Ytterligare ett möte med Didymus

Jag sitter just nu och, mest för min egen skull tror jag, gör en översättning av Didymus ”De Spiritu Sancto”. Alltså hans bok om Den Helige Ande. Och jag är hänförd – Didymus är en lysande pedagog och är både både ödmjuk men också fast i vad han vill säga. Inte minst har han en otrolig vördnad mot Bibelns skrifter.

Jag har tidigare läst om och av Didymus. Men jag har bestämt mig för, nu, att helt överge benämningen ”den Blinde”. Didymus var blind, sedan tidig ålder, absolut. Men hans bidrag till världsteologin har inte så mycket att göra med det. I stället är hans bidrag färgade av en tydlig trinitarisk teologi, i alexandrinsk tradition. För den som tycker att det där lät onödigt ”fint” betyder det att han, i en tid då synen på Treenigheten kunde vara lite oklar eller grumlad ibland, var han väldigt, väldigt tydlig och pedagogisk när han talade om den. Han pekar hela tiden tillbaka på skrifterna, skrifterna, skrifterna och blir en slags ur-exeget i och med detta. (I en tid då kyrkan inte skilde på Systematisk teologi / Dogmatik och Exegetik på det sätt som vi gör idag).

Hur som helst – det gör att jag vill kalla honom för ”Didymus av Alexandria” i stället, framöver. Att lämna hans funktionsnedsättning helt därhän. För den är faktiskt inte så intressant.

Jag vet inte om det är intressant för någon annan, men så här ser i alla fall inledningen till boken ”Om Anden” ut. Didymus ursprungliga, grekiska, text har gått förlorad men Hieronymus översättning till Latin finns. Så här kommer ”grundtexten”, min översättning, och slutligen mina enkla tankar i anteckningsform.

I. Omnibus quidem quae divina sunt, cum reverentia et vehementi cura oportet intendere: maxime autem his quae de [Al. sancti Spiritus] Spiritus divinitate dicuntur: praesertim cum blasphemia in eum sine venia sit: ita ut blasphemantis poena tendatur, non solum in omne praesens saeculum, sed etiam in futurum. Ait quippe Salvator, blasphemanti in Spiritum sanctum non esse remissionem, neque in isto saeculo, neque in futuro (Marc. III) . Unde magis ac oportet intendere, quae Scripturarum de eo relatio sit: ne in aliquem saltem per ignorantiam, blasphemiae error obrepat.

Allt som handlar om Gud, måste undersökas med både vördnad och största noggrannhet. Speciellt allt sådant som rör Andens1 Gudomlighet, framför allt för att hädande mot Honom är utan förlåtelse; till och med så illa att straffet inte enbart drabbar hädaren i denna tidsålder, utan sträcker sig för all framtid. Det var Frälsaren själv som sade att den som hädar mot den Helige Ande inte kan få förlåtelse, vare sig i denna tidsålder eller i nästa. (Mark III).2 Därför är det ännu mera viktigt att undersöka vad skrifterna vittnar om Honom, så att ingen hädelse sker. I alla fall ingen felaktighet som sker av okunskap.

i

1 Alltså Den Helige Ande. Fotnoten finns i Hieronymus översättning, men Didymus skriver antagligen själv just ”Anden”.

2 Mark 3:29 med paralleller.

i Didymus uppmaning till noggrannhet när vi talar om Den Helige Ande och att grunda all lära på vad skrifterna säger, är en god tumregel för varje Bibelläsare, men framför allt för teologer och lärare. Vi får inte frestas att dras med i obibliska läror eller förminska Andens betydelse eller verk. Vi får heller inte frestas att lyssna för mycket till andra lärares och teologers tankar om Anden, utan i stället lyssna till Andens röst.

Ibland får vi helt enkelt försöka stilla oss och i vördnad återvända till Skrifterna.

Det här inlägget postades i Dogmatik, Exegetik, Historisk teologi / Kyrkohistoria, Språklig Exegetik, Systematisk teologi, Vardagsexegetik och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *