Skillnaden mellan att leva Kristet och tro rätt

Samtalet om olika bloggposter fortsätter på andra ställen än här på sajten och det är naturligtvis helt okej och normalt.

Det senaste inlägget om Apologetik och Diakoni har diskuterats flitigt och det finns ett antal detaljer i det som folk verkar haka upp sig på. Så jag ska försöka att både förklara mig och samtidigt, egentligen, skriva om en viktig sak när vi pratar om teologi, nämligen skillnaden mellan teori och praktik.

Först en väldigt, väldigt, väldigt utbredd missuppfattning.

Jesus Facepalm:
He forgives you. But still…

Jesus kallar oss aldrig till Evangelisation. 

Jag ska förklara hur jag menar, när du tagit ett djupt andetag och lugnat ned dig. Men. Låt oss faktiskt börja där.

Ordet ”evangelisation” är ett påhittat ord, som inte existerar mellan Bibelns pärmar. Det är en slags ”verksamhet” som kyrkan på något sätt ska ”göra”, vid sidan av annan verksamhet som kyrkan gör. I det här sättet att se det blir något annat som vi gör – nämligen hjälpa människor, en annan verksamhet – ”diakoni”. I samma grad som ”ungdomsverksamhet” eller ”gudstjänst” är verksamheter. Kyrkan ses som en organisation (i sämsta fall) eller åtminstone en organism (i bästa fall) som gör saker.

Apologetiken blir, i det här synsättet, något som ska stötta ”evangelisationen”. De som ska evangelisera ska kunna övertyga och ge koherenta redogörelser för den kristna dogmatiken. Eller i alla fall den egna rörelsens dogmatik. Och det måste i det här systemet därmed också skapas en balans mellan evangelisation, med apologetik, å ena sidan och diakonin å andra sidan.

Men det är en radikalt obiblisk bild. Det är ett användande av termer på ett sätt som är helt främmande för traditionell kristendom (äldre än 160 år, sisådär…) och det är ett synsätt som, menar jag, nu håller på att bita oss i ändan. Därav artikeln om Diakoni och Apologetik.

För så här ser det i själva verket ut:

I Bibeln används ordet ”diakoni”. Det är ett ord i den grekiska grundtexten som brukar översättas med ”tjänst”. Det kopplas samman med utdelning av mat till fattiga i Apg 6 och strax därefter blir Stefanus, en ”diakon”, Bibelns första martyr. Men.

Ordet betyder inte enbart praktisk hjälp, utan diakonia används om all slags tjänst. I Apg 1:17 och 1:25 är det ordet som Petrus använder om Apostlarnas (i sammanhanget också Judas’) tjänst. I Apg 12:25 omtalas Paulus (och Barnabas och Johannes Markus) mission som just diakonia. Men ordet används mer än 40 gånger i Nya Testamentet och handlar om kallelse – profeter kallas till diakonia (”tjänst”), församlingstjänare – absolut, tjänsterna (som är många, men Anden är en) i 1 Kor 12, att förkunna är diakonia på massor av ställen. Och till sist används ordet om hela Församlingens tjänst i breven till församlingarna i Uppenbarelseboken (2 kap).

Församlingen har alltså inte en verksamhet som heter ”diakoni”. Församlingen har en diakoni – en tjänst.

Och församlingen har en Mission – ett uppdrag.

I ”Missionsbefallningen” handlar det om att göra saker. Beroende på i vilken av böckerna vi läser uppmanas vi, som Kristi lärjungar, att förkunna ”Goda Nyheter” (sidenote: Hur ofta gör vi det? Vad är Goda nyheter av det vi säger och gör? För andra, alltså?) och att göra människor till Jesu lärjungar. Att lära dem hålla alla de bud Han gett.

Men det är alltså inte ”lära” som i ”läsa en bok och det kommer ett prov på fredag”, utan träna människor. Att leva på ett visst sätt. Se gärna vilka Hans bud är i Matt kap 5-7 med parallellställen…

Vilket för mig in på det egentliga ämnet i den här posten…

Bild på Cappuccino, med nalle som mönster i mjölkskummet. Cappuccino har fått sitt namn på grund av färgen, som är samma som cappuccin-munkarnas.

Samtalet kan föras vid en Cappuccino. Som alla kyrkohistoriker vet.

Skillnaden mellan teori och praktik

Jag tror att de flesta kristna, oavsett teologisk skolning, skulle hävda att ren vetskap om hur saker och ting ligger till inte är nog för att vara en kristen. Vi måste låta det vi vet påverka oss, så att vi lever det vi tror. Det här är, i själva verket, skälet till att studera teologi. Det är skälet till att syssla med teologi över huvud taget.

Det går inte heller att säga att ”kan du de här sakerna – a, b och c – då är du kristen”. Inte ens om du kan försvara eller förklara kristen dogmatik (”Vill kandidaten redogöra kort för Treenigheten och klassisk kristologi och pneumatologi och hur de ges uttryck i de klassiska kristna bekännelserna?”) är du kristen. De flesta av oss förstår, någonstans, att Gud inte sätter några direkta kunskapskrav.

Många av oss älskar till och med att säga ”det är inte religion, utan att en relation”.

Just därför blir det emellanåt svårt med tanken om en ”evangelisation” som är skild från ”diakoni” eller snarare – en kristen livsstil. Människor kan inte ”evangeliseras”, såsom i ”gå en kurs och sedan kunna tillräckligt mycket” för att bli kristna. Vi måste tränas in i kristet liv. (Det här är Den Stora Tanken i Jakobs Brev).

Den kristna traditionen

Att hålla alldeles för hårt fast vid en ”Skriften Allena”-tradition(!) här är inte fruktbar. Den skär i stället av alla rötter bakåt i historien. För kristna hade inte tillgång till Biblar och kunde alltså inte själva läsa Bibeln förrän långt fram i modern tid. Först fanns det inga biblar tillgängliga, före Tryckpressen. Efter Gutenberg fanns inte Bibeln översatt till ett språk som talades av fler än präster. Efter översättningarna fanns ingen bredare folkbildning och människor i de breda lagren var analfabeter fram tills för omkring 100 år sedan.

Så bara reflektera över detta i tio sekunder – människor har inte läst Bibeln. Kristna – goda kristna – har inte läst Bibeln. Man har inte haft det förhållandet till texten. Alls. 

Många av våra kristna förebilder genom historien har älskat Bibeln. Absolut. Men man har inte haft den tillgänglig som text. Som skrift. Vilket gör att ”Skriften allena” blir… ptja… historielöst. I ordets alla bemärkelser.

Penna och kladdblock, lappar med försök att skriva Kristusmonogrammet

Penna och kladdblock. Hopknycklade lappar med försök – experiment – att skriva Kristus-monogrammet. (XP).

I stället tänkte sig tidiga kristna att tron var något som lärdes ut som en träning – Didaché. Det var ett liv som skulle levas. Man blev inte lärjunge genom att studera vid en lärares kateder, utan genom att vandra med en lärare och göra. Praktisera.

Vår egen syn på kunskap och lärdom har lett fram till en uppdelning mellan teori och praktik i modern tid, som varit extremt skadlig i Kyrkan och som också i åtminstone frikyrkligheten lett fram till uppdelningen i ”evangelisation” och ”diakoni”, i förlängningen.

Men tänk om vi i stället skulle tänka mindre uppdelat. Om det här med att vara kristen handlar mindre om att tro exakt rätt eller ha viss kunskap, utan mer handlar om att faktiskt leva på det sättet som Jesus förespråkar?

Om det som mötte människor var ett liv där Kristus gestaltas, snarare än ett tros-system där Han förklaras – vad skulle hända? Hur skulle en genuin, kristen, apologetik se ut i så fall? Och hur skulle vi som kristna börja må, om vi i stället för att tänka på lärjungaträning eller uppdrag eller tjänst som något vi gör, började tänka på det som ett sätt att leva i stället?

Skulle vi vara närmare eller längre ifrån Missionsbefallingen? Längre ifrån eller närmare Bergspredikan? Längre ifrån eller närmare Jesus?

 

 

 

Det här inlägget postades i Apologetik, Diakoni, Dogmatik, Historisk teologi / Kyrkohistoria, Kultur / Sociologi / Reflektion, Systematisk teologi, Vardagsexegetik och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Skillnaden mellan att leva Kristet och tro rätt

  1. Pingback: Skillnaden mellan att leva kristet och tro rätt | Rebellas andra

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *