Reducerad till en funktionsnedsättning

De kom till Betsaida. Några ledde fram en blind och bad Jesus att röra vid honom. Han tog den blindes hand och ledde honom ut ur byn. Sedan spottade han på hans ögon, lade sina händer på honom och frågade: »Ser du något?«  Han såg upp och sa: »Jag ser människorna, men de ser ut som träd som går omkring.«  Då lade han än en gång händerna på hans ögon, synen fick skärpa *, och han blev botad och såg allting klart.  Jesus skickade hem honom och sa: »Gå inte ens in i byn!«

Mark 8:22-26, Bibel 2026

Ögonprotes med sugpropp för att ta ur den.

Att ha en funktionsnedsättning är att bli reducerad till att inte ha en identitet bortanför funktionsnedsättningen. Bibeltexten möter oss, i alla svenska översättningar, med formuleringar som ”den blinde”, ”den döve”, ”den lame” och så vidare.

Vi med funktionsnedsättning är inte längre människor – ”den lame mannen”, ”den blinda personen”.

Vi är inte ens längre ett substantiv. Vi har blivit adjektiv – ”blind”, ”lam”, ”döv”.

Och jag längtar till den dagen då vi både i församlingen och i Bibelöversättningarna får synas och vara människor.

Det här inlägget postades i Exegetik, Församlingsteologi, Språklig Exegetik, Vardagsexegetik och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *