Tecken

Jag fick förtroendet att skriva i smått fantastiska Södermöre Pastoratsblad. Om du inte vet vad det är för något så klandrar jag dig inte, men jag vill verkligen tipsa om det. För pastoratsbladet är något så ovanligt som en liten populärteologisk pärla. Varje nummer har ett tema och olika kända och okända teologer och skribenter bjuds in.

Det känns som att bli tillfrågad om att göra ”Sommar i P1”, för teologer.

Min text är inklistrad här, men jag rekommenderar verkligen att du läser hela numret!


 

Penna och kladdblock, lappar med försök att skriva KristusmonogrammetYlva Eggehorns förunderliga text drabbar mig plötsligt. ”Ett hemligt tecken”. Hur är ett sådant? Är inte ett tecken något som ska kunna uppfattas av alla? Kan det finnas hemliga tecken, också? Något som betyder något specifikt för en viss grupp och något annat (eller inget alls) för andra?

Jag själv är blind, men arbetar i Frälsningsarmén som ”omsorgs-officér”, det vill säga ungefär ”diakon”, bland människor med olika funktionsnedsättningar. Jag har den tjänst jag har, sedan 2015, bland annat för att jag hjälpligt förstår teckenspråk. Dövas huvudspråk.

En del människor undrar då ofta hur vi kan kommunicera. För även om jag kan språket, kan jag ju inte se tecknen. Och orsaken till att de hakar upp sig vid detta, är ofta att de själv är ”synskadade”. Alltså, att de är så fast i ett visst sätt att se, att de inte kan förstå hur något kan fungera utan det synsättet. För lösningen heter, helt enkelt, ”taktilt teckenspråk”.

Jag kupar mina händer ovanpå den andres händer och kan avläsa handformerna, följa med i rörelserna, lyssna efter munrörelser. Allting för att avkoda ett tecken.

Inom parentes – i just de här situationerna är vi inte funktionshindrade. Inget hinder föreligger, för oss, att kommunicera. Vi har ett gemensamt språk. Det är snarare alla andra som är utanför detta, som är hindrade från att delta. Från att förstå. Eller från att nyfiket lyssna eller avkoda.

Det kan bli våra ”hemliga tecken”.

Hela Nya Testamentet är skrivet på en Grekiska som kallas Koiné. Det är det gemensamma (koinos) språk som användes runt hela Medelhavet från omkring 400 före vår tideräkning, till omkring 600, vår tideräkning. Det var ett gemensamt språk, över många, många kulturer. När Paulus ofta talar om, och skiljer mellan, ”judar och greker” så är det alltså inte mellan medborgare i olika nationalstater, utan mellan omskurna judar och ”alla de andra”. Resten av världen.

Och i ”koinonia”, det gemensamma hushållet, den andliga gemenskapen, var just Koiné ”hemspråk”. Det är först då vi inte har det gemensamma språket som Kyrkan splittras. I Öst och Väst, Grekiska och Latin till en början. Och så småningom i olika nationalkyrkor eller folkgruppskyrkor.

Under den här tiden i Kristendomens historia används gärna fisken som ett identifierande tecken. Ett hemligt tecken, om man vill.

Begynnelsebokstäverna i vår äldsta tros-bekännelse, Jesus Kristus Guds Son Frälsaren (eller Frälsningen), bildar nämligen ordet ”fisk” på Grekiska. Iesous Christos Theou Yios Soter – Ichtys.

Själva tecknet gjorde att kristna, under pågående förföljelse kunde identifiera varandra, men om någon annan kom i närheten så lät samtalet som ett vardagligt samtal om fisk. Man kunde rent av kommunicera ordlöst. Medan man talade om vad som helst, kunde den ena per-sonen lite tankspritt dra foten i vägdammet i en liten båge. Den andre, om den var kristen, kunde då svara med att göra samma sak, så att de gemensamma bågarna bildade en bild av en fisk. Medan om den andre personen inte själv var kristen, såg hon inget alls.

Bekännelsen till Kristus blev något gemensamt. Och den som var andligt blind, den som var van att se saker ur ett visst perspektiv, just den missade den oerhörda bekännelsen. Det var Jesus Kristus som var Herre, inte Kejsaren! Just den här stunden märker vi just den här platsen som intagen av ett annat rike. Just den här stunden, när vi ritar tecknet tillsammans, är det en bekännelse till både syskonskap och gemenskap. Men också till att det faktiskt är Gud som är Herre. ”Var inte rädd – det finns ett hemligt tecken”.

Vi talar ibland om Kyrkan (med stort K), som ett tecken. Om att vi är, eller i alla fall vill vara, ett tecken för världen. Och tänk om vi kunde få vara ett slags ”teckenspråk” för människor att uttrycka sin tro. Tänk om vi fick vara något för människor att lägga händerna på, att följa med i rörelsen och inse vad meningen är i tecknet. För här ligger en utmaning. Jag tror inte att de flesta idag har den relationen till Kyrkan i Sverige, att de faktiskt kan lägga händerna på den.

Alldeles för sällan är en matkasse Kyrkan. Alldeles för sällan är djup, meningsfull gemenskap Kyrkan. Alldeles för sällan talar vi ett gemensamt språk. Vi kan inte ens alltid skapa ett tecken, tillsammans, i detta jordiska damm. För att Kyrkan emellanåt inte bjuder in till just ett ”tillsammans”, utan i stället ritar sina tecken själv. Utan att skapa tillsammans.

Det känns, för mig, ibland som att vi övergett Kristus som ”hemligt tecken”. Som det som bär oss, som det som ska göra oss frimodiga. Och i stället har vi skapat ett internt tecken, med våra strukturer och maktordningar, kyrkoordningar och Gudstjänstordningar. Vi pekar på dessa, våra tecken. Men vi är inte ett tecken för världen. Vi är inte Kristi Kropp.

Men.

Det finns ett hemligt tecken, som när vi återupptäcker det, kommer göra oss till ett tecken för världen.

Det här inlägget postades i Diakoni, Exegetik, Församlingsteologi, Kultur / Sociologi / Reflektion, Vardagsexegetik och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *