Vad säger (inte) trosbekännelserna? Och varför är det bra?

I flera teologiska ”debatter” under senaste året har någon av debattörerna utbrustit i någon variant på ”jag förstår inte hur man kan kalla sig konservativ kristen och samtidigt tro …” vad det nu varit den andre parten i ”debatten” tror. 

(Orsaken till varför jag skriver ”debatt” inom citationstecken är för att en debatt, i verkligheten, är ett utbyte av idéer och argument. Att utpeka sin motståndare som ”inte en riktig [vad det nu är] är en retorisk figur som i själva verket diskvalificerar från en debatt.)

Senapskorn som växer. En vecka efter sådd.

Senapskorn som växer. En vecka efter sådd.

Det här inlägget är mer av formen ”metadebatt” – alltså hur vi debatterar, snarare än tar ställning i olika teologiska frågor. Men det är ett försök att gjuta lite teologiskt självförtroende i den som utpekas som ”sämre kristen”. Eller den som helt enkelt har svårt med vissa teologiska frågor.

Låt oss bara, helt kort, läsa den kanske mest använda trosbekännelsen – Apostolikum – och göra ett par iakttagelser.

Vi tror på Gud Fader allsmäktig,
himmelens och jordens skapare.
Vi tror ock på Jesus Kristus,
hans enfödde Son, vår Herre,
vilken är avlad av den Helige Ande,
född av jungfrun Maria,
pinad under Pontius Pilatus,
korsfäst, död och begraven,
nederstigen till dödsriket,
på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda,
uppstigen till himmelen,
sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida,
därifrån igenkommande till att döma
levande och döda.
Vi tror ock på den helige Ande,
en helig, allmännelig kyrka,
de heligas samfund, syndernas förlåtelse,
de dödas uppståndelse och ett evigt liv.

Den här bekännelsen är vad vi kan kalla ”bekännelsen till en klassisk kristendom”. Och jag vill bara att vi fäster ögonen på några teologiska frågor som alltså debatterats häftigt, men som inte alls berörs här. 

6-dagars skapelse eller evolution – ja, det står ”himmelens och jordens skapare”, men inte hur.
Det står att Jesus dödades och av vem, men inte varför Kristus dog.
Det står om syndernas förlåtelse, de dödas uppståndelse och ett evigt liv. Men inte ett ord om eviga straff, eller helvetet. 

Det är över huvud taget svårt att hitta några trosbekännelser som tar upp dessa detaljer och de få bekännelseskrifter som gör det, har inte kunnat accepteras som ekumeniska. Hela kristenheten kan inte enas i en gemensam förståelse av de begreppen.

Så – om du har svårt att acceptera en teologi som ställer dig i konflikt med vetenskapen, om du har svårt att förstå varför Gud vill straffa Jesus för något som du eller jag har gjort, om du inte kan tro på att en god Gud vill sända någon till ett Evigt straff i en helvetisk tillvaro – så… …gör det dig inte till mindre kristen än den som tror det. 

Trosbekännelsens ”Vi” i ”Vi tror” är inkluderande. Vi är syskon. Och Vi tror, gemensamt, de här sakerna. Men vi tillåts ha olika uppfattning i andra frågor.

Publicerat i Dogmatik, Historisk teologi / Kyrkohistoria, Kultur / Sociologi / Reflektion, Systematisk teologi | Etiketter , , , , | 1 kommentar

”…till man och kvinna?”

TL; DR -versionen: När Jesus pratar om skilsmässa i Matt 19 handlar det inte om att bekräfta tvåkönade, heterosexuella äktenskap utan om något annat.


Inledning

Jag har under den här våren fortsatt att utforska vad Jesus faktiskt säger, i flera av sina tal. Och jag har funderat över varför det blev så kontroversiellt, det han sade. En av texterna jag arbetat lite mer med är de första 12 versarna i Matteusevangeliets 19 kapitel.

Det är en text som ibland använts för att hävda att äktenskapet enbart kan vara mellan man och kvinna, att människan är skapad binärt som man och kvinna och att alla andra möjligheter i sexuell eller könsidentitet är utanför åtminstone skapelseordningen och möjligen även synd.

För att göra en sådan läsning måste man dels sluta läsa före vers 7 – alltså hoppa över andra halvan av avsnittet, samt också därmed bortse mot den kontext som det sägs i. Jesus frågas ju inte om samkönade äktenskap, om köns- eller sexuell identitet, utan om skilsmässa.

Men läser vi resten av sammanhanget, alltså till vers 12, ser vi att Jesus själv tar upp frågor om könsidentitet i texten.

Så – om de som hävdar att texten handlar om att Jesus bekräftar könsroller och heterosexuella äktenskap – vad i Jesu uttalande skulle vara kontroversiellt? I den tiden eller i vår tid? Jesus bekräftar enbart Lagen, sett på det sättet. Ger alltså Jesus Fariséerna rätt här?

Jag menar att det är textens andra hälft som den större, teologiska, tyngden ligger. Texten handlar inte om vilka kön som kan ingå i ett äktenskap, utan säger något mycket viktigare.

 

Texten

När Jesus hade avslutat detta tal bröt han upp från Galileen och kom in i Judeen på andra sidan Jordan. Stora folkskaror följde honom dit, och där botade han dem. Några fariseer kom fram till honom för att sätta honom på prov och frågade: ”Är det tillåtet för en man att skilja sig från sin hustru av vilken anledning som helst?” Han svarade: ”Har ni inte läst att Skaparen från början gjorde dem till man och kvinna?” Och han fortsatte: ”Därför skall en man lämna sin far och sin mor för att leva med sin hustru, och de två skall bli ett. De är inte längre två utan ett. Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt.” De frågade: ”Varför har i så fall Mose bestämt att mannen skall skriva ett skilsmässobrev för att skilja sig?” Han svarade: ”Därför att ni är så förstockade tillät Mose er att skiljas från era hustrur, men från början var det inte så. Jag säger er att den som skiljer sig från sin hustru av annat skäl än otukt och gifter om sig, han är en äktenskapsbrytare.”

Lärjungarna sade: ”Om mannens ställning till hustrun är sådan är det bäst att inte gifta sig.” Han svarade: ”Alla kan inte tillägna sig detta, utan bara de som har fått den gåvan. Det finns sådana som är utan kön från födseln och sådana som av människor har berövats sitt kön och sådana som själva har gjort sig könlösa för himmelrikets skull. Den som kan må tillägna sig detta.”

–Matt 19:1-12, Bibel 2000

En (mycket kort) textanalys

Texten om skilsmässa kommer i ett sammanhang i Matteusevangeliets handling då Jesus lämnat sin hembygd, Gallilléen, för sin sista resa till Jerusalem och påskfirandet där. Jesus har precis innan, nära sin hemstad, hållit ett långt förmanande tal till sina lärjungar om förlåtelse och lärjungarnas ställning inför varandra och världen i stort. När han nu går in i Judéen konfronteras han direkt av företrädare för Fariséerna, en slags judisk “väckelserörelse” av främst lekmän, men vars inställning var att Lagens bud måste hållas, till varje pris, för att Gud skulle beskydda sitt folk. Det var, i deras ögon, oförmågan att hålla Lagens bud som lett till att landet gång på gång blivit invaderat.

Texten om skilsmässa är alltså väldigt tydligt en fråga om Lagens auktoritet. Och ett direkt ifrågasättande av Jesu ställning som lärare. Jesus hänvisar direkt i situationen både till den erfordliga lagtexten, men också till det större sammanhanget – varför lagtexten kom till.

De 12 versarna ur Matteus 19 ingår inte, utan vidare, i ett större tematiskt sammanhang, bortanför inställningen till Lagen. Lyfter man bort versarna ur den kringliggande texten, som ett redaktionskritiskt verktyg, försvinner hela sammanhanget, inte enbart ett argument ur ett större samtal. Texten kommer alltså inte i ett sammanhang rörande relationer, äktenskap eller liknande som hjälper läsaren att förstå eller nyansera meningen här.

I texten förklarar Jesus budet om skilsmässa som orsakat av människornas hjärtans hårdhet. Jesus pekar på att Lagen faktiskt kommit till för att reglera hur ont en man kan göra en kvinna som är i beroendeställning. Men “från början var det inte så”. Man och kvinna var skapade för ömsesidighet. Jämlika. Det fanns inga lagar som reglerade det, för det behövdes inte.

Lärjungarna (!) utbrister då “Om mannens ställning till hustrun är sådan är det bäst att inte gifta sig”. (I parallelltexten i Markus 10:1-12 frågar i stället lärjungarna om de uppfattat Jesus korrekt och han upprepar sig.) Jesu inställning att det enbart är på grund av otukt (eller snarare “μὴ ἐπὶ πορνείᾳ” alltså ett begrepp som också handlar om trohet i ett bredare perspektiv – se exempelvis Hos 1:2 LXX) som en skilsmässa kan vara giltig är alltså chockerande onormal. Även om Jesus använder ett ord för otrohet med tydliga sexuella konnotationer – πορνείᾳ – i stället för exempelvis μοιχεία (oftast översatt “äktenskapsbrott”) – är själva poängen i denna del av texten att en kvinna får inte lämnas utan försörjning av sin man. Det är ett enormt brott med en patriarkal norm, som i det närmaste betraktar kvinnan som mannens ägodel, åtminstone i juridisk mening.

Som svar till lärjungarnas – gissningsvis förfärade – utrop fortsätter Jesus “Alla kan inte tillägna sig detta utan bara de som har fått den gåvan.” Han fortsätter med en kort utläggning med olika exempel på män som inte kan gifta sig eller vara otrogna, för att de helt enkelt är eunucker från födseln, att de kastrerats, eller gjort sig själva till eunucker för himmelrikets skull. (Grundtexten använder genomgående just εὐνοῦχοι, där Bibel 2000 anger “utan kön”, “berövats sitt kön” och “själva gjort sig könlösa”) Sedan avslutar han hela talet med “Den som kan må tillägna sig detta.”

I den sexuella värdehierarki som Jesus och Hans lärjungar var en del i, är det förvisso mycket som känns igen från vår egen tid – den förstärkta, “goda” eller “bättre” sexualiteten är den heterosexuella, monogama. Men i Jesu tid också tydligt inom äktenskapet, med barnalstring som tydligt mål. Jesus tycks ha detta tydligt för ögonen och hans lärjungar hade det helt tydligt när han börjar tala om eunucker – helt enkelt sådana som inte, av ett skäl eller annat, kan gifta sig. Alltså skaffa barn. Eller idka könsumgänge.  

Hans lyftande av dessa – människor som stympats eller valt att leva “könlöst” som någon slags goda exempel går tvärt emot den förmodade Skapelseordning som åhörarna antog att Jesus talade om och som sedan också förstärks i Lagen (5 Mos 23 – 24, samma text som sedan handlar om skilsmässobrev) och går tvärt emot den literala läsningen av Lagen. Jesus verkar här i stället föreslå en sexuell värdehierarki där Trohet, oavsett vilken lott en blivit given när det gäller själva könsorganet och därmed könsumgänget, är överst. Till och med dem som Lagen förbannar och inte tillåter att de tas upp i Folket, bekräftas och lyfts här av Jesus som fullvärdiga i “Himmelriket”.

Jämförelse med andra teologers slutsatser

I The Queer Bible Commentary konstaterar Thomas Bohache “[…]in his teaching on divorce (Matt. 19.3–9), Jesus counsels mutuality between a husband and wife, rather than affirming the traditional laws of divorce that favoured the husband.” Bohache delar också synen att Jesu inkluderande av eunucker i “Himmelriket” (kontra Folket) är både att höja deras och kvinnors status, gentemot den literala läsningen av Lagen. (Guest et al 2006:507).

Sammanfattning och slutsatser

Det är tydligt att Jesus här låter sakfrågan – om skilsmässa – bli ett exempel i en större exeges (utläggning) om Lagen i stort. Poängen är att Lagen givits för folkets hjärtans hårdhets skull. Jesus visar i sina exempel på sin lära – en läsning av Lagen som är mer knuten till ett omsorgs- / rättviseperspektiv än en bokstavlig försanthållande av en enskild regel. Det är inte Regeln i Lagen (den om skilsmässa) som ska följas – det är ordningen att leva i trohet som är den bakomliggande tanken. Det är inte regeln i Lagen om förskjutande av den med könsambiguitet som gäller – det är tanken att Guds Rike som större än Folket som måste gälla. 

Även den som inte kommer fram till samma slutsatser rörande könsambiguitet, måste konstatera att läsningen av hela texten inte kan användas som ett argument att ”enbart heterosexuella ska kunna gifta sig”. Texten uttalar sig inte om det, alls. Det är inte biologin som man och kvinna som Jesus lyfter fram, utan rollerna av två människor som kompletterar varandra som Jesus talar om. Det är ömsesidighet som är skapelseordningen i det här samtalet, inte en binär biologi.

Att stanna sin läsning vid vers 7 för att bygga en teologi omkring heterosexuella äktenskap gör våld på texten. Den tar inte hänsyn till det svar som Jesus faktiskt ger och det är att fuska med exegetiken. Vi tillåter oss inte, som teologer, att lyfta verser ur sitt sammanhang för att de ska säga vad vi tycker. Och vi borde alla vägra att göra det på ett sådant sätt att Jesus inte ens får ge resonemanget till sitt svar – att vi enbart lyssnar på första meningen.

Textens poäng blir i huvudsak att sudda ut gränser i status mellan män och kvinnor – båda har samma status i äktenskapet – och mellan εὐνοῦχοι och omskurna judar – båda har samma ställning inför Gud. Fokus skiftar i texten från äktenskapet som barnalstrande för Folket, till att omfamna en idé om Riket som byggt på något större. 

 

 

Publicerat i Exegetik | Etiketter , , , | 4 kommentarer

Att veta när en har fel – och vad det måste göra med teologin

Jag har funderat länge på hur jag ska skriva den här posten.

Jag vet inte i nuläget ens om det blir en post, eller om det måste bli en serie.

Men det är en post / serie som måste skrivas, hur som helst. Det handlar om vad teologer kallar för ”Epistemologisk ödmjukhet” och vad det gör med vår tro. Och vad det gör med vår trovärdighet. Som kristna och som teologer. ”Epistemologisk ödmjukhet” är alltså ”Ödmjukhet i vad vi uppfattar som Sanningen” och ett annat sätt att uttrycka det är att ”ta reda på när en har fel. Och låta sig formas av det”.

Motsatsen – att vara epistemologiskt högmodig – är att anta att man själv alltid har facit i olika teologiska frågor. Det är att ifrågasätta tron eller uppriktigheten eller kvalitén på omvändelsen hos människor som kommer fram till andra slutsatser än en själv. Man kan också hävda att den andre inte sysslar med riktig teologi. Det är att aldrig pröva grunderna för sin egen tro – man vet ju att man har rätt, det finns inte något att pröva eller ifrågasätta. Och det är att vara rädd och bli aggressiv och känna sig provocerad av varje sådant prövande eller ifrågasättande.

Redan här antar jag att varje läsare (!) kan gå tillbaka till en teologisk debatt eller samtal och märka precis de här dragen. Hos andra. Men ödmjukhet är faktiskt att pröva sitt eget hjärta.

Och att inse när man har fel. Och låta sig och sin tro formas av detta. All sanning är ju till slut Guds och det är Sanningen som gör oss fria. Inte någon speciellt älskad egen favoritidé. Det må kännas tryggare att hålla fast vid det man känner igen i stället för att släppa taget och bygga nytt. Men samtidigt innebär det att man förlorar något av sig själv. För en vet ju – en ljuger för sig själv.

Det här känns, för många, otroligt skrämmande. Speciellt när det är religiösa ledare som gör en sådan där omprövning. Om en ledare kommer fram till att hen har haft fel – vad gör det med mig som följare? Om jag följt en viss lära, kanske till och med gjort den till min favoritlära, och så ändrar ledaren / läraren uppfattning – var lämnar det mig?

Samtidigt måste vi ta på allvar att komma fram till att vi har (eller haft) fel. 

Först när vi ser vilka fel vi har, eller fel vi gjort, kan vi överge dem till förmån för en större verklighet. Eller – det lämnar i själva verket Den Verkliga Verkligheten större utrymme i våra liv. Den inkorrekta, falska (ofullständiga) verkligheten får ge plats för en riktigare bild av vad som är sant.

Men det måste börja med att inse att en har fel. Att andra kan ha mer rätt. Och det måste börja med en ärlighet. Och en oräddhet att släppa taget av sin slentriantro. Först när vi kommer fram till att vi har fel, kan vi rikta oss mot det som är rätt. 

När vi förnekar möjligheten att vi har fel, då stänger vi också dörren till varje möjlighet till korrigering. När vi krampaktigt håller fast vid en teologisk idé och blir provocerade av att det kan finnas andra sanningar, skadar det till sist oss själva. Och när vi gör det, trots att vi egentligen vet att det inte håller – att det är blind tro vi håller fast vid – då har vi släppt tilliten till Gud. Att Gud skulle kunna tala till andra människor och ge dem uppenbarelse. Då kan Gud enbart tala med oss och då är vi till sist fast i en tankebubbla, snubblande nära en sjuklig narcissism.

Den som i stället har en epistemologisk ödmjukhet – som accepterar idén att den kan ha fel, också i stora och viktiga frågor som rör Gud, har i stället en unik möjlighet att höra Guds röst. Bibeln säger att Anden är utgjuten över allt kött, och lyssnar jag till andra kan jag, med lite urskiljning, höra Guds röst genom deras liv. När jag inte förutsätter att de alltid har fel, att de vill grumla de teologiska diskussionerna eller lära ut villolära (varför skulle de det?) utan när jag faktiskt kan erkänna att de försöker följa Gud – då kan jag plötsligt bli välsignad. Med en större, mer sannare, sanning. En mer fullständig bild. Mer nyanserad. Mer verklig.

Att vara epistemologiskt ödmjuk – och ta konsekvenserna av det och ändra uppfattning – är i grunden något vackert och är ett sätt att leva i ärlighet. Och omvänt. Att leva i epistemologiskt högmod, att aldrig ändra uppfattning är stolthet och är att leva i oärlighet. Det är att ljuga för sig själv om sin egen betydelse. Och det är att ljuga för sig själv om Guds storhet. Det är att göra Gud mindre än vad Han är.

Vad skulle ske med oss om vi vågade?

Och vad skulle ske med kristenheten i Sverige om fler ledare var öppna med sina tvivel, sina ändrade uppfattningar, och sin ärliga brottningskamp också med vad de ytterst var och en uppfattar som sant?

Publicerat i Dogmatik, Epistemologi, Systematisk teologi | Etiketter , , , | Lämna en kommentar

Kunskap och Lärjungaskap

Emellanåt försöker jag rannsaka mig själv; om jag kallar mig för ”Teolog”, en som ”talar om Gud” eller en som ”vet något om Gud” – blir jag någonsin en bättre lärjunge? Eller fortsätter jag att veta mer och mer, men agerar inte utifrån det jag vet?

Alltså – skillnaden mellan att ”prata pratet” och ”gå gå:et”, som min storebror en gång formulerat saken. 

Jag har lagt in en bild av en Creme Brulée här, mest för att ha en bild. Jag har ingen aning om vad det kan betyda…

Det utmanar mig att tänka att nästan alla namn jag lärt mig i Kyrkohistorian hade så mycket sämre möjligheter till kunskap än vad jag hade. Men de kom att förändra den värld de levde i. Paulus hade inte Nya Testamentet. (Jo, jag vet att det fanns enstaka skrifter ur NT i cirkulation tidigt. Petrus omtalar ju exempelvis Paulus skrifter i Andra Petrusbrevet, men…), få av de personer vi känner ur kyrkohistorien hade en egen, fullständig Bibel (men fick möjligen möjlighet att memorera texter). Före 1500-talet fanns inga biblar (i princip) på andra språk än Latin, vilket gjorde att kristna inte hade tillgång till Bibelns texter i vår mening. Och efter först Gutenberg med sin tryckpress, Erasmus med sin grundtextsamling och Luther med sin översättning, kvarstod problemet med att enbart de mest privilegierade i samhället faktiskt hade tillgång till utbildning – att kunna läsa eller skriva.

Idag finns vi i ett samhälle där idéer utbyts ögonblickssnabbt, oavsett var på jordklotet vi befinner oss. Analfabetismen är på väg att försvinna helt (även i de länder med högst andel vuxna som inte kan läsa eller skriva, kan fyra av fem vuxna det). Utbildningsnivån i världen eller i Sverige har aldrig varit högre. Vår tillgång till information har aldrig varit större.

Men vi startar liksom inga nya Franciskanerordnar eller Frälsningsarméer. 

Religionen har blivit en privatsak. Framför allt i rika Väst / Norr, men det är en uppfattning som också sprids i den kristendom vi exporterat till resten av världen. Hela vår tid har blivit mer individualistisk. 

Men det förefaller som om det är en misslyckad strategi om det ska tränas lärjungar.

Det är viktigt att inse att kristendomen inte i första hand spreds av Paulus eller Petrus, utan av skaror av vanliga människor. Den stora grejen med exempelvis Franciskus var inte att han var en lysande lärare. Utan en person som vandrade tillsammans med andra. Och kom att påverka dem på det sättet. William Booth var en duktig talare, javisst. Men hans namn är trots allt mindre känt än den skara människor han gav en möjlighet att tränas in i ett kristet liv. Och vars liv på det sättet fick en ny mening och riktning.

Det verkar som att det är i kollektivet det sker. Didaché – träning. Kristendomen verkar vara just så, praktisk i första hand. Jesus undervisade inte som en föreläsare, utan som en tränare. Och när han sänder oss är det inte för att informera världen utan utan för att ”lär[a den] hålla alla de bud jag gett er”.

Träning. Inte kunskap.

Allt det här är långt – jag vet det. Men fundera lite tillsammans med mig en stund…

Vad i det vi gör i församlingar, kyrkor och kårer, är i själva verket träning? Vad är undervisning i ”föredragsform”, kanske rent av i samband med någon annan aktivitet? Och vad är verklig träning?

Och hur lär vi ut en teologi, eller låter goda teologer inspirera oss, till bättre träning? Hur tar vi steget från kunskap till lärjungaskap? 

Bygger vi individuella ”lärjungar” eller bygger vi sammanhang där vi som kollektiv lär oss att lyssna på varandra och lär av varandra? Om inte – hur når vi dit? För visst tror vi att när vi kommer samman har var och en något att bidra med? Att Anden är utgjuten över alla?

Är det dags att göra upp med en individualistisk kultur, att både predika och leva som en ”kropp med många lemmar”?

Publicerat i Församlingsteologi | Etiketter , , , , , | 2 kommentarer

Vid Julkrubban – några tankar om makt

Scenen i stallet.

En liten familj som är så långt ifrån präktighet man kan komma.

En mor som är alldeles för ung. Med en man som är alldeles för gammal för henne. Och som inte är far till hennes barn. 

Hade vi inte läst om det i Bibeln hade de inte varit välkomna överallt i frikyrkligheten. De Marior vi möter, eller de Josefar, möts inte alltid av vördnad eller ens med respekt i våra präktiga sammanhang. Om vi är helt ärliga.

Runt om dem – herdar. I det närmaste laglösa, illaluktande. Fördomarna kring herdarna – att de var tjuvaktiga, lite råbarkade – gjorde det paret oroliga? När stallet och platsen där Maria precis varit så utsatt blir alldeles omringat av råskinn? Detta var lejda män, vana vid att överleva i bergen och vara borta långa tider från sina familjer.

Djuren – illaluktande. Smutsiga. Ingen skulle någonsin – vare sig då eller någon annan gång – hävda att det var rätt ställe för vare sig förlossning eller eftervård. Den sanitära miljön var helt enkelt inte den bästa. För att uttrycka sig milt.

Både Josef och Maria hade fått änglabesök som berättat för dem om barnet – att det var Den Högstes Son och att han skulle bringa frälsning till alla. Men i just den här situationen… kunde de börja tvivla? Var det inte alldeles för galet? Skulle Alla Världars Herre verkligen kunna födas till ett hov av utstötta, med två olämpliga föräldrar som vårdnadshavare, i en så alltigenom oren situation? 

Berättelsen kallas för Evangelium. Goda Nyheter. Julevangeliet är, för mig, att Jesus kunde födas just till en sådan, fullständigt, nästan parodiskt oren plats och stund. Och därför kan födas in i våra liv, oavsett hur de ser ut. När vi bereder plats i hjärtat för Honom är vi i gott sällskap. Det är extremt goda nyheter för alla utstötta, alla som man säger ”nej” till, alla som ”inte får plats” och alla som man tittar snett på.

Och jag förstår inte hur vi kan, ibland, i stället spelar rollen av den som säger ”här är fullt. Ni får inte plats här.”

Publicerat i Kultur / Sociologi / Reflektion, Vardagsexegetik | Etiketter , , | 1 kommentar

Kristendom och Julbord – ”Vad får man äta som kristen?”

Vi är på väg in i årets största mathelg – Julen. 

De senaste årens stora snackis, såväl som hemma som på arbetet (på Frälsningsarmén i Malmö) har varit vad vi ska ha på Julbordet. Hemma är det mest av praktiska skäl – jag har familjemedlemmar som inte är så intresserade av traditionell julmat. De gillar inte sill, inte gravad lax, äter inte Janssons Frestelse och rycker på axlarna åt revbensspjällen. På jobbet ser det lite annorlunda ut – flera är vegetarianer och i år lär vi ha många gäster som inte äter griskött. Så skinka, korv, färdiggjorda köttbullar och revbensspjäll får läggas åt sidan. Eller?

Mugg med kaffe. Texten på muggen är "Teologistofil".

Mugg med kaffe. Texten på muggen är ”Teologistofil”.

(Jag vill, innan jag fortsätter, ta tillfället i akt och lugna eventuella gäster till firandet på Julafton – det kommer att finnas allt det där. På ett julbord. Och så kommer det finnas ett annat julbord för dem som inte äter samma saker. Så du kan andas ut.)

Men hela de här mattraditionerna har fått mig att fundera över vad vi borde äta som kristna och hur vi borde fira våra måltider.

Teologiskt är det inte så svårt att göra en exegetisk genomgång av Apostlagärningarna, kapitel 10-15 och säga ”…så ni ser; det är inget problem för oss att äta Julskinka eller köttbullar. Så hugg in bara. God Jul!”

Men är det verkligen så enkelt? För hur ska vi – egentligen – behandla dem som av olika skäl har betänkligheter mot att äta samma sak? Ska vi visa att ”i Sverige gör man så här?” och ska vi ha samma hållning mot vegetarianer? Är det verkligen en schysst attityd att enbart hävda ”Jag har som kristen rätt att äta gris. Så jag vill ha revbensspjäll!”-

En läsning av de första kapitlen i Genesis ger oss ju tanken att Gud gav människan ”alla fröbärande örter” att äta. Att råda över och vårda jorden. Men att det sedan gick som det gick. Men om vi uppfattar vår roll som kristna att försöka upprätta ett Guds Rike, ett Rike där ”allt är gott”, som det var en gång i början, hur ser vår etik ut här?

Själv vill jag, egentligen, tänka i helt andra termer om det här. För jag tror inte att Gud i och med Jesus gav oss nya matregler att hålla. Att den stora skillnaden skulle bestå i vad vi får äta.

Utan vilka vi äter tillsammans med.

Vilka äter vi tillsammans med?

Vid en genomläsning av Bibelns texter är det lätt att se att ett av de stora konfliktområdena mellan Jesus och de religiösa ledarna var vilka han åt tillsammans med. Det var tullindrivare ”och syndare” (Mark 2:13-17, Luk 19:1-10 men det finns fler exempel), en kvinna (!) från en annan religion (!!), (Joh 4). När han sänder ut sina lärjungar säger han till dem att ta emot vad som ställs fram som mat till dem (Luk 10:8). Alltså – välj inte lunchsällskap.

Det är emot denna bakgrund – att måltiden både kan förena (judar med judar – de som följer matreglerna) och skapa murar mellan människor, som jag tror att vi måste läsa Apg kap 10-15.

Det blir också mot denna bakgrund som Första Korinthierbrevets ord – själva ”instiftelseorden” till Herrens måltid (som texten kommit att användas nu) ”Så är vi – fast många – en enda kropp, för alla får vi vår del av ett och samma bröd.” (1 Kor 10:17) – måste läsas. Vi har en gemenskap, faktiskt en ny gemenskap, som är större än vilka som äter vad. Vi hör ihop för att vi delar en måltid.

Om du tycker att jag drar för stora växlar på det, så läs gärna Paulus fortsättning, lite längre fram i kapitlet.

verserna 10:23 och resten av kapitlet.

Allt är tillåtet – men allt är inte nyttigt. Allt är tillåtet – men allt bygger inte upp. Sök inte ert eget bästa utan andras. Allt som säljs i köttstånden kan ni äta utan att undersöka det för ert samvetes skull – jorden är Herrens med allt den rymmer. Om en som inte tror bjuder hem er och ni tackar ja, ät då allt som sätts fram för er utan att för samvetets skull undersöka vad det är. Men om någon säger: ”Det här är offerkött”, ät det då inte, av hänsyn till den som säger det och för samvetets skull – jag menar inte det egna samvetet utan den andres. Varför då? Skall jag låta min frihet bestämmas av en annans samvete? Äter jag med tacksamhet, varför skall jag klandras för det som jag tackar Gud för? Om ni äter eller dricker eller vad ni än gör, så gör allt till Guds ära. Väck inte anstöt vare sig bland judar eller greker eller inom Guds församling. Själv försöker jag alltid rätta mig efter alla och söker inte mitt eget bästa utan de mångas, för att de skall bli räddade. Ha mig till föredöme liksom jag har Kristus till föredöme.

Att äta Kristet, vid Julbordet, handlar alltså till sist inte om vad vi äter. Utan med vem vi äter. 

Väljer vi att enbart dela måltiden med dem som redan tycker som oss? Eller går vi till dem som Jesus skulle gått till? Dem som inte skulle bli inbjudna? Just dem som inte håller med om allt? Vad är det att vara ”Kristi Kropp”? Är det att försöka gestalta Kristi värderingar?

Är det ”kristet” att ens enbart dela måltiden inom kärnfamiljen, med de närmaste, eller manar oss Kristen tro att egentligen dela måltiden med fler? Andra?

Allt gott och en riktigt GOD Jul, önskar jag alla läsare. Och fundera gärna tillsammans med mig om det här med julmaten, nedan.

Publicerat i Exegetik, Historisk teologi / Kyrkohistoria, Kultur / Sociologi / Reflektion, Sakramental teologi, Vardagsexegetik | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Vardagsexegetik: Några snabba frågor till texten

Idag för två år sedan utspelades denna lilla dialog, stående vid en julkrubba…

”…men det var ju i alla fall tre vise MÄN vid krubban. Inga kvinnor. ”
”Är du säker på det? Det kanske bara inte var en så stor grej att man var tvungen att skriva om det?”

…vilket för oss in i dagens lilla exegetik-övning. Att ställa frågor till texten. 

För ibland måste vi faktiskt ställa frågan ”Varför är det här med, över huvud taget?” 

En Julkrubba, som ett barn tydligt lekt med. Det finns fler med än de ”officiella” krubbfigurerna…

Varför är det viktigt att förklara att Johannes Döparen var klädd i kläder av kamelhår, bar ett läderbälte och åt gräshoppor? Det står liksom inget om vad andra hade på sig, eller vad de brukade äta, så det finns med av någon slags orsak. Det sticker ut. Men det har gissningsvis en mening, om någon gjort sig besväret att notera det. 

Det som finns bevarat av Jesu undervisning är i huvudsak koncentrerat till ”Bergspredikan” / ”Slättpredikan”. Det sticker ut för att det var annorlunda mot den undervisning som annars var vanlig bland rabbiner. Men i de fall där Jesus lät som vilken annan rabbin som helst, finns inte hans predkningar bevarade heller…

Så ställ frågan ibland – vad gör det här annorlunda? Varför är det här med? Speciellt när du möter detaljer i texten. När författaren / redaktören / den som nedtecknat lyfter fram en enskild detalj så finns ett ”varför?” som måste frågas. Och svaren är ofta väldigt intressanta. Och väldigt belysande. 

Första frågan, alltså – ”Varför?”

Andra frågan är alltid ”Vem?”

Både vem som skriver och vilket övergripande syfte denne har. Men också vem denne skriver till. Vem är mottagaren?

Ett konkret exempel är hur Matteus och Lukas väljer att beskriva samma händelser. När man läser texten parallellt ser man, redan vid en snabb och ytlig genomläsning, att de förklarar olika saker i texten. Matteus gör oftare kopplingar till gammaltestamentliga texter, men förutsätter också att hans läsare förstår varför Jesus gör på ett visst sätt. Det är för att han vänder sig, främst, till människor som redan var judar, men som skulle förstå att just Jesus är Messias. Och att Messias är Kristus för alla folk. Lukas, däremot, förklarar vissa judiska sedvänjor och visar mer på Jesu kraft att göra under och kraftgärningar. Jesus är tydligt ”Guds Son”. Och här är också mottagaren, i första hand, en annan. Lukas vänder sig nämligen tydligt till människor som inte har en judisk kontext att sätta in Jesus i. ”Hednakristna”, så att säga.

Båda frågorna ”Vem?” och ”Varför?” handlar om att till sist försöka förstå vad som är Guds tilltal idag, då. När vi förstår ”där och då” kan vi lättare urskilja ”här och nu”. Och det här är kanske de vanligaste verktygen som en teolog (exeget) läser Bibeln. Också i sin dagliga läsning. Men prova gärna. Se vad som händer när du följer upp en detalj i texten. Ställ dig frågorna ”Varför?” och ”Vem?” och se om du inte också får lättare att urskilja Guds tilltal i Bibelläsningen!

 

Publicerat i Exegetik, Vardagsexegetik | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Skillnaden mellan att leva Kristet och tro rätt

Samtalet om olika bloggposter fortsätter på andra ställen än här på sajten och det är naturligtvis helt okej och normalt.

Det senaste inlägget om Apologetik och Diakoni har diskuterats flitigt och det finns ett antal detaljer i det som folk verkar haka upp sig på. Så jag ska försöka att både förklara mig och samtidigt, egentligen, skriva om en viktig sak när vi pratar om teologi, nämligen skillnaden mellan teori och praktik.

Först en väldigt, väldigt, väldigt utbredd missuppfattning.

Jesus Facepalm:
He forgives you. But still…

Jesus kallar oss aldrig till Evangelisation. 

Jag ska förklara hur jag menar, när du tagit ett djupt andetag och lugnat ned dig. Men. Låt oss faktiskt börja där.

Ordet ”evangelisation” är ett påhittat ord, som inte existerar mellan Bibelns pärmar. Det är en slags ”verksamhet” som kyrkan på något sätt ska ”göra”, vid sidan av annan verksamhet som kyrkan gör. I det här sättet att se det blir något annat som vi gör – nämligen hjälpa människor, en annan verksamhet – ”diakoni”. I samma grad som ”ungdomsverksamhet” eller ”gudstjänst” är verksamheter. Kyrkan ses som en organisation (i sämsta fall) eller åtminstone en organism (i bästa fall) som gör saker.

Apologetiken blir, i det här synsättet, något som ska stötta ”evangelisationen”. De som ska evangelisera ska kunna övertyga och ge koherenta redogörelser för den kristna dogmatiken. Eller i alla fall den egna rörelsens dogmatik. Och det måste i det här systemet därmed också skapas en balans mellan evangelisation, med apologetik, å ena sidan och diakonin å andra sidan.

Men det är en radikalt obiblisk bild. Det är ett användande av termer på ett sätt som är helt främmande för traditionell kristendom (äldre än 160 år, sisådär…) och det är ett synsätt som, menar jag, nu håller på att bita oss i ändan. Därav artikeln om Diakoni och Apologetik.

För så här ser det i själva verket ut:

I Bibeln används ordet ”diakoni”. Det är ett ord i den grekiska grundtexten som brukar översättas med ”tjänst”. Det kopplas samman med utdelning av mat till fattiga i Apg 6 och strax därefter blir Stefanus, en ”diakon”, Bibelns första martyr. Men.

Ordet betyder inte enbart praktisk hjälp, utan diakonia används om all slags tjänst. I Apg 1:17 och 1:25 är det ordet som Petrus använder om Apostlarnas (i sammanhanget också Judas’) tjänst. I Apg 12:25 omtalas Paulus (och Barnabas och Johannes Markus) mission som just diakonia. Men ordet används mer än 40 gånger i Nya Testamentet och handlar om kallelse – profeter kallas till diakonia (”tjänst”), församlingstjänare – absolut, tjänsterna (som är många, men Anden är en) i 1 Kor 12, att förkunna är diakonia på massor av ställen. Och till sist används ordet om hela Församlingens tjänst i breven till församlingarna i Uppenbarelseboken (2 kap).

Församlingen har alltså inte en verksamhet som heter ”diakoni”. Församlingen har en diakoni – en tjänst.

Och församlingen har en Mission – ett uppdrag.

I ”Missionsbefallningen” handlar det om att göra saker. Beroende på i vilken av böckerna vi läser uppmanas vi, som Kristi lärjungar, att förkunna ”Goda Nyheter” (sidenote: Hur ofta gör vi det? Vad är Goda nyheter av det vi säger och gör? För andra, alltså?) och att göra människor till Jesu lärjungar. Att lära dem hålla alla de bud Han gett.

Men det är alltså inte ”lära” som i ”läsa en bok och det kommer ett prov på fredag”, utan träna människor. Att leva på ett visst sätt. Se gärna vilka Hans bud är i Matt kap 5-7 med parallellställen…

Vilket för mig in på det egentliga ämnet i den här posten…

Bild på Cappuccino, med nalle som mönster i mjölkskummet. Cappuccino har fått sitt namn på grund av färgen, som är samma som cappuccin-munkarnas.

Samtalet kan föras vid en Cappuccino. Som alla kyrkohistoriker vet.

Skillnaden mellan teori och praktik

Jag tror att de flesta kristna, oavsett teologisk skolning, skulle hävda att ren vetskap om hur saker och ting ligger till inte är nog för att vara en kristen. Vi måste låta det vi vet påverka oss, så att vi lever det vi tror. Det här är, i själva verket, skälet till att studera teologi. Det är skälet till att syssla med teologi över huvud taget.

Det går inte heller att säga att ”kan du de här sakerna – a, b och c – då är du kristen”. Inte ens om du kan försvara eller förklara kristen dogmatik (”Vill kandidaten redogöra kort för Treenigheten och klassisk kristologi och pneumatologi och hur de ges uttryck i de klassiska kristna bekännelserna?”) är du kristen. De flesta av oss förstår, någonstans, att Gud inte sätter några direkta kunskapskrav.

Många av oss älskar till och med att säga ”det är inte religion, utan att en relation”.

Just därför blir det emellanåt svårt med tanken om en ”evangelisation” som är skild från ”diakoni” eller snarare – en kristen livsstil. Människor kan inte ”evangeliseras”, såsom i ”gå en kurs och sedan kunna tillräckligt mycket” för att bli kristna. Vi måste tränas in i kristet liv. (Det här är Den Stora Tanken i Jakobs Brev).

Den kristna traditionen

Att hålla alldeles för hårt fast vid en ”Skriften Allena”-tradition(!) här är inte fruktbar. Den skär i stället av alla rötter bakåt i historien. För kristna hade inte tillgång till Biblar och kunde alltså inte själva läsa Bibeln förrän långt fram i modern tid. Först fanns det inga biblar tillgängliga, före Tryckpressen. Efter Gutenberg fanns inte Bibeln översatt till ett språk som talades av fler än präster. Efter översättningarna fanns ingen bredare folkbildning och människor i de breda lagren var analfabeter fram tills för omkring 100 år sedan.

Så bara reflektera över detta i tio sekunder – människor har inte läst Bibeln. Kristna – goda kristna – har inte läst Bibeln. Man har inte haft det förhållandet till texten. Alls. 

Många av våra kristna förebilder genom historien har älskat Bibeln. Absolut. Men man har inte haft den tillgänglig som text. Som skrift. Vilket gör att ”Skriften allena” blir… ptja… historielöst. I ordets alla bemärkelser.

Penna och kladdblock, lappar med försök att skriva Kristusmonogrammet

Penna och kladdblock. Hopknycklade lappar med försök – experiment – att skriva Kristus-monogrammet. (XP).

I stället tänkte sig tidiga kristna att tron var något som lärdes ut som en träning – Didaché. Det var ett liv som skulle levas. Man blev inte lärjunge genom att studera vid en lärares kateder, utan genom att vandra med en lärare och göra. Praktisera.

Vår egen syn på kunskap och lärdom har lett fram till en uppdelning mellan teori och praktik i modern tid, som varit extremt skadlig i Kyrkan och som också i åtminstone frikyrkligheten lett fram till uppdelningen i ”evangelisation” och ”diakoni”, i förlängningen.

Men tänk om vi i stället skulle tänka mindre uppdelat. Om det här med att vara kristen handlar mindre om att tro exakt rätt eller ha viss kunskap, utan mer handlar om att faktiskt leva på det sättet som Jesus förespråkar?

Om det som mötte människor var ett liv där Kristus gestaltas, snarare än ett tros-system där Han förklaras – vad skulle hända? Hur skulle en genuin, kristen, apologetik se ut i så fall? Och hur skulle vi som kristna börja må, om vi i stället för att tänka på lärjungaträning eller uppdrag eller tjänst som något vi gör, började tänka på det som ett sätt att leva i stället?

Skulle vi vara närmare eller längre ifrån Missionsbefallingen? Längre ifrån eller närmare Bergspredikan? Längre ifrån eller närmare Jesus?

 

 

 

Publicerat i Apologetik, Diakoni, Dogmatik, Historisk teologi / Kyrkohistoria, Kultur / Sociologi / Reflektion, Systematisk teologi, Vardagsexegetik | Etiketter , , , , , , , , | 1 kommentar

Apologetik och Diakoni

Det är min fasta övertygelse – trots att jag är någon slags teolog själv – att

Fler människor har vunnits för Kristus,
genom enkla människors kärlekshandlingar;
än aldrig så goda teologers
goda teologiska utläggningar.

Det är också min uppfattning att God Apologetik – att ge ett gott intellektuellt försvar och en koherent förklaring av vad kristen tro innebär – är nödvändig. Men.

Det är vidare min uppfattning att mycket av den moderna, samtida apologetiken faktiskt mer handlar om att ge en intellektuell grund för enskilda rörelsers uppfattningar, snarare än för den gemensamma kristna tron. Och här kommer direkt en nyansering; jag förstår att det finns människor som tycker att det är viktigt att skilja mellan exempelvis katolsk eller protestantisk kristendom. Eller att kunna bedriva en apologetik utifrån den tradition där man själv står. Det är inte så konstigt att en pingstväns förklaring av den kristna tron låter lite annorlunda än en ortodox munks, så att säga.

Men jag vill ändå vidhålla min kritik, i den mån det är en kritik. Min känsla av mycket av den samtida apologetiken är att frågorna som ofta förs fram som skiljelinjer inte är linjen mellan att tro eller inte, utan skiljelinjer mellan ”riktig” och ”falsk” kristendom, skiljelinjen mellan Kristendom och Islam, etc.

Och jag upplever, dessvärre, att just det fokuset har tagit en sådan plats och ett sådant fokus att vi som kristenhet i stora delar av världen (inte minst USA, men faktiskt i hela Västvärlden) har eller håller på att fördärva vårat vittnesbörd. Ibland till en sådan grad att vi inte längre kan bedriva diakoni. Vår tjänst. Orsaken till att Kyrkan ens finns – att vara Kristi Kropp, att möta de slagna och att rädda dem som Gud älskar. 

Jag ska ge något exempel.

I USA görs emellanåt stora enkätundersökningar. En stor, och ofta citerad, sådan gjordes 2014 och handlade om människors inställningar till kyrklighet i stort. Man frågade människor som inte var med i någon församling vad deras första association var till ordet ”Kristen”. Och det första ordet, för den största majoriteten, var ”Anti-gay”. Det andra ordet var ”Dömande” och det tredje var ”Hycklande”.

Inga av dessa ord föreslogs för dem som svarade, utan det var människors egna associationer. Och bland topp 3 kom alltså inget positivt laddat ord. Alls. Över huvud taget.

Vad jag vet har det inte gjorts någon liknande undersökning i Sverige, men resultatet förvånar mig inte.

Ponera följande. Om det inte redan har skett – om människor aktivt väljer att inte söka diakonal hjälp, för att de uppfattar oss som hatfulla, fördomsfulla eller dömande eller hycklande – vad har vi förlorat då?

Själva ordet ”diakoni” betyder ”tjänst”. Det handlar om den praktiska tjänsten att leva ut Guds nåd. Att på ett bokstavligt sätt fundera över ”om Jesus var här just nu, vad skulle Han göra?” (inte, ”vad skulle Han tycka?”). Och risken är, som jag ser det, att Diaknonin – vår tjänst – hindras och skadas av en Apologetik som ständigt pekar mot gränser. Som mer funderar över ”riktig kristendom” än ”följa Jesus”.

Jag säger det jag säger för att jag upplever att samma röster som sägs stå för kristen apologetik så sällan gör det. Utan just utgör röster för specialinriktningar.

Så hur skulle en Apologetik se ut som pekade på Jesu kallelse till oss att vara Hans kropp? Att faktiskt vara Kärleken inkarnerad på Jorden? I vårt samhälle? I våra familjer? Hur skulle en Apologetik se ut som på ett intellektuellt koherent sätt förklarade och försvarade just en kristen  tro, inte som i opposition till något annat, utan i kärlek till samma människor som Gud älskar? Finns det en förändring i tonläge som behövs här? 

Och hur skulle Kyrkans / Kristenhetens förutsättningar för att faktiskt betjäna samhället och leva inkarnerande förändras om en sådan förändring i apologetikens tonläge blev verklighet?

 


 

Hjälp till fundering:

– Vilka av följande personer anser du gav/ger andra människor skäl att tro på Jesus:

Origenes, William Booth (Frälsningsarméns grundare), Martin Luther King, Martin Luther, förre påven Benedictus XVI eller nuvarande påven Franciskus.

På vilket / vilka sätt?

Publicerat i Apologetik, Diakoni, Kultur / Sociologi / Reflektion | Etiketter , , , , | 6 kommentarer

Normkritik – en nödvändighet

Citerat från Wikipedia (2016-12-08):

Normkritik handlar om att synliggöra, kritisera och förändra strukturer (exempelvis ojämlika maktförhållanden), sociala och språkliga normer som begränsar livet för individer som inte faller inom det som betraktas som normalt i samhället. Begränsningarna kan ta sig kulturella, sociala och ekonomiska uttryck, exempelvis genom diskriminering och trakasserier.

Det fanns en tid då slaveri var normalt i samhället. Det var så normalt att det fanns lagar i den Judiska Lagen om hur man skulle behandla dem. Och mer än femtonhundra år efter att de nedtecknats var fortfarande slavägande vanligt, i Paulus’ generation. Så normalt var det – trots att samhället hade ändrats mycket på andra områden – att Paulus inte går till rätta med Filemon för att han äger (ägt) en annan människa, Onesimos (utan tvivel ett slavnamn då det betyder ”Nyttig”), utan mer ber att Filemon inte ska straffa honom för hans olydnad, när Paulus sänder honom tillbaka till Filemon. Som en broder i Herren.

Just brevet till Filemon är en sådan där text i Bibeln som båda sidor i debatten om slaveri hänvisade till, för att rättfärdiga sin ståndpunkt. De som ville avskaffa slaveriet pekade på att Paulus faktiskt ber Filemon ta emot Onesimos som en broder. Underförstått – inte längre som en slav, utan som en fri man. Medan förespråkare för slaveriet menade att Paulus aldrig fördömer slavägande i texten och även om det är möjligt att läsa det som att Paulus förespråkar frihet för just den här slaven, finns inget generellt emot slaveri i Bibeln.

Och just den här texten är en sådan text i Bibeln där båda sidor i debatten om slaveri antagligen har rätt. Texten säger inget om slaveri. Jesus säger inget om slaveri. Det är inte ifrågasatt. Det är normaliserat. Ända fram i modern tid.

Samtidigt är det Kyrkan, idag, internationellt som faktiskt aktivt bekämpar slaveri och människohandel. Helt enkelt för att vi gjort ett val att gå emot de rådande samhällsvärderingarna för omkring hundra år sedan. Och fortsätter göra det i samhällen där slaveri och människohandel förekommer idag. 

Så – kyrkan bedriver, i högsta grad, fortfarande Normkritik.

Ett annat historiskt exempel från vårt eget land där Normkritik var viktigt, var i framväxten av våra frikyrkorörelser. Det normala i samhället för omkring 150 år sedan var att man var medlem i Statskyrkan. Man föddes in i den (inte som idag – döps in i Svenska Kyrkan, som numera också är en frikyrka, på vissa plan. Men jag krånglar.)

Varje framsteg som gjorts på vägen till en religionsfrihet och existensen av de olika kyrkliga traditioner som finns idag, var på grund av normkritik. Mina egna föräldrars mor- och farföräldra-generation fick, till exempel, inte gifta sig (!) om de tillhörde frikyrkor. Före 1908 fanns inte något alternativ att gifta sig borgerligt och Svenska Kyrkan (dåvarande statskyrkan) hade monopol på vigslar. Frikyrkliga kunde inte vara dubbelanslutna.

Normkritiken är alltså, per definition, något nödvändigt. Teologin tvingar oss till den.

Jag kan ta ytterligare ett exempel ur Nya Testamentet – synen som Petrus har uppe på taket, när han ser duken med orena djur sänka sig från himlen och hör en röst som säger ”Slakta och ät!”.

Petrus blir ju själv så äcklad och chockad att han säger ”Bort det!” Men det leder fram till ett möte, som senare gör att han utbrister ”Nu förstår jag att Gud inte gör skillnad på människor!”

Gud själv (!) gav Petrus instruktionen att – stick i stäv med Guds Ord, ja till och med Guds egen Lag – ”slakta och ät”, för att visa honom vad det var att egentligen följa Gud. (Och inte Bokstaven).

Ska vi tro att det var Norm för en jude att följa Lagen?


I frikyrkligheten i Sverige idag höjs numer allt fler röster om att ”Normkritiken måste ifrågasättas” eller att ”Normkritiken leder normlöshet” eller ”minoriteten tar majoriteten som gisslan”.

Jag tycker att kritiken är enormt enögd – ja blind. 

För det handlar oftare om en kritik mot att nya grupper ska ha samma rättigheter som övriga i samhället. Samma rättigheter.

Det är normkritiken som kan få Filemon att se ett Syskon i Onesimos, i stället för en slav. Det är normkritiken som kan få Petrus att se ett Syskon i en person som inte följer Lagen, i stället för en hedning. Det är normkritiken som fick företrädare i Svenska Kyrkan att se syskon i medlemmar i frikyrkorna. Det är normkritiken som fick fler och fler och fler att se syskon i stället för handelsvaror i andra människor. 

Normkritiken är livsviktig för att kunna bedriva någon form av riktigt utvecklingsarbete. Kyrkorna kommer inte att kunna gå framåt (och nu menar jag inte enbart i medlemstal, utan i andlig klarsyn) med mindre än att vi börjar att medvetet kritisera det som uppfattas som normalt idag.

 

 

Publicerat i Diakoni, Historisk teologi / Kyrkohistoria, Kultur / Sociologi / Reflektion, Systematisk teologi, Vardagsexegetik | Etiketter , , , , , , , , | 2 kommentarer