tillåtet – men allt bygger inte upp. Sök inte ert eget bästa utan andras. Allt som säljs i köttstånden kan ni äta utan att undersöka det för ert samvetes skull – jorden är Herrens med allt den rymmer. Om en som inte tror bjuder hem er och ni tackar ja, ät då allt som sätts fram för er utan att för samvetets skull undersöka vad det är. Men om någon säger: ”Det här är offerkött”, ät det då inte, av hänsyn till den som säger det och för samvetets skull – jag menar inte det egna samvetet utan den andres. Varför då? Skall jag låta min frihet bestämmas av en annans samvete? Äter jag med tacksamhet, varför skall jag klandras för det som jag tackar Gud för? Om ni äter eller dricker eller vad ni än gör, så gör allt till Guds ära. Väck inte anstöt vare sig bland judar eller greker eller inom Guds församling. Själv försöker jag alltid rätta mig efter alla och söker inte mitt eget bästa utan de mångas, för att de skall bli räddade. Ha mig till föredöme liksom jag har Kristus till föredöme.

Att äta Kristet, vid Julbordet, handlar alltså till sist inte om vad vi äter. Utan med vem vi äter. 

Väljer vi att enbart dela måltiden med dem som redan tycker som oss? Eller går vi till dem som Jesus skulle gått till? Dem som inte skulle bli inbjudna? Just dem som inte håller med om allt? Vad är det att vara ”Kristi Kropp”? Är det att försöka gestalta Kristi värderingar?

Är det ”kristet” att ens enbart dela måltiden inom kärnfamiljen, med de närmaste, eller manar oss Kristen tro att egentligen dela måltiden med fler? Andra?

Allt gott och en riktigt GOD Jul, önskar jag alla läsare. Och fundera gärna tillsammans med mig om det här med julmaten, nedan.

Publicerat i Exegetik, Historisk teologi / Kyrkohistoria, Kultur / Sociologi / Reflektion, Sakramental teologi, Vardagsexegetik | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Vardagsexegetik: Några snabba frågor till texten

Idag för två år sedan utspelades denna lilla dialog, stående vid en julkrubba…

”…men det var ju i alla fall tre vise MÄN vid krubban. Inga kvinnor. ”
”Är du säker på det? Det kanske bara inte var en så stor grej att man var tvungen att skriva om det?”

…vilket för oss in i dagens lilla exegetik-övning. Att ställa frågor till texten. 

För ibland måste vi faktiskt ställa frågan ”Varför är det här med, över huvud taget?” 

En Julkrubba, som ett barn tydligt lekt med. Det finns fler med än de ”officiella” krubbfigurerna…

Varför är det viktigt att förklara att Johannes Döparen var klädd i kläder av kamelhår, bar ett läderbälte och åt gräshoppor? Det står liksom inget om vad andra hade på sig, eller vad de brukade äta, så det finns med av någon slags orsak. Det sticker ut. Men det har gissningsvis en mening, om någon gjort sig besväret att notera det. 

Det som finns bevarat av Jesu undervisning är i huvudsak koncentrerat till ”Bergspredikan” / ”Slättpredikan”. Det sticker ut för att det var annorlunda mot den undervisning som annars var vanlig bland rabbiner. Men i de fall där Jesus lät som vilken annan rabbin som helst, finns inte hans predkningar bevarade heller…

Så ställ frågan ibland – vad gör det här annorlunda? Varför är det här med? Speciellt när du möter detaljer i texten. När författaren / redaktören / den som nedtecknat lyfter fram en enskild detalj så finns ett ”varför?” som måste frågas. Och svaren är ofta väldigt intressanta. Och väldigt belysande. 

Första frågan, alltså – ”Varför?”

Andra frågan är alltid ”Vem?”

Både vem som skriver och vilket övergripande syfte denne har. Men också vem denne skriver till. Vem är mottagaren?

Ett konkret exempel är hur Matteus och Lukas väljer att beskriva samma händelser. När man läser texten parallellt ser man, redan vid en snabb och ytlig genomläsning, att de förklarar olika saker i texten. Matteus gör oftare kopplingar till gammaltestamentliga texter, men förutsätter också att hans läsare förstår varför Jesus gör på ett visst sätt. Det är för att han vänder sig, främst, till människor som redan var judar, men som skulle förstå att just Jesus är Messias. Och att Messias är Kristus för alla folk. Lukas, däremot, förklarar vissa judiska sedvänjor och visar mer på Jesu kraft att göra under och kraftgärningar. Jesus är tydligt ”Guds Son”. Och här är också mottagaren, i första hand, en annan. Lukas vänder sig nämligen tydligt till människor som inte har en judisk kontext att sätta in Jesus i. ”Hednakristna”, så att säga.

Båda frågorna ”Vem?” och ”Varför?” handlar om att till sist försöka förstå vad som är Guds tilltal idag, då. När vi förstår ”där och då” kan vi lättare urskilja ”här och nu”. Och det här är kanske de vanligaste verktygen som en teolog (exeget) läser Bibeln. Också i sin dagliga läsning. Men prova gärna. Se vad som händer när du följer upp en detalj i texten. Ställ dig frågorna ”Varför?” och ”Vem?” och se om du inte också får lättare att urskilja Guds tilltal i Bibelläsningen!

 

Publicerat i Exegetik, Vardagsexegetik | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Skillnaden mellan att leva Kristet och tro rätt

Samtalet om olika bloggposter fortsätter på andra ställen än här på sajten och det är naturligtvis helt okej och normalt.

Det senaste inlägget om Apologetik och Diakoni har diskuterats flitigt och det finns ett antal detaljer i det som folk verkar haka upp sig på. Så jag ska försöka att både förklara mig och samtidigt, egentligen, skriva om en viktig sak när vi pratar om teologi, nämligen skillnaden mellan teori och praktik.

Först en väldigt, väldigt, väldigt utbredd missuppfattning.

Jesus Facepalm:
He forgives you. But still…

Jesus kallar oss aldrig till Evangelisation. 

Jag ska förklara hur jag menar, när du tagit ett djupt andetag och lugnat ned dig. Men. Låt oss faktiskt börja där.

Ordet ”evangelisation” är ett påhittat ord, som inte existerar mellan Bibelns pärmar. Det är en slags ”verksamhet” som kyrkan på något sätt ska ”göra”, vid sidan av annan verksamhet som kyrkan gör. I det här sättet att se det blir något annat som vi gör – nämligen hjälpa människor, en annan verksamhet – ”diakoni”. I samma grad som ”ungdomsverksamhet” eller ”gudstjänst” är verksamheter. Kyrkan ses som en organisation (i sämsta fall) eller åtminstone en organism (i bästa fall) som gör saker.

Apologetiken blir, i det här synsättet, något som ska stötta ”evangelisationen”. De som ska evangelisera ska kunna övertyga och ge koherenta redogörelser för den kristna dogmatiken. Eller i alla fall den egna rörelsens dogmatik. Och det måste i det här systemet därmed också skapas en balans mellan evangelisation, med apologetik, å ena sidan och diakonin å andra sidan.

Men det är en radikalt obiblisk bild. Det är ett användande av termer på ett sätt som är helt främmande för traditionell kristendom (äldre än 160 år, sisådär…) och det är ett synsätt som, menar jag, nu håller på att bita oss i ändan. Därav artikeln om Diakoni och Apologetik.

För så här ser det i själva verket ut:

I Bibeln används ordet ”diakoni”. Det är ett ord i den grekiska grundtexten som brukar översättas med ”tjänst”. Det kopplas samman med utdelning av mat till fattiga i Apg 6 och strax därefter blir Stefanus, en ”diakon”, Bibelns första martyr. Men.

Ordet betyder inte enbart praktisk hjälp, utan diakonia används om all slags tjänst. I Apg 1:17 och 1:25 är det ordet som Petrus använder om Apostlarnas (i sammanhanget också Judas’) tjänst. I Apg 12:25 omtalas Paulus (och Barnabas och Johannes Markus) mission som just diakonia. Men ordet används mer än 40 gånger i Nya Testamentet och handlar om kallelse – profeter kallas till diakonia (”tjänst”), församlingstjänare – absolut, tjänsterna (som är många, men Anden är en) i 1 Kor 12, att förkunna är diakonia på massor av ställen. Och till sist används ordet om hela Församlingens tjänst i breven till församlingarna i Uppenbarelseboken (2 kap).

Församlingen har alltså inte en verksamhet som heter ”diakoni”. Församlingen har en diakoni – en tjänst.

Och församlingen har en Mission – ett uppdrag.

I ”Missionsbefallningen” handlar det om att göra saker. Beroende på i vilken av böckerna vi läser uppmanas vi, som Kristi lärjungar, att förkunna ”Goda Nyheter” (sidenote: Hur ofta gör vi det? Vad är Goda nyheter av det vi säger och gör? För andra, alltså?) och att göra människor till Jesu lärjungar. Att lära dem hålla alla de bud Han gett.

Men det är alltså inte ”lära” som i ”läsa en bok och det kommer ett prov på fredag”, utan träna människor. Att leva på ett visst sätt. Se gärna vilka Hans bud är i Matt kap 5-7 med parallellställen…

Vilket för mig in på det egentliga ämnet i den här posten…

Bild på Cappuccino, med nalle som mönster i mjölkskummet. Cappuccino har fått sitt namn på grund av färgen, som är samma som cappuccin-munkarnas.

Samtalet kan föras vid en Cappuccino. Som alla kyrkohistoriker vet.

Skillnaden mellan teori och praktik

Jag tror att de flesta kristna, oavsett teologisk skolning, skulle hävda att ren vetskap om hur saker och ting ligger till inte är nog för att vara en kristen. Vi måste låta det vi vet påverka oss, så att vi lever det vi tror. Det här är, i själva verket, skälet till att studera teologi. Det är skälet till att syssla med teologi över huvud taget.

Det går inte heller att säga att ”kan du de här sakerna – a, b och c – då är du kristen”. Inte ens om du kan försvara eller förklara kristen dogmatik (”Vill kandidaten redogöra kort för Treenigheten och klassisk kristologi och pneumatologi och hur de ges uttryck i de klassiska kristna bekännelserna?”) är du kristen. De flesta av oss förstår, någonstans, att Gud inte sätter några direkta kunskapskrav.

Många av oss älskar till och med att säga ”det är inte religion, utan att en relation”.

Just därför blir det emellanåt svårt med tanken om en ”evangelisation” som är skild från ”diakoni” eller snarare – en kristen livsstil. Människor kan inte ”evangeliseras”, såsom i ”gå en kurs och sedan kunna tillräckligt mycket” för att bli kristna. Vi måste tränas in i kristet liv. (Det här är Den Stora Tanken i Jakobs Brev).

Den kristna traditionen

Att hålla alldeles för hårt fast vid en ”Skriften Allena”-tradition(!) här är inte fruktbar. Den skär i stället av alla rötter bakåt i historien. För kristna hade inte tillgång till Biblar och kunde alltså inte själva läsa Bibeln förrän långt fram i modern tid. Först fanns det inga biblar tillgängliga, före Tryckpressen. Efter Gutenberg fanns inte Bibeln översatt till ett språk som talades av fler än präster. Efter översättningarna fanns ingen bredare folkbildning och människor i de breda lagren var analfabeter fram tills för omkring 100 år sedan.

Så bara reflektera över detta i tio sekunder – människor har inte läst Bibeln. Kristna – goda kristna – har inte läst Bibeln. Man har inte haft det förhållandet till texten. Alls. 

Många av våra kristna förebilder genom historien har älskat Bibeln. Absolut. Men man har inte haft den tillgänglig som text. Som skrift. Vilket gör att ”Skriften allena” blir… ptja… historielöst. I ordets alla bemärkelser.

Penna och kladdblock, lappar med försök att skriva Kristusmonogrammet

Penna och kladdblock. Hopknycklade lappar med försök – experiment – att skriva Kristus-monogrammet. (XP).

I stället tänkte sig tidiga kristna att tron var något som lärdes ut som en träning – Didaché. Det var ett liv som skulle levas. Man blev inte lärjunge genom att studera vid en lärares kateder, utan genom att vandra med en lärare och göra. Praktisera.

Vår egen syn på kunskap och lärdom har lett fram till en uppdelning mellan teori och praktik i modern tid, som varit extremt skadlig i Kyrkan och som också i åtminstone frikyrkligheten lett fram till uppdelningen i ”evangelisation” och ”diakoni”, i förlängningen.

Men tänk om vi i stället skulle tänka mindre uppdelat. Om det här med att vara kristen handlar mindre om att tro exakt rätt eller ha viss kunskap, utan mer handlar om att faktiskt leva på det sättet som Jesus förespråkar?

Om det som mötte människor var ett liv där Kristus gestaltas, snarare än ett tros-system där Han förklaras – vad skulle hända? Hur skulle en genuin, kristen, apologetik se ut i så fall? Och hur skulle vi som kristna börja må, om vi i stället för att tänka på lärjungaträning eller uppdrag eller tjänst som något vi gör, började tänka på det som ett sätt att leva i stället?

Skulle vi vara närmare eller längre ifrån Missionsbefallingen? Längre ifrån eller närmare Bergspredikan? Längre ifrån eller närmare Jesus?

 

 

 

Publicerat i Apologetik, Diakoni, Dogmatik, Historisk teologi / Kyrkohistoria, Kultur / Sociologi / Reflektion, Systematisk teologi, Vardagsexegetik | Etiketter , , , , , , , , | 1 kommentar

Apologetik och Diakoni

Det är min fasta övertygelse – trots att jag är någon slags teolog själv – att

Fler människor har vunnits för Kristus,
genom enkla människors kärlekshandlingar;
än aldrig så goda teologers
goda teologiska utläggningar.

Det är också min uppfattning att God Apologetik – att ge ett gott intellektuellt försvar och en koherent förklaring av vad kristen tro innebär – är nödvändig. Men.

Det är vidare min uppfattning att mycket av den moderna, samtida apologetiken faktiskt mer handlar om att ge en intellektuell grund för enskilda rörelsers uppfattningar, snarare än för den gemensamma kristna tron. Och här kommer direkt en nyansering; jag förstår att det finns människor som tycker att det är viktigt att skilja mellan exempelvis katolsk eller protestantisk kristendom. Eller att kunna bedriva en apologetik utifrån den tradition där man själv står. Det är inte så konstigt att en pingstväns förklaring av den kristna tron låter lite annorlunda än en ortodox munks, så att säga.

Men jag vill ändå vidhålla min kritik, i den mån det är en kritik. Min känsla av mycket av den samtida apologetiken är att frågorna som ofta förs fram som skiljelinjer inte är linjen mellan att tro eller inte, utan skiljelinjer mellan ”riktig” och ”falsk” kristendom, skiljelinjen mellan Kristendom och Islam, etc.

Och jag upplever, dessvärre, att just det fokuset har tagit en sådan plats och ett sådant fokus att vi som kristenhet i stora delar av världen (inte minst USA, men faktiskt i hela Västvärlden) har eller håller på att fördärva vårat vittnesbörd. Ibland till en sådan grad att vi inte längre kan bedriva diakoni. Vår tjänst. Orsaken till att Kyrkan ens finns – att vara Kristi Kropp, att möta de slagna och att rädda dem som Gud älskar. 

Jag ska ge något exempel.

I USA görs emellanåt stora enkätundersökningar. En stor, och ofta citerad, sådan gjordes 2014 och handlade om människors inställningar till kyrklighet i stort. Man frågade människor som inte var med i någon församling vad deras första association var till ordet ”Kristen”. Och det första ordet, för den största majoriteten, var ”Anti-gay”. Det andra ordet var ”Dömande” och det tredje var ”Hycklande”.

Inga av dessa ord föreslogs för dem som svarade, utan det var människors egna associationer. Och bland topp 3 kom alltså inget positivt laddat ord. Alls. Över huvud taget.

Vad jag vet har det inte gjorts någon liknande undersökning i Sverige, men resultatet förvånar mig inte.

Ponera följande. Om det inte redan har skett – om människor aktivt väljer att inte söka diakonal hjälp, för att de uppfattar oss som hatfulla, fördomsfulla eller dömande eller hycklande – vad har vi förlorat då?

Själva ordet ”diakoni” betyder ”tjänst”. Det handlar om den praktiska tjänsten att leva ut Guds nåd. Att på ett bokstavligt sätt fundera över ”om Jesus var här just nu, vad skulle Han göra?” (inte, ”vad skulle Han tycka?”). Och risken är, som jag ser det, att Diaknonin – vår tjänst – hindras och skadas av en Apologetik som ständigt pekar mot gränser. Som mer funderar över ”riktig kristendom” än ”följa Jesus”.

Jag säger det jag säger för att jag upplever att samma röster som sägs stå för kristen apologetik så sällan gör det. Utan just utgör röster för specialinriktningar.

Så hur skulle en Apologetik se ut som pekade på Jesu kallelse till oss att vara Hans kropp? Att faktiskt vara Kärleken inkarnerad på Jorden? I vårt samhälle? I våra familjer? Hur skulle en Apologetik se ut som på ett intellektuellt koherent sätt förklarade och försvarade just en kristen  tro, inte som i opposition till något annat, utan i kärlek till samma människor som Gud älskar? Finns det en förändring i tonläge som behövs här? 

Och hur skulle Kyrkans / Kristenhetens förutsättningar för att faktiskt betjäna samhället och leva inkarnerande förändras om en sådan förändring i apologetikens tonläge blev verklighet?

 


 

Hjälp till fundering:

– Vilka av följande personer anser du gav/ger andra människor skäl att tro på Jesus:

Origenes, William Booth (Frälsningsarméns grundare), Martin Luther King, Martin Luther, förre påven Benedictus XVI eller nuvarande påven Franciskus.

På vilket / vilka sätt?

Publicerat i Apologetik, Diakoni, Kultur / Sociologi / Reflektion | Etiketter , , , , | 6 kommentarer

Normkritik – en nödvändighet

Citerat från Wikipedia (2016-12-08):

Normkritik handlar om att synliggöra, kritisera och förändra strukturer (exempelvis ojämlika maktförhållanden), sociala och språkliga normer som begränsar livet för individer som inte faller inom det som betraktas som normalt i samhället. Begränsningarna kan ta sig kulturella, sociala och ekonomiska uttryck, exempelvis genom diskriminering och trakasserier.

Det fanns en tid då slaveri var normalt i samhället. Det var så normalt att det fanns lagar i den Judiska Lagen om hur man skulle behandla dem. Och mer än femtonhundra år efter att de nedtecknats var fortfarande slavägande vanligt, i Paulus’ generation. Så normalt var det – trots att samhället hade ändrats mycket på andra områden – att Paulus inte går till rätta med Filemon för att han äger (ägt) en annan människa, Onesimos (utan tvivel ett slavnamn då det betyder ”Nyttig”), utan mer ber att Filemon inte ska straffa honom för hans olydnad, när Paulus sänder honom tillbaka till Filemon. Som en broder i Herren.

Just brevet till Filemon är en sådan där text i Bibeln som båda sidor i debatten om slaveri hänvisade till, för att rättfärdiga sin ståndpunkt. De som ville avskaffa slaveriet pekade på att Paulus faktiskt ber Filemon ta emot Onesimos som en broder. Underförstått – inte längre som en slav, utan som en fri man. Medan förespråkare för slaveriet menade att Paulus aldrig fördömer slavägande i texten och även om det är möjligt att läsa det som att Paulus förespråkar frihet för just den här slaven, finns inget generellt emot slaveri i Bibeln.

Och just den här texten är en sådan text i Bibeln där båda sidor i debatten om slaveri antagligen har rätt. Texten säger inget om slaveri. Jesus säger inget om slaveri. Det är inte ifrågasatt. Det är normaliserat. Ända fram i modern tid.

Samtidigt är det Kyrkan, idag, internationellt som faktiskt aktivt bekämpar slaveri och människohandel. Helt enkelt för att vi gjort ett val att gå emot de rådande samhällsvärderingarna för omkring hundra år sedan. Och fortsätter göra det i samhällen där slaveri och människohandel förekommer idag. 

Så – kyrkan bedriver, i högsta grad, fortfarande Normkritik.

Ett annat historiskt exempel från vårt eget land där Normkritik var viktigt, var i framväxten av våra frikyrkorörelser. Det normala i samhället för omkring 150 år sedan var att man var medlem i Statskyrkan. Man föddes in i den (inte som idag – döps in i Svenska Kyrkan, som numera också är en frikyrka, på vissa plan. Men jag krånglar.)

Varje framsteg som gjorts på vägen till en religionsfrihet och existensen av de olika kyrkliga traditioner som finns idag, var på grund av normkritik. Mina egna föräldrars mor- och farföräldra-generation fick, till exempel, inte gifta sig (!) om de tillhörde frikyrkor. Före 1908 fanns inte något alternativ att gifta sig borgerligt och Svenska Kyrkan (dåvarande statskyrkan) hade monopol på vigslar. Frikyrkliga kunde inte vara dubbelanslutna.

Normkritiken är alltså, per definition, något nödvändigt. Teologin tvingar oss till den.

Jag kan ta ytterligare ett exempel ur Nya Testamentet – synen som Petrus har uppe på taket, när han ser duken med orena djur sänka sig från himlen och hör en röst som säger ”Slakta och ät!”.

Petrus blir ju själv så äcklad och chockad att han säger ”Bort det!” Men det leder fram till ett möte, som senare gör att han utbrister ”Nu förstår jag att Gud inte gör skillnad på människor!”

Gud själv (!) gav Petrus instruktionen att – stick i stäv med Guds Ord, ja till och med Guds egen Lag – ”slakta och ät”, för att visa honom vad det var att egentligen följa Gud. (Och inte Bokstaven).

Ska vi tro att det var Norm för en jude att följa Lagen?


I frikyrkligheten i Sverige idag höjs numer allt fler röster om att ”Normkritiken måste ifrågasättas” eller att ”Normkritiken leder normlöshet” eller ”minoriteten tar majoriteten som gisslan”.

Jag tycker att kritiken är enormt enögd – ja blind. 

För det handlar oftare om en kritik mot att nya grupper ska ha samma rättigheter som övriga i samhället. Samma rättigheter.

Det är normkritiken som kan få Filemon att se ett Syskon i Onesimos, i stället för en slav. Det är normkritiken som kan få Petrus att se ett Syskon i en person som inte följer Lagen, i stället för en hedning. Det är normkritiken som fick företrädare i Svenska Kyrkan att se syskon i medlemmar i frikyrkorna. Det är normkritiken som fick fler och fler och fler att se syskon i stället för handelsvaror i andra människor. 

Normkritiken är livsviktig för att kunna bedriva någon form av riktigt utvecklingsarbete. Kyrkorna kommer inte att kunna gå framåt (och nu menar jag inte enbart i medlemstal, utan i andlig klarsyn) med mindre än att vi börjar att medvetet kritisera det som uppfattas som normalt idag.

 

 

Publicerat i Diakoni, Historisk teologi / Kyrkohistoria, Kultur / Sociologi / Reflektion, Systematisk teologi, Vardagsexegetik | Etiketter , , , , , , , , | 2 kommentarer

Vilken teologisk skolning krävs för teologisk debatt?

Idag skriver Joel Halldorf i tidningen Dagen. En balanserad och tänkvärd artikel. Men det känns som att jag skriver det omdömet varje gång jag citerar karln, så ta det med samma nypa salt som allt annat här på bloggen.

Jag tänker inte gå i polemik med honom. Alls. Jag tänker inte heller att vi behöver gå in på sakfrågan här – ska präster i Svenska Kyrkan i framtiden förväntas viga homosexuella par (i stället för som nu – tillåtas viga). Kort sagt – vigselrätt eller vigselplikt.

Jag tänker i stället att debatten som följer Wanja Lundby-Wedins (numera Kyrkostyrelsens första vice ordförande) förslag. Joel konstaterar att Svenska Kyrkan måste kunna motivera en praxis-ändring teologiskt, inte politiskt eller trendkänsligt. Jag håller med honom. Men jag vill konstatera att det finns två sidor i den här frågan, där inte heller de som är samkönade vigslar över huvud taget, och därför mot en vigselplikt, heller har ett slags teologiskt carte blanche. Det är inte så att de har några tyngre vägande teologiska skäl, heller, utan mer hänvisar till tradition när deras motståndare hänvisar till att ”hänga med i tiden”.

Och här är min tes – det är inte teologer, såsom i tränade i teologiskt tänkande och därmed utbildade i ett teologiskt hantverk (exegetik, systematisk teologi) som hörs i den här debatten. Inte heller denna gång. Inte på någon av sidorna.

Och på det sättet blir den här debatten, eller samtalet i de delar det är det, utan någon som helst teologisk gravitas. Och, vilket ska understrykas, ytterligare ett exempel på frågor där kyrkliga har högljudda åsikter, utan att ha teologiskt underbyggt dem.

Så – finns någon slags lägsta-nivå på kunskap som vi ställer på deltagande debattörer? Eller är religion och tro just en sådan sak som vem som helst får tycka till om? Väger alla inlägg lika mycket, eller måste någon som deltar i debatten faktiskt kunna redovisa hur denne kommit fram till sin ståndpunkt? Är det okej att säga ”Gud säger tydligt i sitt Ord ‘X’.” eller måste vi faktiskt kunna säga vilken exegetisk metod vi använt för att komma till den slutsatsen?

Vi simmar i den offentliga i diskursen i ett hav av spekulativ, dålig teologi. Oavsett vilken sida vi står på i varje sakfråga.

Och jag själv, som kommer ur en konservativ, evangelikal bakgrund, förfäras ofta, ofta hur vi ger röst åt människor utan något reellt teologiskt hantverkskunnande, att företräda oss. Människor som inte avlagt ens en grundexamen i teologi. Inte ens i, ptja, konservativ evangelikal teologi.

Men det samma kan sägas om i stort sett varje schattering inom kristenheten i Sverige. Och i varje fråga. Vi väljer hellre Jonas Gardell än Jesper Svartvik. Vi väljer hellre Olof Edsinger än Joel Halldorf (för att nämna två, väldigt, olika delar av kristenheten, som gör samma misstag). Vi väljer hellre Daniel Norburg än Roland Spjuth, hellre Wanja Lundby-Wedin än Ann-Louise Eriksson. 

För jag menar – det är ju inte så att Svenska Kyrkan saknar teologisk kompetens. Inte heller frikyrkorna. Det är inte svårt att hitta duktiga, meriterade teologer i varje kyrklig och teologisk tradition i Sverige. Men vi ger dem så sällan rösten.

Så vad har vi grundkrav? Är vi okej med att ständigt företrädas i alla offentliga samtal av människor som inte har någon hantverksträning inom just specialfältet teologi? 

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | 14 kommentarer

Kropp, Hälsa, Norm – Fortsättning

Bild på rullstol

Bild på rullstol

Sedan posten ”Kropp, Hälsa Norm” postades har samtalet fortsatt i flera olika forum och i lite olika riktningar.

Några vill i samtalet se frågorna som rör just icke-normativa kroppar (och då människor med funktionshinder) främst som diakonala. De menar att ”jo, det må finnas en kroppslig norm i Kyrkan, men den är grundad i vår förståelse av Bibeln. Om någon med sin kropp bryter mot normbilden är denna föremål för Kyrkans Omsorg.” Men man menar inte att vi måste fundera vidare över de Systematisk-Teologiska frågorna kring Människosyn, Gudsbild, Församlingssyn (vem är medlem i Församlingen och vem är där ”på besök”?) etc.

Och även om jag inte delar det synsättet – jag menar i stället att det här är ett viktigt fält att utforska teologiskt – så finns det mycket, rent praktiskt, som vi kan börja göra nu. Om vi börjar med att tänka ”diakoni” kommer vi märka att dem som vi möter i det diakonala arbetet faktiskt har en egen röst i det bredare teologiska samtalet, också.

Så – låt oss tänka tillsammans. Vad kan vi göra för att inkludera alla, oavsett om vi håller med om de teologiska premisserna i övrigt? 

Vit käpp

Vit Käpp

Följande är inte någon komplett lista. Det är inte ens en checklista. Det är helt enkelt bara en serie tankar och förslag som dykt upp i samtalen. Det är alltså inte mina idéer, utan en samling av idéer från flera personer, från flera samtal, i flera olika sammanhang.

Men det är konkreta förslag. Saker som säger något om vår teologi – absolut – men också saker som är genomförbara och gör stor skillnad.

  • Kyrkskjuts. Är det lätt för människor att ta sig till Gudstjänstfirandet? Har församlingen några möjligheter att hämta och skjutsa människor, på något sätt? Kyrkskjuts finns på många ställen i olika sammanhang. Främst frikyrkliga. Det kan vara att hjälpa människor ta sig till kyrkan som inte har råd att ta sig dit, eller som inte kan få tag i Färdtjänst, eller för barn… Låt oss fundera över förutsättningar här, tillsammans.
  • Information på hemsida / Facebook. Vad finns tillgängligt? Finns material från tidigare Gudstjänster? Gudstjänstprogrammet för kommande Gudstjänst? Synskadade, Hörselskadade och även övriga är ofta mycket hjälpta av att ha information tillgängligt elektroniskt. Att kunna läsa Bibeltexterna och Bönerna i förväg och slippa jonglera manus samtidigt som man ska läsa i teckenspråk eller försöka hänga med i punktskrift är enormt hjälpsamt. Eventuella  inspelningar av Gudstjänsten gör det också möjligt att delta, även om man inte fysiskt kan ta sig till Gudstjänsten.
  • Om församlingen har sakramentsförvaltning – hur delas de? Kan en person sittande i rullstol, exempelvis, lätt döpas? Sker Gudstjänstfirandet från en estrad, dit enbart dem som har lätt att gå har tillgång (trappsteg, inga ramper, inga ledstänger…) Hur informeras om det praktiska vid delningen av Måltiden? Kan en som sitter i rullstol delta? En som inte ser? En som inte hör?Sakramenten är handlingar av inlemmande. Därför är det speciellt viktigt hur just det här utformas. För det visar vilka vi anser vara en del av Församlingen (och alltså får/kan ta emot Sakramenten) och vem som inte gör det (men som kan ta emot en välsignelse i stället).
  • Vilket språk använder vi? 
    Använder vi ord som ”handikapp” eller ”funktionshinder”? Talar vi om ”handikappade” eller ”funktionshindrade” som om de vore en enhetlig grupp? Använder vi termer som ”handikappade / funktionshindrade människor” eller ”människor med funktionsnedsättning”? Det sista exemplet handlar om vad vi ser – ser vi först och främst en människa, eller dennes funktionsnedsättning? Kan vi, och önskar vi ens, en syn som mer handlar om funktionsvariationer, än en indelning av människor med Normfungerande och Funktionsnedsatta kroppar?

Som synes finns inte tvärsäkra svar eller facit. Bara en längtan efter att vi ska börja fundera kring vilka vi menar när vi säger att ”alla” är välkomna till Kyrkan. Menar vi verkligen det? Och välkomna till vad, egentligen – menar vi till Gudstjänsten, primärt, eller till ett församlingsliv på samma premisser som alla andra?

Oavsett om vi tar vårt avstamp i den systematiska teologin, eller i diakonin, finns mycket att fundera över och vi behöver göra det tillsammans. För det är inga små specialintressen, detta är de kanske viktigaste frågorna vi kan ställa oss, som församling.

Publicerat i Diakoni, Kultur / Sociologi / Reflektion, Sakramental teologi, Systematisk teologi | Etiketter , , , , , , | Lämna en kommentar

Kropp, Hälsa, Norm

För några år sedan släppte dåvarande påven Johannes Paulus II en text som kallades för ”Kroppens Teologi”. Jag tycker själv att fokuset i den blev betydligt smalare än vad rubriken kanske antyder. Den handlade, i korthet, om katolsk sexualmoral och äktenskapssyn, men jag menar att en Kroppens Teologi måste ta upp så mycket fler saker.

Det känns som att varje gång vi kristna talar om kroppslighet så landar det liksom alltid i sexualfrågor. Gärna hur andra ska göra med sin sexualitet, medan vår egen (min) sexualitet är den kristna, och därmed riktiga.

Det är i sig själv en diskussion som kan vara värd att ta någon gång. Men jag vill försöka bredda fokuset lite och prata om några andra frågor rörande Kroppens Teologi. Saker som berör kropps-syn. Hälsa. Vad som är normativt eller ”normalt”. Och vad det säger om Gud.

Jag har inte något facit, utan jag vill att vi börjar samtala om de här områdena, helt enkelt för att jag upplever att det är så gott som outforskade områden inom teologin. Och det är både underligt och, anser jag, lite olyckligt att det är så.

Några ord att säga innan (Prolegomena) vi snackar om Kroppens Teologi

Det är till att börja med svårt att gå omvägar kring att det, redan väldigt ytligt sett, finns en klar ansats till kroppslig teologi i Bibeln. Så klar, faktiskt, att det blir omöjligt att tala om Gud, Människan eller relationen oss emellan eller människor emellan utan att nämna kroppen.

Gud skapar människan med en kropp, redan i Bibelns första bok. Där och då verkar Gud dessutom ha en möjlighet att fysiskt ”vandra i lustgården” tillsammans med människan. Men även om vi läser den texten symboliskt, är det omöjligt att vara kristen och förneka att Jesus är Gud och Människa. Med en kropp.

Jesus gör många helandeunder, han mättar hungrande mirakulöst och så vidare. Alltihop rör Kroppen.

Både Jesus och även senare Paulus och Johannes talar om en kroppens uppståndelse. Om vårt evighetshopp – en framtid utan död, tårar, djävul, sjukdom… Om en förvandling i uppståndelsen, så att vi blir nya skapelser med nya kroppar. (1 Kor 15, bland annat).

Det är alltså inte möjligt att gå omvägar kring Kroppen, i teologin, och spekulera i att det enbart skulle vara så att Tron eller Evangeliets innehåll enbart skulle röra det inre livet eller något liknande. Det blir helt enkelt omöjligt att känna igen en sådan kristendom i läsningen av de mest centrala Bibeltexterna. 

Men i princip de enda gångerna vi pratar om en Kroppens Teologi handlar det alltså så gott som alltid om sexualmoral. Är det inte underligt? Är det, verkligen, det enda som Bibelns budskap berör?

Öppna frågor att samtala om

– Har vi en kroppsnorm inom Kristenheten?

Med det menar jag – har vi en kroppstyp (fullt seende, fullt hörande, gående eller i alla fall inte rullstol, etc) som vi uppfattar som ”Normal” i Kristenheten? Och i så fall –

  • Människor som inte stämmer in på den normen – är de skapade så av Gud eller är de i behov av någon slags ”helande”? 

Tänk efter – en blind person tycker antagligen att det är ”normalt” att kunna hitta i ett släckt rum. Medan en seende tycker att det mest normala är använda ögonen. I mörkret är inte den blinde funktionshindrad (men… funktionsnedsatt) medan den seende är det.

Men om vårt hopp är att vi en dag ska få nya kroppar – kommer då den idag seendes kropp mer att likna den blindes, eller tvärtom? Eller har Gud en annan tanke?

  • Hur tänker vi kring upprättelse / förvandling här? 

Går det ens att tala om individens upprättelse / förvandling till sin kropp här eller måste vi tala om hela Skapelsens?

Eller uttryckt lite mindre teologiskt – är det människan, individuellt, som kommer helas eller är det världen som kommer helas så att människan, oavsett funktionsnedsättning, inte är funktionshindrad i den?

  • Både i den här världen och i den nästa?

Hur funderar vi, tillsammans, kring helande här? Vad kan vi säga om bön för helande? Vad är det som ska helas, över huvud taget? Kan Gud / Vill Gud hela medfödda funktionsnedsättningar, exempelvis?

Och när, i så fall? Ligger alla sådana helanden i framtiden vid den Yttersta Dagen?

  • Är det vi uppfattar som funktionsnedsättningar snarast ett feltänk – det är funktionsvariationer, uttänkta av Gud – eller är det ett uttryck för Fallet? 

Eller finns det rent av fler perspektiv här?

Jag vill inte ens låtsas att jag har några facit

Jag har själv inte tänkt färdigt på de här frågorna. Men läsningen av Bibeltexterna väcker flera frågor som behöver få rimliga svar. Hurdan är Gud? Hurdan ser en genuint kristen människosyn ut, egentligen?

Och hur speglar vi den både Gudsbilden och den människosynen i praktiker? Hur firar vi Gudstjänst på ett meningsfullt sätt, så att alla märker vilken sorts Gud vi tror på och tillber?

Hjälp mig att fundera. Jag behöver både dina tankar och ditt hjärta i de här frågorna. Och din tro. Vi måste helt enkelt kunna skapa en bättre teologi på ett stort och viktigt område.

 

Publicerat i Systematisk teologi | 9 kommentarer

Gamla Testamentet eller Tanak – vad gör det för skillnad i Exegetiken?

Jag vet inte hur många som funderat över det faktum att judar och kristna har samma innehåll i Gamla Testamentet och Tanak (Lagen, Profeterna och Skrifterna), men olika struktur på texterna? Och om det i så fall gör någon skillnad i förståelsen av innehållet?

Jag funderar ibland på det när jag sysslar med Exegetik – Bibelutläggning och -tolkning. För det är då jag måste fundera över en texts eventuella förgrund eller bakgrund, i vilket sammanhang och till vem den är skriven, som svar på vad, etc. Och möjligen kommer vi ibland med olika förväntningar till texten, beroende på vad vi tror oss veta om de här sakerna.

Först och främst – hur ser ordningen av texterna ut?

Jo – i den Kristna uppdelningen har vi texterna i (typ) Genre- och Kronologisk ordning. Men med en viss övervikt åt just det kronologiska tänkandet.

Det innebär att den s k ”Frälsningshistorian” blir väldigt tydlig. Man kan se Guds plan, hur allt pekar fram mot Jesus och Kristus och till slut Guds Rike. Sett i det här perspektivet blir Gamla Testamentet berättelsen om Jesu bakgrund.

Den Judiska uppdelningen i TaNaK (Torah – Lagen, Nevim – Profeterna, eller ”De seende”, och Ketubim – Skrifterna)  ger skrifterna ett annat sammanhang. De flesta judar skulle hävda att Tanak är strukturerat ”Viktigast först” och sedan i ungefärlig kronologi. Men. Det viktigaste står först. Sedan kommentarer till Det Viktigaste (Profeterna) och sist ungefär ”hur påverkar det här livet, i praktiken?” (Skrifterna).

(Inom parentes – det innebär t ex att judarna inte placerar Daniels bok bland ”profeterna”, för de menar inte att den är ”profetisk” så att den ger ljus över Lagen, utan att den hör till Skrifterna, då den främst handlar om hur judar levde under Fångenskapen och vad vi kan lära oss av det. Själva ordet ”profetisk” om en skrift är alltså i sig själv problematiskt, då ordet betyder olika saker för olika personer. Ofta beroende av vilken tradition man varit i.)

Men när vi så läser Skrifterna i den ordning som de står i Gamla Testamentet eller den ordning som de står i, i Tanak, tycks de helt enkelt svara på olika frågor. 

Och här vaknar den lättväckte med frågan om förhållandet mellan Tradition och Skrift. För frågan är ju om vi ska läsa Skrifterna på samma sätt som Jesus läste dem, eller som Kyrkan långt senare bestämde att de skulle struktureras.

Är jag ensam att fundera över sånt här? Och tänk om båda sätten är ovärderliga, men vi hänger oss åt att enbart läsa på ett sätt?

Hur funderar du själv?

Publicerat i Exegetik, Historisk teologi / Kyrkohistoria, Vardagsexegetik | 6 kommentarer