Vilken skillnad gör ett decennium?

Det är sista veckan för året – och för decenniet.

Och jag vill ägna tiden åt att reflektera lite. Vilka delar av min teologi har varit så viktiga att de inte kan omförhandlas? Vilka delar är, så att säga, bärande?

Och – kanske viktigare – vilka delar är inte det? Vad har ändrats under det senaste decenniet? Vad har påverkat? Vad har fått nytt ljus och vad har jag släppt? Var har jag ändrat uppfattning?

Vilken mylla växer vi i?

Vilken mylla växer vi i?

Det här tror jag är viktigt. Och att vi, faktiskt, är väldigt ärliga med. Vi har antingen en levande tro; en som kan vara ung, spirande, sökande och en som så småningom mognar. Eller så har vi en död tro. Utan utveckling. Inget borde höja varningsflaggor mer än när människor påstår ”Jag beslutade mig att följa Jesus 1970 och inget har ändrats sedan dess. Jag står kvar på exakt samma ställe idag, teologiskt, som jag gjorde för femtio år sedan.”

Kanske är det här det viktigaste som vi kan göra som andliga ledare – att vara transparenta med de omprövningar vi gör. Att våga leda, också genom att visa att det finns delar vi tvivlar på i vår egen teologi, eller att vi inte är färdiga i varje stycke. Att det är ett liv, inte enbart något att lära utantill. Att det är naturligt med utveckling. Och att trädet ibland måste ansas för att frukten ska bli god.

Så jag vill uppmuntra dig att göra en liten orientering – var står du idag? Jämför med igår. Vad har påverkat dig det här decenniet? Hur har det påverkat din teologi? Vad har fördjupats och vad har beskurits? Vilka frågor är mindre svart-vita? Vilka har blivit tydligare att du måste ställning i?

Fundera. Gör ett bokslut. Och, om du vågar vara öppen, om du vågar leda, så behöver faktiskt de du leder också få veta. Så dela med dig. 

Det tänker jag göra här.

 

Mitt personliga bokslut för decenniet

Först och främst finns ett antal händelser / skeenden som gjort stort intryck på mig. I någon slags kronologisk ordning (även om en del skeenden så klart överlappar varandra):

– Jag sökte och blev antagen till Frälsningsarméns Officérsskola. Det är en tvåårig teologisk grundutbildning. Även om jag läst ganska mycket teologi innan detta, gör läsandet i grupp något viktigt i oss. Alltid.
– Våren 2013 blev jag blind.
– 2013 blev jag ordinerad officér i Frälsningsarmén. Mitt första förordnande var som kårledare i Umeå.
– Januari 2015 gick jag igenom en mycket smärtsam skilsmässa.
– 2015 fick jag också mitt andra förordnande och fick flytta ”hem” till Malmö igen. Min tjänst här är som ”Omsorgsofficér” (ungefär som Diakon i andra samfund) med ansvar för Frälsis arbete bland syn- och hörselskadade i södra Sverige.
– 2016 i december gifte Astrid och jag oss.
– 2017 läste jag lite teologi igen, Uppsala, den här gången.
– 2016-2018 satt jag med i Frälsningsarméns Etiska Råd, senare Frälsningsarméns Etiska och Teologiska Råd, just i egenskap av att ha lite teologisk träning.

Men också större saker har skett det här decenniet. I världen runt omkring mig hände flera saker som påverkat min teologi.

Under 201x-talet ritades den frikyrkliga kartan om rejält.

2011 gick tre tidigare samfund, med sinsemellan ganska olika teologisk syn på ämbete, dop och nattvardsgemenskap ihop och det som tidigare varit Metodister, Baptister och Missionsförbundare skulle nu samlas i ett samlat sammanhang – Equmeniakyrkan.

Sveriges, utan konkurrens, mest kände frikyrkopastor – Ulf Ekman, lämnade ledarskapet för Sveriges kanske mest kända församling, ”Livets Ord” i Uppsala och gick i stället med i Katolska Kyrkan.

Och den i Sverige kanske bäst kända utländska pastorn efter Billy Graham – Bill Hybels – lämnade Willow Creek. Både som församlingspastor, som ledamot i det internationella nätverket kring Willow Creek samt som ansvarig för Leadership Summit-konferenserna. Allt som en följd av att flera fall av ”sexual misconduct” uppdagats. Hybels har nekat till anklagelserna, men har lämnat ledarskapet helt.

Hur har detta påverkat mig och min teologi?

Det har, först och främst varit ett decennium som för mig varit ganska stormigt och omvälvande. Samtidigt har jag inte stått mitt i stormarna, även om jag inte varit opåverkad av dem. Jag har varit ivrig påhejare av Willow Creek Sverige och ofta funktionär vid deras olika konferenser, exempelvis. Men aldrig en del av den inre kretsen. Bara för att nu ta ett exempel för hur jag menar. Jag har, på samma sätt, ett dunkelt förflutet i en trosrörelse-församling, men var inte en del av Livets Ord. Och framför allt har jag inte behövt att själv processa hur min egen pastor lämnar den kyrka han själv startat för att gå med i Katolska Kyrkan (en kyrka han själv hårt kritiserat, bland annat i boken ”Doktriner” från 1995.)

Men den här ”i blåsten, men inte mitt i stormen” har gjort mig övertygad om vikten av djupa rötter.

Men – elefanten i rummet, då? Hur påverkar det ens teologi att bli blind?!!!

Min erfarenhet har varit, först och främst, att det är Jesus som bär. Inget annat.

Under omkring ett halvår förlorade jag kontakten med Bibeln. Jag hade inte lärt mig punktskrift ännu och de ljudbiblar som fanns var av totalt undermålig karaktär. Jag fick i stället lära mig leva på de texter som jag hade i mitt hjärtas förråd. Och när jag hörde bibeltexter i Officérsskolan, så memorerade jag dem. De första texterna jag lärde mig läsa på punktskrift var just bibeltexter.

Men i perioden av frånvaro av bibelns texter, fick mitt andliga liv fördjupas på andra sätt. Jag fick lära mig att be i stället. Att tro. Att älska människor.

Och så småningom har jag lärt mig vilken välsignelse det kan vara att inte se. Att jag slipper se. Jag slipper se omöjliga skönhetsideal i den offentliga reklamen, hela tiden. Jag slipper det ständigt pågående ”du duger inte!” och får i stället umgås med Gud. Jag kan inte längre ens se om en människa jag möter har märkeskläder eller inte. I stället har jag fått lära mig att se bortom det ytliga. Och det är en välsignelse, inget annat.

Det här fick mig, rent konkret, att ändra tankar kring hur jag såg på helande.

Helande är inte enbart, enligt mig, helbrägdagörande. Att bli hel kan betyda något helt annat. Att hitta sin plats. Att syn, på ett nytt sätt.

Mitt arbete fick mig också att ändra synen på min kallelse i livet. Jag känner mig helt hemma med att inte längre vara arbetsledare, inte ekonom, inte vaktmästare, skyddsombud eller hundra andra saker innan jag börjar arbeta med människor. Och i mer religiösa termer – att ha gått ifrån församlingsledning till diakoni. Jag känner mig tydligare som en tjänare än som en ”ledare” i den tjänst jag är i nu och det är något jag är mer bekväm med.

Teologiskt har det inneburit att vissa texter har fått en större tyngd. Och vad innebär det, exempelvis, i Uppenbarelseboken när Laodikeia-församlingen kritiseras för att vara ljum? Eller varningen till församlingen i Efesos – att de övergett sin första kärlek?

Att bli förkastad och älskad igen – i hela processen att skilja sig och sedan hitta kärleken – lyfter naturligtvis också ett antal viktiga bibeltexter. Berättelsen i Lukas 15 kapitel om ”Den förlorade sonen” är en sådan.

Men mer än något har den erfarenheten gett mig ljus över texter som jag tidigare haft svårt för. Texter kring skilsmässa och äktenskap, både i evangelierna och i breven. För när vi läser dem dogmatiskt, kan de framstå som sterila och utan nåd. En slags instruktioner, som måste hållas till varje pris. Men mitt i min egen skilsmässa såg jag hur texterna faktiskt skrevs som en slags skydd för människor. Att ingen, så långt det är möjligt, ska bli ”den svagare parten” i en skilsmässa. Att ingen ska köpa sig fri från ansvar. Och att en tradition i frikyrkan av ”äktenskapet måste hållas ihop till varje pris”, faktiskt inte stämmer. Det finns flera skäl, vilket både Jesus och apostlarna konstaterar, när äktenskapet faktiskt inte har förutsättningar för att fortsätta.

Teologiskt är det naturligtvis viktigt. Jag fick ändra min egen syn på äktenskap och skilsmässa. Men också bli mer medveten om vad livet faktiskt gör med oss. Att vi emellanåt helt enkelt bara måste göra det bästa vi kan. Att det måste finnas nåd. Att det måste finnas försoning. Och att det absolut inte gör det lätt eller att smidigt eller mindre smärtsamt. Men att Jesus är med.

Och med den vetskapen går jag, tillsammans med min familj, in i ett nytt decennium. Jesus är med. ”…när allting annat vacklar” som sången ju säger.

Gott Nytt År. Och om du är teolog, i någon bemärkelse – försök att göra ett bokslut. Var gärna konkret. Hur har din teologi ändrats, under det här decenniet?

Och om svaret är ”inget” – är det kanske, rent av, en varningssignal?

Det här inlägget postades i Dogmatik, Församlingsteologi, Kultur / Sociologi / Reflektion och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

1 svar på Vilken skillnad gör ett decennium?

  1. Jerker Sjölander skriver:

    Mycket intressanta och mogna reflektioner med djupa och relevanta slutsatser. Om vi inte växer i vår tro och insikt i Guds-rikets alla ”hemligheter” då är vi andligt döda även om vi lever ett fysiskt liv och menar oss ha en väl utvecklad tro. Livet i tro behöver en ständig tillväxt och fördjupning för att inte tyna bort. Men detta betyder inte att de grundläggande elementen i vår tro nödvändigtvis ska förändras om de vilar på solitt fundament. Förändringar är inte huvudsaken, men kan vara nödvändiga om det visar sig finnas brister i förståelsen av det Gud vill uppenbara, men inte uppfattats till fullo. Det finns alltid nya insikter att hämta ur den outsinliga, eviga källan.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *