Trosbekännelse som raster, eller som sammanfattning?

I mitt benande mellan förgrund och bakgrund, har jag stött på ytterligare en punkt omkring vilken det utvecklats två huvudlinjer, nämligen trosbekännelserna. 

De två linjerna, eller synsätten, är avgörande för hur vi läser Skrifterna och försöker förstå Guds ord. Och naturligtvis också, därmed, avgörande för förkunnelse och liv. Huvudsakligen är skillnaden på hur vi faktiskt använder trosbekännelsen i fråga – som ett raster eller som en sammanfattning.

En del människor har närmat sig tron genom trosbekännelsen – det må vara den apostoliska, eller någon annan. (Inom Frälsningsarmén kan det t ex vara genom våra 11 lärosatser). Detta är egentligen inget fel i sig. Det är i stället, enbart, att ta avstamp i Dogmatiken, snarare än i Exegetiken. Förhållningssättet som sådant är inte vare sig bättre eller sämre än det omvända.

Men

Problem uppstår om en börjar läsa Bibelns texter med den aktuella trosbekännelsen som ett raster. När själva bekännelsen, i sig, blir normerande för vad i och hur man läser Skrifterna. De texter som faller utanför själva rastret blir på det sättet mindre viktiga.

Bekännelsen som raster

Ett enkelt exempel här är människor som läser Bibeln med den Apostoliska bekännelsen som raster, och som därför missar otroligt viktiga delar;

Vi tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare.

Vi tror ock på Jesus Kristus,hans enfödde Son, vår Herre,
[…]

— De två första meningarna i Apostolicum

OK, Gud Fader är allsmäktig, skapare av allt. Men alla övriga karaktärsdrag? När vi läser exempelvis 1 Mos 1-2 med de här glasögonen, är det lätt att hamna i tankar kring Guds skapande – hur gick det till? Hur lång tid tog det, egentligen? Hur gammal är jorden? – och missa frågor som är lika viktiga i texten – vad säger texten om Guds relation till skapelsen? Till människan? Varför går vi omkring med en känsla av tomhet, som enbart tron på Jesus verkar kunna fylla?

När trosbekännelsen – ja de flesta bekännelserna – används som raster, missas också att Gud älskar rättvisa, att Gud vill upprättelse för enskilda och slutligen för hela mänskligheten. Mycket av evighetsperspektiv och hopp försvinner, och så vidare. Över huvud taget missas så gott som alltid Människans roll och människans respons.

Bekännelsen som sammanfattning / slutsats

Det andra förhållningssättet, är att se på trosbekännelsen, vilken den nu än är, som en sammanfattning av våra gemensamma slutsatser i några viktiga frågor. Det synsättet utesluter inte att det finns viktiga frågor utanför dessa som besvarats i bekännelsen. Det utesluter inte heller att vi kan ha olika läsning av texterna, men att bekännelsen är till det vi är överens om.

Det här förhållningssättet tar avstamp i Exegetiken – att försöka läsa och förstå och utlägga Bibelns texter, först och främst. Trosbekännelsen blir så att säga en kort kommentar till de stycken i texterna som vi historiskt stridit om och så småningom blivit överens om.

Det leder också fram till slutsatsen att det finns detaljer där vi inte är överens, också i de frågor som diskuteras. Att sammanfattningen är av vad vi är överens om, men att det finns olika tolkningar. Det finns saker som inte nämns, och det är en bra sak. Det utmanar oss att inte förhålla oss slentrianmässigt till sanningarna i skriften, utan att göra dem till våra egna sanningar.

Trosbekännelserna som avgörande vad som är förgrund och bakgrund

När vi ska försöka avgöra vad som är förgrund och bakgrund i vår tro, vår teologi och vår förkunnelse, är det inte säkert att trosbekännelserna hjälper oss. Om vi använder dem som ett raster, missar vi viktiga – ja, evighetsviktiga – läror och förhållningssätt. Vi kan förledas att tro (!) att Kristendom handlar om att i första hand tro rätt, men missa vad den faktiskt handlar om när det gäller liv. Risken är att kristendomen blir en religion, till skillnad från en relation med Jesus. Och en religion med huvudsakligt fokus på epistemologin – vad håller vi för sant. Det blir en fattig tro, en helt utan utsäde in i andra människors liv.

När vi använder dem som sammanfattning av vad vi är överens om, skapar de en gemenskap. Och det är något mycket viktigt. Vi får bekänna oss, tillsammans, till vår gemensamma tro. Men det blir också mer en slags Bibelkommentar. Vår tro och vårt liv har som utgångspunkt att försöka förstå och leva ut texterna mellan Bibelns pärmar. Vi försöker förstå hur de kan vara och bli Guds Ord, eller ja, Guds tilltal, i vår egen verklighet.

Det är antagligen en längre väg att gå. Men det är också den enda vägen som är värd det. Den som ger utsäde för världen.

 

Det här inlägget postades i Dogmatik, Epistemologi, Församlingsteologi, Historisk teologi / Kyrkohistoria, Kultur / Sociologi / Reflektion, Systematisk teologi och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *