”…till man och kvinna?”

TL; DR -versionen: När Jesus pratar om skilsmässa i Matt 19 handlar det inte om att bekräfta tvåkönade, heterosexuella äktenskap utan om något annat.


Inledning

Jag har under den här våren fortsatt att utforska vad Jesus faktiskt säger, i flera av sina tal. Och jag har funderat över varför det blev så kontroversiellt, det han sade. En av texterna jag arbetat lite mer med är de första 12 versarna i Matteusevangeliets 19 kapitel.

Det är en text som ibland använts för att hävda att äktenskapet enbart kan vara mellan man och kvinna, att människan är skapad binärt som man och kvinna och att alla andra möjligheter i sexuell eller könsidentitet är utanför åtminstone skapelseordningen och möjligen även synd.

För att göra en sådan läsning måste man dels sluta läsa före vers 7 – alltså hoppa över andra halvan av avsnittet, samt också därmed bortse mot den kontext som det sägs i. Jesus frågas ju inte om samkönade äktenskap, om köns- eller sexuell identitet, utan om skilsmässa.

Men läser vi resten av sammanhanget, alltså till vers 12, ser vi att Jesus själv tar upp frågor om könsidentitet i texten.

Så – om de som hävdar att texten handlar om att Jesus bekräftar könsroller och heterosexuella äktenskap – vad i Jesu uttalande skulle vara kontroversiellt? I den tiden eller i vår tid? Jesus bekräftar enbart Lagen, sett på det sättet. Ger alltså Jesus Fariséerna rätt här?

Jag menar att det är textens andra hälft som den större, teologiska, tyngden ligger. Texten handlar inte om vilka kön som kan ingå i ett äktenskap, utan säger något mycket viktigare.

 

Texten

När Jesus hade avslutat detta tal bröt han upp från Galileen och kom in i Judeen på andra sidan Jordan. Stora folkskaror följde honom dit, och där botade han dem. Några fariseer kom fram till honom för att sätta honom på prov och frågade: ”Är det tillåtet för en man att skilja sig från sin hustru av vilken anledning som helst?” Han svarade: ”Har ni inte läst att Skaparen från början gjorde dem till man och kvinna?” Och han fortsatte: ”Därför skall en man lämna sin far och sin mor för att leva med sin hustru, och de två skall bli ett. De är inte längre två utan ett. Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt.” De frågade: ”Varför har i så fall Mose bestämt att mannen skall skriva ett skilsmässobrev för att skilja sig?” Han svarade: ”Därför att ni är så förstockade tillät Mose er att skiljas från era hustrur, men från början var det inte så. Jag säger er att den som skiljer sig från sin hustru av annat skäl än otukt och gifter om sig, han är en äktenskapsbrytare.”

Lärjungarna sade: ”Om mannens ställning till hustrun är sådan är det bäst att inte gifta sig.” Han svarade: ”Alla kan inte tillägna sig detta, utan bara de som har fått den gåvan. Det finns sådana som är utan kön från födseln och sådana som av människor har berövats sitt kön och sådana som själva har gjort sig könlösa för himmelrikets skull. Den som kan må tillägna sig detta.”

–Matt 19:1-12, Bibel 2000

En (mycket kort) textanalys

Texten om skilsmässa kommer i ett sammanhang i Matteusevangeliets handling då Jesus lämnat sin hembygd, Gallilléen, för sin sista resa till Jerusalem och påskfirandet där. Jesus har precis innan, nära sin hemstad, hållit ett långt förmanande tal till sina lärjungar om förlåtelse och lärjungarnas ställning inför varandra och världen i stort. När han nu går in i Judéen konfronteras han direkt av företrädare för Fariséerna, en slags judisk “väckelserörelse” av främst lekmän, men vars inställning var att Lagens bud måste hållas, till varje pris, för att Gud skulle beskydda sitt folk. Det var, i deras ögon, oförmågan att hålla Lagens bud som lett till att landet gång på gång blivit invaderat.

Texten om skilsmässa är alltså väldigt tydligt en fråga om Lagens auktoritet. Och ett direkt ifrågasättande av Jesu ställning som lärare. Jesus hänvisar direkt i situationen både till den erfordliga lagtexten, men också till det större sammanhanget – varför lagtexten kom till.

De 12 versarna ur Matteus 19 ingår inte, utan vidare, i ett större tematiskt sammanhang, bortanför inställningen till Lagen. Lyfter man bort versarna ur den kringliggande texten, som ett redaktionskritiskt verktyg, försvinner hela sammanhanget, inte enbart ett argument ur ett större samtal. Texten kommer alltså inte i ett sammanhang rörande relationer, äktenskap eller liknande som hjälper läsaren att förstå eller nyansera meningen här.

I texten förklarar Jesus budet om skilsmässa som orsakat av människornas hjärtans hårdhet. Jesus pekar på att Lagen faktiskt kommit till för att reglera hur ont en man kan göra en kvinna som är i beroendeställning. Men “från början var det inte så”. Man och kvinna var skapade för ömsesidighet. Jämlika. Det fanns inga lagar som reglerade det, för det behövdes inte.

Lärjungarna (!) utbrister då “Om mannens ställning till hustrun är sådan är det bäst att inte gifta sig”. (I parallelltexten i Markus 10:1-12 frågar i stället lärjungarna om de uppfattat Jesus korrekt och han upprepar sig.) Jesu inställning att det enbart är på grund av otukt (eller snarare “μὴ ἐπὶ πορνείᾳ” alltså ett begrepp som också handlar om trohet i ett bredare perspektiv – se exempelvis Hos 1:2 LXX) som en skilsmässa kan vara giltig är alltså chockerande onormal. Även om Jesus använder ett ord för otrohet med tydliga sexuella konnotationer – πορνείᾳ – i stället för exempelvis μοιχεία (oftast översatt “äktenskapsbrott”) – är själva poängen i denna del av texten att en kvinna får inte lämnas utan försörjning av sin man. Det är ett enormt brott med en patriarkal norm, som i det närmaste betraktar kvinnan som mannens ägodel, åtminstone i juridisk mening.

Som svar till lärjungarnas – gissningsvis förfärade – utrop fortsätter Jesus “Alla kan inte tillägna sig detta utan bara de som har fått den gåvan.” Han fortsätter med en kort utläggning med olika exempel på män som inte kan gifta sig eller vara otrogna, för att de helt enkelt är eunucker från födseln, att de kastrerats, eller gjort sig själva till eunucker för himmelrikets skull. (Grundtexten använder genomgående just εὐνοῦχοι, där Bibel 2000 anger “utan kön”, “berövats sitt kön” och “själva gjort sig könlösa”) Sedan avslutar han hela talet med “Den som kan må tillägna sig detta.”

I den sexuella värdehierarki som Jesus och Hans lärjungar var en del i, är det förvisso mycket som känns igen från vår egen tid – den förstärkta, “goda” eller “bättre” sexualiteten är den heterosexuella, monogama. Men i Jesu tid också tydligt inom äktenskapet, med barnalstring som tydligt mål. Jesus tycks ha detta tydligt för ögonen och hans lärjungar hade det helt tydligt när han börjar tala om eunucker – helt enkelt sådana som inte, av ett skäl eller annat, kan gifta sig. Alltså skaffa barn. Eller idka könsumgänge.  

Hans lyftande av dessa – människor som stympats eller valt att leva “könlöst” som någon slags goda exempel går tvärt emot den förmodade Skapelseordning som åhörarna antog att Jesus talade om och som sedan också förstärks i Lagen (5 Mos 23 – 24, samma text som sedan handlar om skilsmässobrev) och går tvärt emot den literala läsningen av Lagen. Jesus verkar här i stället föreslå en sexuell värdehierarki där Trohet, oavsett vilken lott en blivit given när det gäller själva könsorganet och därmed könsumgänget, är överst. Till och med dem som Lagen förbannar och inte tillåter att de tas upp i Folket, bekräftas och lyfts här av Jesus som fullvärdiga i “Himmelriket”.

Jämförelse med andra teologers slutsatser

I The Queer Bible Commentary konstaterar Thomas Bohache “[…]in his teaching on divorce (Matt. 19.3–9), Jesus counsels mutuality between a husband and wife, rather than affirming the traditional laws of divorce that favoured the husband.” Bohache delar också synen att Jesu inkluderande av eunucker i “Himmelriket” (kontra Folket) är både att höja deras och kvinnors status, gentemot den literala läsningen av Lagen. (Guest et al 2006:507).

Sammanfattning och slutsatser

Det är tydligt att Jesus här låter sakfrågan – om skilsmässa – bli ett exempel i en större exeges (utläggning) om Lagen i stort. Poängen är att Lagen givits för folkets hjärtans hårdhets skull. Jesus visar i sina exempel på sin lära – en läsning av Lagen som är mer knuten till ett omsorgs- / rättviseperspektiv än en bokstavlig försanthållande av en enskild regel. Det är inte Regeln i Lagen (den om skilsmässa) som ska följas – det är ordningen att leva i trohet som är den bakomliggande tanken. Det är inte regeln i Lagen om förskjutande av den med könsambiguitet som gäller – det är tanken att Guds Rike som större än Folket som måste gälla. 

Även den som inte kommer fram till samma slutsatser rörande könsambiguitet, måste konstatera att läsningen av hela texten inte kan användas som ett argument att ”enbart heterosexuella ska kunna gifta sig”. Texten uttalar sig inte om det, alls. Det är inte biologin som man och kvinna som Jesus lyfter fram, utan rollerna av två människor som kompletterar varandra som Jesus talar om. Det är ömsesidighet som är skapelseordningen i det här samtalet, inte en binär biologi.

Att stanna sin läsning vid vers 7 för att bygga en teologi omkring heterosexuella äktenskap gör våld på texten. Den tar inte hänsyn till det svar som Jesus faktiskt ger och det är att fuska med exegetiken. Vi tillåter oss inte, som teologer, att lyfta verser ur sitt sammanhang för att de ska säga vad vi tycker. Och vi borde alla vägra att göra det på ett sådant sätt att Jesus inte ens får ge resonemanget till sitt svar – att vi enbart lyssnar på första meningen.

Textens poäng blir i huvudsak att sudda ut gränser i status mellan män och kvinnor – båda har samma status i äktenskapet – och mellan εὐνοῦχοι och omskurna judar – båda har samma ställning inför Gud. Fokus skiftar i texten från äktenskapet som barnalstrande för Folket, till att omfamna en idé om Riket som byggt på något större. 

 

 

Det här inlägget postades i Exegetik och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till ”…till man och kvinna?”

  1. Maria skriver:

    Tack, Mackan! Jag har ofta känt mig obekväm med just Matteustextens plats i vigselritualen. Den är sökt och konstig och fokuserar, som du mycket riktigt noterar, när den styckas upp på helt fel saker. I de fall jag har använt Ruts tal till Noomi håller riten ihop, vilket ju blir roligt pga att det är en kvinnas lojalitet till en annan kvinna, men framförallt sätter den texten rätt saker i fokus.
    Jag har inte ofta tänkt på fortsättningen, men sätter den omedelbart i samband med Filippos möte med den etiopiske hovmannen. Jag undrar om det är det här samtalet som en tid senare möjliggör hovmannens dop?

    • Mackan Andersson skriver:

      Jag har också sett att de två texterna handlar om samma sak – att Guds Rike är större än Folket. Men jag har inte gjort den kopplingen som du gör, tidigare. Men jag gillar tanken. Det känns som rimligt att det kan ha varit så, att Filippos faktiskt var med vid det här tillfället och har den erfarenheten sedan när han upplever händelsen med hovmannen.

      Vid frikyrkliga vigslar är texten förvisso valbar, men det klassiska valet är ofta 1 Kor 13 i stället.

  2. Monica skriver:

    ”Never read a bible verse”
    Mycket bra skrivet, Mackan. Att lyfta ut verser ur sitt sammanhang för att påvisa sin egen uppfattning är alldeles för vanligt. Vilken tur att du finns <3

  3. Rebellas andra skriver:

    Poängen att kvinnan inte får lämnas utan försörjning. Hur mycket måste man tolka, s.a.s., för att komma dit? Men tanke på tiden och samhället låter det vettigt, mycket vettigare än teorier om äktenskapet som sakrament osv. Men det står väl inte rent ut, det går att läsa annorlunda och här gör du ett val. Eller?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *