Vad är i centrum? Var går gränsen?

Ibland hamnar jag i samtal med kristna (och inte sällan pastorskollegor) om gränser. Vanligen handlar det om Gränsen Mot Världen eller åtminstone Världsligheten.

Det kan vara samtal som rör ungdomsverksamheten i en församling – ”Hur håller vi kvar ungdomarna?”, ”Är det okej med en filmkväll eller en kväll då man bara spelar bowling?” eller formulerat lite annorlunda ”Hur mycket andakt har ni i era grupper?” Underförstått; vad är det för något som gör att det här är kristet? Skillnaden mot världsliga nöjen?

Det kan också röra vem som får vara medlem i en församling. Många församlingar är idag i allt väsentligt idéella föreningar. Många är till och med organiserade just som sådana. Med stadgar och medlemskrav och tydliga gränsdragningar mellan Innanför och Utanför.

Men håller det, verkligen, teologiskt?

Borde vi inte i stället se på Församlingen som målas upp i Nya Testamentet som en familj  där änkorna inte lämnas utan försörjning, där de troende har allt gemensamt – också ekonomin, där vi delar måltid med varandra? Just det sistnämnda torde vara otroligt revolutionerande, inte minst för att just Måltiden var en Stor Grej för judar på Jesu tid och man inte kunde äta vare sig vad som helst eller med vem som helst, hur som helst.

Föreningsmodellen är alltså en struktur som inte är speciellt biblisk. Det finns inga texter i Nya Testamentet som handlar om årsmöten, val av styrelse eller stadgefrågor. Men det finns texter i Nya Testamentet som handlar om hur maten ska distribueras, där man utser just församlingstjänare som ska ombesörja att alla får det de behöver, etc. Det är Den Första Tjänsten som Församlingen utser. Betalda herdar eller liknande kom långt, långt senare.

Men är, för att gå tillbaka till den inledande frågan, i så fall ”innanför” och ”utanför” församlingen fortfarande en fråga? Hur viktig är Gränsen. Och väl ”innanför” – hur nära gränsen kan man gå, utan att ”avfalla” och hamna ”utanför”?

Det finns förvisso andra sätt att se det! Och jag finner tröst i det.

Redan tidigt i Kristenhetens historia finns en slags ”medlemsskola” att träna in inför ett dop. Träningen – Didaché – är den kanske bäst kända tidiga kristna texten, utanför Bibeln. Men just här talas det alltså om kristen tro och kristet liv som Träning. Som något man lever och efterhand blir bättre på. Inte en tydlig gräns Utanför / Innanför, men ett tydligt Centrum. Jesus och Guds Rike.

När det finns ett Centrum, snarare än en gräns, blir saker som riktningen i livet viktig. Jag kan ju, exempelvis, befinna mig ”utanför” en formell församlingsförening. Men med Hjärtat, Livet riktat mot Centrum. Och jag kan vara ”innanför gränsen” i en formell församlingsförening och vara riktad från Centrum. Bort mot något sämre.

Det här är en tanke som känns lättare, rent teologiskt, men svårare att få till i praktiken.

Fundera, exempelvis, över hur kyrkornas verksamheter skulle se ut om de inte gick ut på att hålla kvar medlemmar ”innanför”, utan i stället handlade om ett gemensamt Centrum? Om vi tänkte mindre ”förening” och mer ”familjemiddag”? Om vi tänkte mer ”Träning” och mindre ”Ett Enda Transformerande Ögonblick”. (För att uttrycka det sista i en Catch-phrase ”Kristen som något man blir, inte något man primärt är”).

Fundera, vidare, kring hur många av de samtalsämnen eller frågor som vi har, som vi främst ställer till varandra för att ta reda på just ”utanför eller innanför”? Var står den du pratar med i frågor som rör alkohol? Äktenskapet? Och fundera över om vi kan förhålla oss till varandras hjärtas riktning i stället? Vad skulle det göra med de där samtalen?

 

Det här inlägget postades i Systematisk teologi och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Vad är i centrum? Var går gränsen?

  1. Andreas Rönnqvist skriver:

    För att stjäla från andra uttryck – livet i sig är ”arbetet”, vårt arbete är att bygga en gemenskap, en församling. Arbetet blir inte ”klart”, utan är en kontinuerlig strävan.

    Eller för att formulera det på ”mitt sätt” – vi är en ekvation, vars mening är att beräknas, inte definieras. En ekvation som kontinuerligt förändras och utvecklas och vår plats i det större, är vår förmåga att beräkna, ta in och lämna ut, i en aldrig sinande ström.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *