Vilken teologisk skolning krävs för teologisk debatt?

Idag skriver Joel Halldorf i tidningen Dagen. En balanserad och tänkvärd artikel. Men det känns som att jag skriver det omdömet varje gång jag citerar karln, så ta det med samma nypa salt som allt annat här på bloggen.

Jag tänker inte gå i polemik med honom. Alls. Jag tänker inte heller att vi behöver gå in på sakfrågan här – ska präster i Svenska Kyrkan i framtiden förväntas viga homosexuella par (i stället för som nu – tillåtas viga). Kort sagt – vigselrätt eller vigselplikt.

Jag tänker i stället att debatten som följer Wanja Lundby-Wedins (numera Kyrkostyrelsens första vice ordförande) förslag. Joel konstaterar att Svenska Kyrkan måste kunna motivera en praxis-ändring teologiskt, inte politiskt eller trendkänsligt. Jag håller med honom. Men jag vill konstatera att det finns två sidor i den här frågan, där inte heller de som är samkönade vigslar över huvud taget, och därför mot en vigselplikt, heller har ett slags teologiskt carte blanche. Det är inte så att de har några tyngre vägande teologiska skäl, heller, utan mer hänvisar till tradition när deras motståndare hänvisar till att ”hänga med i tiden”.

Och här är min tes – det är inte teologer, såsom i tränade i teologiskt tänkande och därmed utbildade i ett teologiskt hantverk (exegetik, systematisk teologi) som hörs i den här debatten. Inte heller denna gång. Inte på någon av sidorna.

Och på det sättet blir den här debatten, eller samtalet i de delar det är det, utan någon som helst teologisk gravitas. Och, vilket ska understrykas, ytterligare ett exempel på frågor där kyrkliga har högljudda åsikter, utan att ha teologiskt underbyggt dem.

Så – finns någon slags lägsta-nivå på kunskap som vi ställer på deltagande debattörer? Eller är religion och tro just en sådan sak som vem som helst får tycka till om? Väger alla inlägg lika mycket, eller måste någon som deltar i debatten faktiskt kunna redovisa hur denne kommit fram till sin ståndpunkt? Är det okej att säga ”Gud säger tydligt i sitt Ord ’X’.” eller måste vi faktiskt kunna säga vilken exegetisk metod vi använt för att komma till den slutsatsen?

Vi simmar i den offentliga i diskursen i ett hav av spekulativ, dålig teologi. Oavsett vilken sida vi står på i varje sakfråga.

Och jag själv, som kommer ur en konservativ, evangelikal bakgrund, förfäras ofta, ofta hur vi ger röst åt människor utan något reellt teologiskt hantverkskunnande, att företräda oss. Människor som inte avlagt ens en grundexamen i teologi. Inte ens i, ptja, konservativ evangelikal teologi.

Men det samma kan sägas om i stort sett varje schattering inom kristenheten i Sverige. Och i varje fråga. Vi väljer hellre Jonas Gardell än Jesper Svartvik. Vi väljer hellre Olof Edsinger än Joel Halldorf (för att nämna två, väldigt, olika delar av kristenheten, som gör samma misstag). Vi väljer hellre Daniel Norburg än Roland Spjuth, hellre Wanja Lundby-Wedin än Ann-Louise Eriksson. 

För jag menar – det är ju inte så att Svenska Kyrkan saknar teologisk kompetens. Inte heller frikyrkorna. Det är inte svårt att hitta duktiga, meriterade teologer i varje kyrklig och teologisk tradition i Sverige. Men vi ger dem så sällan rösten.

Så vad har vi grundkrav? Är vi okej med att ständigt företrädas i alla offentliga samtal av människor som inte har någon hantverksträning inom just specialfältet teologi? 

 

 

 

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

14 kommentarer till Vilken teologisk skolning krävs för teologisk debatt?

  1. Olof Edsinger skriver:

    Hej Mackan!
    Jag vet inte riktigt om jag borde blanda mig i här, men några delar av ditt resonemang väcker ändå min nyfikenhet.
    Den första är när du talar om personer som inte är ”utbildade i ett teologiskt hantverk”, som ”mer hänvisar till tradition” och som ”inte avlagt ens en grundexamen i teologi”. Av din text kan man få intrycket att jag själv skulle tillhöra denna skara … men nu undrar jag om det verkligen är det du menar? Jag har nämligen läst teologi (Johannelunds teologiska högskola inklusive ett år på Uppsala universitet) och jag är hyfsat väl inläst på akademisk teologi kring exempelvis krigen i Gamla testamentet, Romarbrevet och homosexualitet. Däremot skriver jag normalt för kyrkans lekfolk, vilket gör att det blir mindre naturligt att hänvisa till denna typ av källor.
    Angående din önskan att fler ”duktiga, meriterade teologer i varje kyrklig och teologisk tradition i Sverige” ska engagera sig i det offentliga samtalet så är jag helt med på noterna. Mer sådant! Men som sagt: på vilket sätt menar du att jag själv skulle vara alltför okvalificerad för att ta till orda?

    • Mackan Andersson skriver:

      Hej Olof! Och vad kul att du skriver här.

      Jag vill inte verka stöddig, för jag menar inte att du inte läst någon teologi.

      Men

      Du har en Fil Kand, va? Ungefär hälften så mycket teologi som en Teol Kand?

      Du är en kille som ofta hörs i debatten och har en stor megafon och en ordentligt gedigen snickrad plattform. Jag väljer dig som exempel på en ”kändis” och Roland som… well… Docent och en av landets kanske ledande evangelikala etiker. Men utan samma plattform eller megafon.

      • Olof Edsinger skriver:

        Jag förstår. Nåväl – akademiska poäng är som bekant inte allt. Och jag delar som sagt din frustration över att så få av våra doktorer och docenter känner sig ”kallade” att engagera sig i den offentliga debatten.

  2. Rebellas andra skriver:

    Rent allmänt känns det väl som tidens ytliga melodi: vilka människor vi lyssnar på, beror i ytterst liten utsträckning på faktisk kompetens, och vi begär sällan att få resonemang ordentligt motiverade. Frikyrkan har kanhända en sådan tradition, att inte prioritera skolning och så. Att just nu bryta det mönstret för att etablera något annat vore verkligen att gå emot tidens trender.

    • Mackan Andersson skriver:

      Fast stämmer det du skriver om Frikyrkan i modern tid? Jag tänker att THS i Stockholm ju numera varit Missionskyrkans (och numera Equmeniakyrkans) pastorsutbildning länge. Örebro Missionsskola är väl typ 100 år eller något och Johannelund är mer än 150 år. Alltså i princip lika gammalt som hela frikyrkorörelsen i Sverige.

      DÄREMOT finns det anti-intellektualistiska strömmar inom Frikyrkligheten och framför allt inom vissa delar av den.

      För mig var det en kul överraskning när PTS bildades, exempelvis. Och när det senare gick upp i ALT, som ju är en mer ekumenisk, frikyrklig teologisk utbildning blev jag jätteglad. Och, det ska erkännas, lite överraskad. Just för att den traditionen inom frikyrkligheten inte varit sådär vidare värst på att erkänna teologisk bildning, över huvud taget.

      Ah, well.

      • Rebellas andra skriver:

        Du har bättre koll på frikyrklighetens skolor än jag, helt klart. Men hur länge är det sedan dessa skolor började ha fullfjädrade teologiska universitetsutbildningar? Eller menar du att utbildnings- och teologiskepsisen alltid, eller iaf från 1900-talet och framåt, bara gällt en del av frikyrkligheten och att det är i full färd med att lösas upp?

        Dels tidens trender. Dels ett frikyrkligt arv, som kanhända inte är helt brutet, åtminstone vad gäller vilka man lyssnar till och varför. Om det inte är relevant, vilka andra orsaker hittar du, då, till det du ser?

        Eller så kan man strunta i att rota i det, bara konstatera ett faktum och vilja åtgärda. Men jag tror alltid det är bra att leta efter rötter. Mänsklig natur…?

        • Mackan Andersson skriver:

          Jag tror att situationen vi befinner oss i idag har flera orsaker. Dels en allmän kändisifiering i samhället. Vi ger människor megafoner för att de är kända, inte på grund av deras meriter eller kunskaper. Och det där har sipprat in i alla protestantiska samfund. Ja, även Svenska Kyrkan. Vet inte hur det ser ut i övriga kristenheten, men jag tror att det framför allt är en västkyrklig problematik.

          Men när vi pratar om antiintellektualism så är det väl så här att mer svärmiska rörelser, redan innan Pingstväckelsen och senare Karismatiska sammanhang, har alla det gemensamt att man hävdar, lite tillspetsat, att ”utbildningen dödar, men anden ger liv”. Men så gott som alla rörelser som funnits mer än 25-30 år verkar landa i att de behöver någon form av teologisk substans i andra generationen. Exakt varför kan vi naturligtvis diskutera men jag tänker att det är ett sidospår som vi kanske kan spara till en egen post. _ler_

          Däremot funderar jag över problemet vi har idag. Jag tror att det går att bryta ner i två frågor – Å ena sidan, som Olof antyder här ovan – hur gör vi för att få teologer att faktiskt delta i samtalet? Här tror jag att det kan behövas flera svar, men möjligen handlar det om att bland annat höja nivån i det offentliga samtalet från åtminstone de allra vanligaste och lägsta retoriska övertrampen. Å andra sidan tror jag också att vi måste fundera både en och två gånger kring varför vi anordnar publika debatter och samtal. Är det för att lära oss något eller är det för att ”dra folk till kyrkan” eller eventet eller vad det nu är? För handlar det om att lära sig något blir kunskapen liksom annorlunda värderad.

  3. Anders Henningsson skriver:

    Jag önskar att fler teologer läste ”Teos logos” Guds ord, och inte bara äldre apologeter/teologer och deras försök att bortförklara det i Guds ord som inte stämmer med tidsandan. De tolv som Jesus valde ut var olärda män av folket med relativt kärv ekonomi, men den katolska kyrka som romarrikets kejsare grundade kom snabbt att domineras av rika lärda apologeter med mycket dåliga kunskaper i Guds ord (typ Augustinus som inte tycks ha klart för sig att Guds ord gör en stor skillnad mellan sex inom och utanför äktenskapet – för Augustinus tycks alla sex ha varit synd först bara en petitess och senare i livet som en allvarlig synd – så eftersom han var upptänd av begär så gick han i kloster – istället för att gifta sig med sin sons moder).
    Dagens kyrkoadjunkter kan predikoturernas texter och de texter som dagens teologer diskuterar, men om man exempelvis påpekar att Debora var ledare för hela Guds församling, förmedlade och utlade den uppenbarelsen som ditintills var given i egenskap av domarinna och profetissa. Så kan man få ett så konstigt svar av manliga präster som, att det är inget man tagit upp i den teologiska debatten om kvinnliga präster så det är helt ointressant.

    Prästernas uppgift var däremot att förrätta offer och endast män var offerpräst, vilket är förklaringen till att i Katolska Kyrkan så kan kvinnor predika, men inte förrätta mässoffert.

    • Rebellas andra skriver:

      Halvt off topic, för det är ju inte din huvudpoäng. Men det är inte den förklaring jag hört om varför RKK inte godkänner kvinnliga präster. Argument om det ända sedan Jerusalems tempel manliga prästämbetet kan säkert förekomma men lekmän får egentligen inte predika i RKK, inte hålla själva gudstjänstens homilia. Andra små tal och texter under gudstjänsten, men icke homilian. Och eftersom kvinnor är lektanter blir det ganska skralt med deras predikande. (Möjligen är detta lite olika i olika katolska stift. Det förekom för några årtionden sedan att åtminstone teologiskt utbildade ordenssystrar fick predika i svenska katolska mässor, men sen blev det trängre och trängre med det.)

      Vanligaste förklaringen är snarare att prästen representerar Kristus och därför kan kvinnor helt självklart inte göra det – eftersom människor av olika kön är till sina väsen helt olika. Jag tar mig för pannan över det argumentet. Men det är en annan diskussion.

  4. Mackan Andersson skriver:

    Jag konstaterar att vår syn på Augustinus skiljer sig åt, i just huruvida han var insatt i Guds ord eller inte. I själva verket hävdas det att om Bibeln gick förlorad, så skulle man kunna återskapa den igen, genom att enbart läsa Augustinus. Så mycket citerar han ur den och så nära håller han sig texten. I vissa fall.

    Jag vill inte att det jag skriver här ska tas till intäkt för hans syn på celibatet, men jag tror att man gravt missförstår Augustinus om man menar att det är det enda eller det viktigaste han bidrar med till teologin. (Min egen uppfattning är att hans roll i den s k Donatistiska striden – där han står bergfast i sin tro på Nåden och framför allt på Schism, kristna emellan, som en svår synd – är det viktigaste. Men andra kyrkohistoriker har andra favoriter. Så. Bara säger.)

    I övrigt blir din kommentar lite… svepande. Jag har svårt att koppla det du skriver till ämnet i bloggposten och tycker närmast det kokar ner till ”präster läser inte Bibeln”. Vilket väl ändå inte kan vara din poäng? Jag missförstår eller missar något här. Tror du att du vill förtydliga?

  5. Markku skriver:

    Kyrkans historia är mestadels historian om karismatiska ledargestalter och deras inflytande. Långt ifrån alla var teologer. En del av dom tog fasta på andan i olika skrifter, en annan del var teologer i samma anda som jurister är lagtolkare dvs textfundamentalister och ansåg att andan eller Anden vara en farlig väg att följa.Nästan varje munk och nunneordern var en väckelserörelse som strävade efter att bli fri från hierarkins monopol på teologin. Samma utveckling på den protestantiska sidan . Statskyrkor kontra väckelserörelser.

    I dag, det är dom lekmännen (och kvinnor) som ställer dom intressantaste och viktigaste frågor och initierar diskussioner. Vad jag kan se , teologer(undantagen finns) har ofta svårt att bemöta dom med ett levande, icke dogmatiskt korrekt, svar.

    Påven är en intressant teolog som har uttalat sig. Tänk bara vilken kursändring det blev, när han förkunnade, att när det gäller frånskilda, omgifta och dom som har genomgått abort, skall kunna delta i eukaristin efter kontakten med den lokala själasörjaren och inte längre med biskopen. Alltså, nåden som essensen i evangelierna skall vara vägledande i stället för bokstaven och lagen.

  6. Anders Henningsson skriver:

    För att nu ägna mig åt NORMKRITIK så skiljer sig vissa kyrkors normer för församlingstjänare ”kyrkoadjunkter” alltså sådana som Stefanos (den förste martyren) från GUDS NORMER:
    ”8Församlingstjänarna böra likaledes skicka sig värdigt, icke vara tvetaliga, icke benägna för mycket vindrickande, icke snikna efter slem vinning; 9de böra äga trons hemlighet i ett rent samvete. 10Men också dessa skola först prövas; därefter må de, om de befinnas oförvitliga, få tjäna församlingen. 11Är det KVINNOR, så böra dessa likaledes skicka sig värdigt, icke gå omkring med förtal, men vara nyktra och trogna i allt. 12En församlingstjänare skall vara en enda kvinnas man; han skall hålla god ordning på sina barn och väl förestå sitt hus.”

    En församlingstjänare kunde i början kristenhetens historia vara en kvinna och men inte ”ungkarl” (en manlig församlingstjänare kunde naturligtvis var änkeman eller hans svärfar ha kan tvingat honom att överge sin hustru – och Gud därför gett honom asexualitetens gåva – till följd av att han konverterat till kristen tro).

    Förbunden är olika men Gud är densamme i GT som i NT och Gud visste att han godkänt Debora som ledare för sin församling och som förmedlare av hans ord (och det visste säkert Paulus med) och nya förbundet ska tolkas i ljuset av gamla liksom det gamla ska tolkas i ljuset av det nya, som NT:s nedtecknare gjorde.

    Det är denna form av normkritik jag anser viktig, normer som skiljer sig från de normer Gud givit oss! Inte de normer som skiljer sig från tidsandan i vårt land.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *