Teologi som ger ungdomar självmordstankar är dålig teologi. Alltid.

”Ty så älskade Gud världen…” är inledningen på den mest kända versen i Nya Testamentet. Här finns inga asterisker. Inga undantag. Varje människa du möter är skapad och älskad av Gud.

En församling byggd på kärlek.

Jag vill bara att det här ska vara solklart. Att vi är överens om åtminstone grunderna i kristen tro, innan vi går vidare.

Jag tror dessutom att alla kristna är överens om att vi inte kan göra oss förtjänta av en relation med Jesus, men att Gud visar sin kärlek till oss genom att Jesus dog för oss medan vi ännu var syndare (Rom 5:8). Det var alltså inte så att Gud höll upp en mätsticka och sa att ”du måste vara minst så här helig, innan du är välkommen hos Mig”. I stället höll Han sin famn öppen för oss, när vi som minst förtjänade det.

Vi vet att Gud på allt sätt hjälper dem som älskar honom att nå det goda, dem som han har kallat efter sin plan. Ty dem han i förväg har utvalt har han också bestämt till att formas efter hans sons bild, så att denne skulle vara den förstfödde bland många bröder. Dem han i förväg har utsett har han också kallat, och dem han har kallat har han också gjort rättfärdiga, och dem han har gjort rättfärdiga, dem har han också skänkt sin härlighet.

Vad innebär nu detta? Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss? Han som inte skonade sin egen son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla, varför skall han inte skänka oss allt med honom? Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud frikänner, vem kan då fälla? Kristus är den som har dött och därtill den som har uppväckts och sitter på Guds högra sida och vädjar för oss.

Vem kan då skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd? Det står ju skrivet: För din skull lider vi dödens kval dagen lång, vi har räknats som slaktfår.Nej, över allt detta triumferar vi genom honom som har visat oss sin kärlek.

Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre.

Romarbrevet 8:28-39

Det finns alltså ingenting – INGENTING – som kan skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus. Ty så älskade Gud. HELA världen. Utan asterisker. Utan undantag. Allting har sitt ursprung i Guds kärlek.

Det här är Goda Nyheter. Evangelium. Oavsett vad vi gjort, älskar Herren oss. (Luk 15). Herren säger inte ens ”omvänd dig först, så kan du komma sedan. Han dör för oss ”medan vi ännu [är] syndare”. Och det är så viktigt att vi hajar det här och är överens om detta innan vi bygger på med något mer i vår teologi, alls.

Historien börjar med Guds kärlek. Historien om Världen. Om Guds Frälsningsplan. Och historien om dig och mig. I allt är vi inneslutna i Guds kärlek.

Jag skriver detta för att i helgen såg jag dokumentären ”Syndarna”. Det är en måste-tittning för alla som arbetar i någon typ av församlingsarbete, men framför allt för oss som har förtroende att förkunna.

Jesus Facepalm

I dokumentären skildras två personers uppväxt inom två olika församlingar ur Pingstkyrkan, men jag tror, nej vet, att det kunde vara vilken kyrka som helst. Båda berättar om de många positiva saker de fått med sig. Hur de fått vänner och upplevelser – lägerveckor och ungdomssamlingar. Den trygga miljön. Värmen.

Men

Båda har också stött på en teologi som fått dem att till sist överväga att ta sina liv.

Och det är här jag vill skrika!

Om du predikar – och din förkunnelse får åhörare att vilja ta sitt liv – då är det en dålig predikan. Helt enkelt.

Punkt och slut och färdigdiskuterat.

Om du tänker efter förstår du att det är sant. Gud är livets Gud. Den Levande. Han vill inte att någon enda person ska gå förlorad. Och om vi nu kommit fram till, redan tidigare, att fundamentet i vår tro är att Herren älskar ALLA MÄNNISKOR – hela Kosmos – på ett sätt så att INGENTING kan skilja oss ifrån den kärleken… …ja, om allt detta är sant, då kan inte Guds vilja vara att någon skall ta livet av sig.

Och i så fall – om du predikar ett budskap, eller på ett sätt, som får människor att vilja ta livet av sig, så speglar det inte Gud. Inte vem Gud är. Inte hur Gud känner för de människorna. Och det är inte Goda Nyheter – Evangelium – som förkunnas. Predikan är därmed… dålig. Kass. Sådär ”bättre-med-en-kvarnsten-om-halsen-och-kastas-i-havet”-dålig.

Det är så enkelt. Man kan INTE försvara det med ”båda sakerna kan vara sanna”, för – igen – där finns inga asterisker. Inga undantag. Det handlar om att faktiskt inte gå omvägar kring de texter som du tycker obekväma – de som säger att Guds Kärlek är chockerande.

I bästa fall är det bara ett misstag, där predikanten inte klarar av att skilja mellan förgrund och bakgrund, centrum och periferi i läran. Och därmed kan behöva lite handfast handledning. Men i sämsta fall – när någon tar livet av sig – tar du ansvar för vad du predikat? Hur du uttryckt det? Är ens frågan som du har så starka åsikter om så viktig att du hellre offrar liv än har fel?

Vad gör det oss predikanter till om vi predikar så att resultatet blir död – inte liv?

Och vad gör det oss förkunnare till om vi vänder bort blicken, när våra kolleger predikar på det sättet?

 

Det här inlägget postades i Dogmatik, Församlingsteologi, Själavård, Systematisk teologi och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *