Tvivel som Andlig disciplin

Bild på morötter. Det viktigaste sker i det osynliga. Utan rötterna är det som syns ovan jord helt meningslöst.

Det är inte alltid det som växer i det synliga som är viktigast.

När jag var ung…

Min tro har formats till vad den är idag genom ett antal perioder. Jag måste, som Paulus, säga ”När jag var barn tänkte jag som ett barn” och jag har ofta i nutid försökt att etikettera min egen tro som ”post-” det ena eller andra. Vanligtvis ”postkarismatisk” men jag har använt prefixet i andra sammanhang. För att visa andra var jag vandrat. Utan att tydligt säga vad jag kommit fram till.

Min tro är inte färdig. Mogen. Men den är mognare idag. Med djupare rötter. Än allt det där jag sätter efter ”post-”.

En del människor håller upp sin barndoms tro som den mest genuina. De älskar att sjunga

Barnatro, barnatro – till Himmelen du är en gyllene bro.

Men jag kan inte sjunga så, utan att det skär i öronen och skorrar i hjärtat.

Tvivlets insteg

Den Gud jag mött i olika ”karismatiska” sammanhang var en Gud som talade direkt till människor med profetiska tilltal. En Gud som bryr sig om varje del av våra liv. Vad vi gör med vår tid, våra tillgångar, våra relationer, vem vi ska gifta oss med, och så vidare.

Den Gud jag mötte svarade på bön om helande – Han ville att alla skulle leva friska. Om någon inte blev frisk berodde det på djävulens trick och finter.

Men den Gud jag lärt känna var också en Gud som existerade i korta ögonblick. I små textsammanhang. Gud var närvarande i varje liten sekund, men inte Evig, på något konstigt sätt. Bibeln var inte stora berättelser, utan ögonblick. Inte stora sammanhang utan ett pussel av tiotusentals små pusselbitar av sanningen.

Och till sist blev det en Gud jag inte kunde tro på. Jag fick överge min karismatiska tro. För att finna… en annan? Gud.

Ta en sådan fråga som helande. Om jag bad för någon, som inte blev frisk – hur kunde jag stå ut med en sådan teologi? Antingen var det Djävulen som lade hinder i vägen. Men vad gjorde jag då med alla löften om att stå djävulen emot och han ska fly? Vad gjorde jag av texter som dem om Guds vapenrustning i Efesierbrevets sjätte kapitel? Om jag, trots att jag stod emot djävulen, trots att jag följde Gud, trots att jag tagit på mig hela rustningen, trots… ALLT… inte fick ett svar i form av ett helande? Ville inte Gud att personen skulle bli helad? Var inte Gud allsmäktig? Var faktiskt inte Gud större än min bön, än min eventuella brist på tro? Vad hände med frågor om rättfärdighet? Om att ha tro som ett senapskorn?

Om min tro skulle leva på bibelord – ”Mannakorn” – vad gjorde jag med texterna mellan de bibelord som räknades? De som min tro byggde på? 

Utan det större perspektivet blev det här helt outhärdliga frågor. 

Flykten till tvivlet

Jag kunde inte tro på en sådan Gud. Men jag hade heller inga förebilder i hur jag kunde tro på ett annat sätt. I den karismatiska fåran fanns något som jag nu skulle vilja karaktärisera som ett andligt högmod – människor som själva inte hörde till den karismatiska rörelsen var i olika utsträckning avfällingar från den sanna, kristna tron.

”Liberal” tro var ett skällsord. Man skulle vara ”radikal”.

Att våga släppa taget om en sådan tro, utan att våga lita på att det fanns någon att dela erfarenheterna med, hade varit omöjligt för mig. Men jag hade två bröder i tron som kom att betyda mycket för mig. Två killar som aldrig slutade att vara sig själva. Som aldrig förväntade sig att jag skulle vara på något speciellt sätt.

Trots att vi inte pratade dagligen och stundligen, hjälpte de mig. De visade för mig att det fanns genuina sätt att tro på Gud, som inte gick sönder i kontakten med Verkligheten och Livet. Två föredömen.

Att vandra i tvivel. Och tro.

Jag kom till sist fram till en punkt där varje gammalt plagg av min tros klädnad hade tagits av mig, och jag stod naken inför Gud och omvärlden.

Jag fick släppa taget kring favoritpassager i Bibeln – de betydde helt enkelt inte vad jag ville att de skulle betyda. De var delar av en större berättelse, som handlade om något helt annat.

Och jag fick släppa taget om favoritidéer i dogmatiken. Saker som, faktiskt, var idémässigt fel. Osanningar om vem jag var som människa (”Du är en själ, du har en ande och du bor i en kropp”). Osanningar om vem Gud var. Där jag tidigare läst Johannesevangeliets 3:16 och betonat ”var och en som tror”, fick jag plötsligt se orden ”hela världen” och i nästa vers ”inte […] döma världen, utan att världen skulle bli räddad”.

Och till slut, efter ett decennium, hitta en väg framåt. Vägen hem.

Vägen hem, för mig, kom i att börja träna mig i Teologi. När jag plötsligt mötte flera idéer kring hur en kunde tro, blev inte tron längre en boja. Inte något jag skulle tillägna mig eller tvinga mig själv till. Det blev i stället en frihet. Ett val. Jag kunde välja att följa mitt hjärta. Att börja lita till att Herren kunde leda mig, faktiskt, genom sin Ande. Utan att det fanns en pastor eller profet som var tvungen att ge sitt godkännande. Utan att jag, personligen, kunde lita på Hans ledning, hans röst i mitt eget hjärta.

Vandringen framåt

Vandringen går nu hemåt. Jag är inte framme än, men jag försöker följa Guds röst och tilltal till mig. Jag försöker att förhålla mig skeptisk. Kritisk. Tvivlande. En del tycker att det skulle vara en väg bort från Gud. Men jag tänker tvärtom. ”Sanningen”, säger skrifterna, ”skall göra er fria. Guds ord är sanning.”

Guds ord. Inte människors ord om Gud. Gud är större.

Tvivlet som andlig övning

Så – får jag ge ett tips;

Tänk igenom hur du tänkte och trodde om Gud för 20 år sedan. Och fundera. Har du släppt några idéer om Honom? Om Guds karaktär? Har du släppt några idéer om Bibeln och dess texter? Vad har du omvärderat?

Och om du inte har ändrat något, alls – är skälet att du är kvar i en omogen tro? Att du faktiskt inte växt?

Skriv så ner en trosbekännelse. Hur du tänker att Gud är. Hur du tänker att Du är. Hur du tror att Världen, egentligen, är. Vad ber du för? Vad hoppas du på? Vad är du tacksam för?

Och återvänd, om 20 år, och se vad i din trosbekännelse du fortfarande är trygg och bekväm med. Och fundera vad som är störst varningssignal – om du är bekväm med det mesta, eller obekväm med det mesta. 

Gud välsigne oss alla.

 

Det här inlägget postades i Församlingsteologi, Kultur / Sociologi / Reflektion, Systematisk teologi och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Tvivel som Andlig disciplin

  1. Mats Arndtzén skriver:

    Så bra uttryckt och skrivet!

  2. Monica skriver:

    Underbart Mackan! Jag känner igen mig i så mycket. Tack för dina kloka ord <3

  3. Daniel skriver:

    Mycket bra! Livet är en förändringsprocess. Om inte, vad har då livet för mening. Med erfarenheter och ny kunskap förändras prioriteringar och perspektiv och tro. Det är härligt att se nytt. Tack Mackan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *