Podd-tips: G(ud)-punkten läser ”Som ett fan läser Bibeln”

G(ud)-punkten podcast

Ni som följer podden G(ud)-punkten har hört mig flera gånger där, när det varit samtal om Bibelläsning eller -tolkning i olika sammanhang. Jag har fått vara med nästan varje säsong, någon gång, sedan podden startade tror jag. Mellan avsnitt med jättar i den kristna världen som Brian Zahnd, Tim Whitaker, Laila Dahl och Olle Carlsson har jag emellanåt fått komma in och nörda om (främst) Bibeltolkning.

I avsnittet som släpptes idag så pratar Monica med mig om min nya bok ”Som ett fan läser Bibeln”. Vi träffades på ett kondis i Ystad och helgfikade, i början av fastan. Avsnittet är omkring 20 minuter och vi pratar om varför jag skrivit boken, men sedan också om hur vi både kan läsa och förstå och leva Bibelns texter.

Framsidan på boken

Lyssna, vetja. Och tack, Monica, för det här samtalet också. Våra samtal berikar alltid, både de som spelas in och de vi har mer privat. Herren välsigne dig också i den ännu nya tjänsten som studentpastor!

(Boken köper du här i elektroniskt format eller här i pappersformat.)

 

Publicerat i Uncategorized | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Om normkritik – Varför är vi emot slaveri? Egentligen?

I den (framförallt frikyrkliga delen av den) teologiska debatten dyker emellanåt upp människor – debattörer eller åhörare – som menar att ”det är väl bara att läsa som det står? Bibelns budskap är ju enkelt och tydligt! Det var olärda män som först följde Jesus och vi behöver inte krångla till saker!”

Författaren, fri i Anden, utan minsta slavok, Halleluja

Det är ett argument att ta på allvar – vi behöver inte stödhjul i form av en akademisk teologisk examen när vi läser Bibeln för att förstå vad den, i sin helhet, talar om; Gud är god. Du är älskad. Herren låter den som tar emot Honom att bli Guds barn och vi har ett underbart hopp i att en gång få se Jesus med våra egna ögon, i en tillvaro utan tårar, utan död, utan sjukdom.

Men det innebär inte att vi inte behöver en teologisk träning för att förstå vad Bibeln säger i enskilda frågor. Vi kan absolut förstå den, övergripande. Men när det handlar om att förstå den för vägledning i specifika fall, behöver vi emellanåt en teologisk träning. Både i att se vilka texter som ens är tillämpbara, men också i så fall hur de är tillämpbara.

Ingen kristen idag skulle hävda att slaveri – att någon kan äga en annan människa – är en kristen idé. I stället ses den idén överallt som ond. Kyrkorna i stort bekämpar slaveri, överallt i världen, och oavsett kyrklig tradition. Samtidigt är Bibelns syn på slaveri att det är något helt naturligt.  

3 Mos 25:44-45 “Vill du ha en slav eller slavinna, kan du köpa sådana av folken omkring dig. Ni får också köpa barn till invandrare som är tillfälligt bosatta hos er och sådana i deras familjer som föds i landet. De förblir er egendom,”

Ef 6:5 “Ni slavar, lyd era jordiska herrar ärligt och uppriktigt och med respekt och fruktan så som ni lyder Kristus.”

1 Tim 6:1–2 “De som bär slavoket skall visa sina herrar tillbörlig aktning, så att Guds namn och läran inte blir smädade. De som har troende herrar får inte brista i respekt mot dem därför att de är deras bröder. Tvärtom bör de tjäna dem ännu villigare därför att de som drar nytta av deras tjänster är troende och älskade bröder.”

1 Petr 2:18 “Ni som är slavar, underordna er era herrar, lyd och respektera dem, inte bara de goda och hyggliga utan också de orättvisa.”

(Det ord som översätts “orättvisa” här kan också översättas “onda”, “fördärvade” eller “perversa”. Det handlar alltså också om att slaven får finna sig i övergrepp.) 

Trots detta massiva skriftstöd (här är enbart upptaget några få exempel) så kom Kyrkan i stort fram till att Guds uppenbarade vilja är att slaveriet måste upphöra.

Hur?

Om det nu är så enkelt att det bara är att ”läsa som det står”, men alla texter som nämner slaveri både i gamla och nya testamentet menar att slaveri är tillåtet, naturligt och att slavar ska underordna sig sina herrar, hur kom vi fram till, som kristenhet, att slaveriet är något ont? Och – här vill jag vända mig direkt till dig som använder ”vi behöver inte någon teologisk träning för att förstå Bibelns klara budskap om X” – hur kom DU fram till att slaveri är något ont?

När vi läser texterna idag så måste vi läsa dem normkritiskt. Vi måste kunde skilja på vad som är Guds tilltal i en text och vad som är speglingen av ett dåtida samhälle. Vilka normer som rådde där och då, men som inte per automatik kan föras över (eller ens förstås) här och nu. Och jag vill hävda att det här är något som varje bibelläsare gör, oavsett om vi är medvetna om det eller inte. För annars, min vän, skulle du vara FÖR slaveri idag.

Kyrkan, som kropp, ändrade uppfattning om slaveriet. Det tog tid – slaveriet upphörde inte över en natt eller överallt samtidigt. I stället var det en utdragen process och en intern teologisk debatt, under cirka hundra år, innan det såg likadant ut överallt. Men, som sagt, idag är Kyrkan emot slaveri överallt och oavsett kyrklig tradition. Vi blir moraliskt uppbragt om vi stöter på eller hör talas om det. 

Men vi gör väl i att minnas att de som talade mot slaveriet framförde skapelseteologiska argument och talade om Gud som rättvis och rättfärdig och så vidare. Man talade om att Gud skapat människan, men inte slaveriet. Men man kunde inte utan vidare lyfta fram bibeltexter som direkt fördömde slaveriet. I stället fick argumenten bygga på förnuft – hur ska vi förstå de här texterna idag? Hur kan vi tillbe en Gud som gör människorna fria, genom att själva förslava dem – nej, bort det!

Det var ett enormt normkritiskt-teologiskt arbete, där alla argumenten kom att landa i en radikal omtolkning av Bibelns texter, om än inte dess budskap.

Icke desto mindre förstod vi, som kristenhet, att Gud skapat varje människa fri, med samma värdighet inför Gud. Och vi ändrade uppfattning. Trots vad Bibelns texter sa, både i Gamla och Nya Testamentet.  

Publicerat i Dogmatik, Exegetik, Historisk teologi / Kyrkohistoria, Kultur / Sociologi / Reflektion, Vardagsexegetik | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Några tankar om Johannesprologen (och en ny översättning av Nya Testamentet)

En del känner till att 2026 så firar fenomenet Bibeln på svenska 500 år (!) och att det rent av kommer att firas med en ny översättning av Nya Testamentet – NT2026. Det är Svenska Bibelsällskapet, förvaltarna av översättningen Bibel 2000, som gör en ny översättning. Nya Testamentet i Bibel 2000 släpptes 1981, så 2026 har den hunnit bli 45 år gammal.

Dels har språket utvecklats under de senaste 45 åren så att en ny översättning kan motiveras av det skälet, i sig själv. Men det har också gjorts viktiga skriftfynd under det nästan-ett-halvsekel som gått sedan förra gången. Så den nya översättningen görs inte från exakt samma grundtext som den förra översättningen. (Detta senare skäl är dock betydligt lättare vägande – det är inga omvälvande eller tros-förändrande skillnader som föreligger.)

Jag sitter med i en referensgrupp som ska komma med feedback på översättningen.

Det är en otroligt fin grupp av otroligt kompetenta människor. Men också människor som verkligen älskar inte bara läsningen, utan även läsaren, av Bibeln. De gånger vi träffats har jag alltid gått från mötena med känslan av omsorg starkast lysande.

Igår sågs vi igen och det var dags att samtala om Johannesevangeliets första kapitel, närmare bestämt Johannesprologen, alltså verserna 1-18. Översättarna ville bland annat få svar på ett par specifika frågor – t ex hur vi tyckte att den nya praxisen att översätta ”σὰρξ” – ”sarx” – ”kött” mer bokstavligt. ”Ordet blev kött” gentemot tidigare översättnings ”Ordet blev människa”. Men även denna gång så blev samtalet bredare än att enbart svara på de specifika frågor som översättare och stilister ställer. Så jag ville samla några tankar här, så vi tillsammans kan fundera vidare.

Först och främst kommer texten här:

 

I begynnelsen var Ordet,
och Ordet var hos Gud,
och Ordet var Gud.

Det var i begynnelsen hos Gud.

Allt blev till genom det,
och utan det blev ingenting till.
Det som hade blivit till i det var liv,
och livet var människornas ljus.
Och ljuset lyser i mörkret,
och mörkret har inte övervunnit det.

En man trädde fram; han var sänd av Gud
och hans namn var Johannes.

Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset,
så att alla skulle komma till tro genom honom.

Själv var han inte ljuset,
men han skulle vittna om ljuset.
Det sanna ljuset
som ger alla människor ljus
skulle komma in i världen.
10 Han var i världen,
och världen blev till genom honom,
men världen kände honom inte.

11 Han kom till det som var hans eget,
och hans egna tog inte emot honom.
12 Men åt alla dem som tog emot honom
gav han makt att bli Guds barn
åt dem som tror på hans namn,
13 som har blivit födda inte av blod
och inte av köttets vilja eller en mans vilja,
utan av Gud.

14 Och Ordet blev kött
och tog sin boning hos oss,
och vi skådade hans härlighet,
en härlighet som den ende sonen får av sin far,
och han var full av nåd och sanning.

15 Johannes vittnar om honom och ropar:
»Det var om honom jag sa:
Han som kommer efter mig
går före mig,
för han var till före mig.«

16 Av hans fullhet har vi alla fått del,
nåd utöver nåd.
17 För lagen gavs genom Mose;
nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus.

18 Ingen har någonsin sett Gud.
Den ende sonen, som själv är Gud och vilar vid Faderns bröst,
han har förklarat honom för oss.

En första tanke – hur översätter vi pronomina rätt?

I hela texten används genomgående det grekiska pronominet ”auto”, vilket inte riktigt kan översättas till svenska, fullt ut. Det betyder både hon, han, den, det och närmaste svenska pronomen är egentligen ”hen” – det vill säga i betydelsen ”vederbörande” – en person vars könsidentitet är okänd i texten (eller ointressant).

Här översätter man dock pronominet väldigt olika. Först som ”det”, syftande på Ordet, i de fem första verserna och sedan som ”han”, från vers 10, syftande på ”ljuset / Ordet”.

För mig är det självklart att pronominet ”han” måste användas efter vers 14 ”och Ordet blev kött”. I och med att Ordet föds in i mänskligheten finns plötsligt en kropp, könstillhörighet och ett mänskligt pronomen.

Så om det är just den ”reveal” som översättarna vill markera, när Gud blir människa, kan jag möjligen förstå användandet av ”det”, tidigare i texten. Men då blir också beskrivningen av ”ljuset” med mänskliga pronomina, så att säga, för tidigt i texten.

Jag tycker att det är svårt att prata om Gud som ett ”det”.

Jag hade så otroligt gärna velat se ett och samma pronomen genomgående i texten, för det är så originaltexten skriver. Eftersom ”auto” inte nödvändigtvis behöver översättas ”han / honom”, så måste vi inte heller fastna i en alltför patriarkal gudsbild – vi kan tillåta oss ”hen” innan vers 14.

Men kanske är jag för konservativ? Kanske motsvarar ”det” en bild av Gud för nutidsmänniskan? Vad tänker du själv?

 

”…tog sin boning…”

Och Ordet blev kött
och tog sin boning hos oss,
och vi skådade hans härlighet,
en härlighet som den ende sonen får av sin far,
och han var full av nåd och sanning.

Hur beskriver vi det här förhållandet i texten; Grekiskan använder ett verb ”ἐσκήνωσεν” – ”eskenosen” som förvisso kan översättas ”bo”, men mer ”tälta” eller ”slå tillfälligt läger”. De judar som läser texten förstår direkt hänvisningen att Gud bor hos människorna, som i Tabernaklet, men det är inte en fast bostad, så att säga.

Men hur ska det återges på en modern svenska? Används ens ”ta sin boning” som begrepp, längre, utanför ett formellt bibelspråk?

Jag vet att ordet ”levde” inte motsvarar det grekiska verbet. Men smaka på meningen ”Och ordet blev kött och levde hos oss…” Inte ”bodde”, som antyder att någon är bofast, utan ”levde hos oss”. En som delade våra villkor, men i var på genomresa?

Hur tänker du här? Är ”tog sin boning” fortfarande god svenska? Och om inte, hur vill du beskriva det? Kan vi hitta en översättning som kanske pekar tillbaka på just Tabernaklet och Guds närvaro där?

Hur tänker du själv, när du läser Johannesprologen i dess nya språkdräkt? Känns den vacker, för dig? Känns den klar och tydlig?

Låt mig också avsluta med understryka att jag verkligen gillar de provöversättningar jag läst. Jag vill verkligen inte vara orättvis i min kritik ovan, utan funderar bara om den översättning som föreligger verkligen säger det översättarna vill att den ska säga.

Men vi får be Herren att välsigna både översättningsarbetet och sedan vårat eget tolkningsarbete när vi läser. Att Herrens Ande får förklara Ordet för oss, när vi läser.

Publicerat i Exegetik, Språklig Exegetik, Vardagsexegetik | Etiketter , | Lämna en kommentar

Flera fans av Bibeln (och skvaller om framtiden)

Min nya bok ”Som ett fan läser Bibeln” har nu funnits i handeln i ganska exakt en vecka och redan har de första läsarkommentarerna kommit. Och jag är otroligt tacksam. Och glad. Och rörd. Och nästan lite förlägen, för det är så snälla kommentarer.

Läraren och författaren Christoffer Krämer skriver ”Jag rekommenderar inte så mycket exegetisk litteratur (texttolkning / Biblisk texttolkning) här på Facebook – men idag får bli undantaget.

Om någon kan guida dig igenom, och ge fördjupat förståelse för Bibelns texter så är det Mackan. Och han är rolig.”

Det är, om jag får skryta, ett otroligt högt betyg. Inte minst för att Christoffer är en av de roligaste människor jag vet. (Och här vill jag bara säga att om du arbetar med lärarutbildning eller -utveckling, så vill du boka Krämer.)

Nina Haglund skriver ”Jag har bara börjat läsa, och redan tåras det i ögonen… Jag bara visste det. Mackan skriver inte endast klokt, utan även vackert och med kärlek. Ett exegetiskt kärleksbrev till och från Gud / Mackan”.

Om boken lyckas tjäna in tillräckligt för att motivera en översättning, vill jag att Nina ska göra den. Helst både en till Engelska och en till Finska.

Än så länge finns dock boken enbart på Svenska och så kommer det nog att vara ett tag. Att ge ut den både i pappersform och i elektronisk form har varit bra för att få en snabb spridning, men nästa ”form” som den kommer ut i, blir antagligen som ljudbok. Även det handlar lite om hur mycket det kostar, men det känns viktigt för mig att boken blir tillgänglig för, exempelvis, läsare med synnedsättning, språkstörningar eller som helt enkelt bara helst läser med öronen.

Med största sannolikhet blir ljudboken en självpublicerad bok. Och med största sannolikhet blir den här sidan platsen där den kommer att kunna köpas. Johan, som hjälper mig med det tekniska, och jag tittar just nu på vilka tekniska möjligheter vi kommer ha att kunna sälja både e-bok och ljudbok här ifrån sidan. Kanske till och med i format som kan läsas med punktskriftsdisplay.

Efterfrågan på en sådan här bok är, av naturen, så pass låg att förlag har svårt att tjäna pengar på den. (Eller, förvisso, att jag som författare kan räkna med att få en rimlig timlön för arbetet med att skriva boken). Samtidigt så är det viktigt att när en sådan här bok äntligen släpps, så måste den också komma alla potentiella läsare inom räckhåll. Och samtidigt vill så klart alla att en kommande ljudbok ska kännas lika proffsig som pappersboken, även om det blir en självpublicerad och egenproducerad produkt.

Pappersboken kostar idag omkring 90 SEK. E-boken kostar omkring 60 (men har högre marginaler, rent ekonomiskt). Vad skulle du vara beredd att betala för en inläst version av boken?

 

Publicerat i Exegetik, Lärjungaskap, Språklig Exegetik, Vardagsexegetik | Etiketter , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Som ett fan läser Bibeln

Efter nio och ett halvt års arbete med texten så är den till slut här – min bok om Bibeltolkning, med titeln ”Som ett fan läser Bibeln”.

Tanken är att den ska kunna användas som grundbok i exegetik, men verkligen med betoning på ”grundbok”. Alltså för människor som vare sig sysslat med exegetik innan eller ens riktigt är säkra på vad exegetik betyder.

(Skriftutläggning, betyder det. I bred betydelse.)

Boken finns, som brukligt är numera, i två olika versioner.

Döda träd (via Amazon.se)
amazon.se/dp/B0CR88RQKW

Eller den elektroniska (som just nu enbart verkar säljas via Amazon.com):
amazon.com/dp/B0CR8LMDK2

Här är några citat för dig som vill få en känsla för hur boken ”låter”. Det går också att läsa utdrag (jag tror faktiskt flera kapitel) online

”Kan teologi ens vara skadlig? Ja. Dödlig? Ja. Både i Sverige och på andra ställen. Slaveriet stod och föll med dålig teologi. Morden i Knutby var en en direkt frukt av dålig teologi. Dålig teologi dödar. Och det är viktigt, till slut, att konstatera att vad som gör en teologi bra eller dålig inte är hur spridd läran är, utan vilka som potantiellt skadas av den.”

”Skulle Gud vara okej med våldtäkt, om det vore Lots döttrar som utsattes för det i stället för att det var just män? Hade Han skonat staden i så fall? Nej, bort det! Det är en fruktansvärd Gudsbild och det går inte att läsa texten så! Att fortsätta ha sitt fokus just vid männenska begå en homosexuell våldtäkt riskerar att säga mer om läsaren och dennes fördomar, än någon slags teologi rörande sexualitet.”

”Det här kapitlet innehåller enbart exempel. Välkända exempel. Förfärande aktuella exempel. Men listan av problematiska läsningar är långt ifrån fullständig och här behöver vi rannsaka oss själva. Vad gör exegetiken och slutligen teologin god? Jag tror att en del av det är att undvika läsningar som är skadliga och i någon mening dödliga för människor. Att vi aldrig ställer upp på att höra bibliska argument försvara förtryck. Att vi, helt enkelt, låter Evangelium förbli Goda Nyheter.”

”Processen att utsätta sig för Bibeln kan utlösa en kris. Saker som läsaren tagit för givet tidigare kanske måste sorteras bort, som helt enkelt obibliska. Men där är viktigt att inse att Gud är Sanningens Herre. Jesus är Vägen, Sanningen och Livet och om vi alltså måste göra oss av med saker som är osanna, så går vi Vägen, Sanningen och Livet till mötes.”
”Exegetik, när den bedrivs riktigt, är att kasta ut sitt kastnät i ordhavet, på andra sidan båten. Vi kan ha fiskat på samma ställe ”hela natten”, men plötsligt när vi byter reling, så blir nätet nästan fyllt till bristningsgränsen. Det är att plocka upp skatter där vi så att säga aldrig kunde ana eller tro att de fanns. Risken är, i stället, när vi fortsätter fiska på samma ställe och samma sätt varje gång vi kommer till skrifterna, att vi speglas oss själva i vattenytan.”

”Om vi tänker på Bibelns ord som ’mat’, är exegetens uppgift att tillreda måltiden. Allt du behöver, näringsmässigt, finns redan där. Exegeten ska inte ändra betydelsen av någon text, utan i stället förstå texten. Till slut är exegens uppgift att så att säga bli en Bibelöversättning. Att leva ett liv där texterna är så integrerade , att omvärlden kan läsa De Goda Nyheterna i läsarens liv. Att leva ett autentiskt liv, i gemenskap med Ordet, Jesus själv.”

Jag hoppas, mer än något annat, att det som ska lysa igenom i boken är kärleken till både Ordet, som är Jesus själv, till Bibeln och Guds församling och slutligen till medmänniskan. En viktig princip för mig har varit att när vi ska avgöra vad som gör en Bibelläsning till bra eller dålig, så handlar det om vem som i värsta fall skadas av läsningen. Att låta Bibelns budskap alltid landa i att det är Goda Nyheter.

Huruvida jag lyckats eller inte hoppas jag att du som läsare nu ska avgöra.

Publicerat i Exegetik, Språklig Exegetik, Vardagsexegetik | Etiketter , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Video: Föreläsningen från West Pride 2022 – Älskar Jesus Alla Barnen?

https://www.youtube.com/watch?v=X-n1DWzi85k

 

Här är videon från ”Älskar Jesus Alla Barnen” från West Pride 2022.

Publicerat i Dogmatik, Exegetik, Församlingsteologi, Kultur / Sociologi / Reflektion, Systematisk teologi, Vardagsexegetik | Etiketter , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Att be i Jesu namn?

I veckan så frågade en icke-troende kompis på Twitter vad Jesus hette i efternamn. Det är egentligen en rätt kul fråga och som kompiskretsens Söndagsskolelärare rättade jag till den mentala flugan och kavajen med armbågslappar och harklade mig.

Penna och kladdblock, lappar med försök att skriva KristusmonogrammetFör Jesus hette inte ”Josefsson” i efternamn.

Alltså – enligt traditionen så skulle han ha hetat ”Josefsson” – ”Ben Yoshef” i efternamn. Det är det förväntade. Men Jesus pappa var okänd. Eller snarare, Josefs faderskap var ifrågasatt. Så Jesus kallades i stället ”Marias son” (Mark 6:3, bl a.). Yeshua ben Maryam. Jesus var född utanför äktenskapet och det var inget som omgivningen tänkte låta honom glömma.

Jesus får till och med ett slags ”nom de guerre” av sina fiender – ”Jesus Nasareen”, eller ”Jesus från Nasaret”.

Det är ett tydligt sätt att försöka förlöjliga honom och visa att han inte kunde ha den auktoritet som han själv påstod. Nasaret var en lantis-by i Gallilleen och just meningen ”skulle någon profet komma från Gallilleen?” återkommer i alla evangelierna.

Det är lite som någon gammal mobbare som alltid måste poängtera att någon kommer från Åmål.

Så när till sist romarna hänger skylten på hans kors – ”Iesus Nazarenus, Rex Iudaeorum”, ”Jesus från Nasaret, Judarnas Kung”, så är det lite som att skriva ”Här hänger Judarnas Kung, Jesus, Åmåls stolthet”.

Så långt Söndagsskolan.

Men vad betyder det för oss? När vi ber ”i Jesu namn”?

Kan det innebära att när vi ber i Jesu namn, så är det att vi ställer oss på de förtrycktas sida? Kan det innebära att om vi är ”små”, ”utanför”, osynliggjorda eller fattiga, att det är just vi som Herren kommit för? Att det är vi som är ”saliga” och ”välsignade”?

Att be i Jesu namn är inte att begära eller befalla. Att be i Jesu namn är inte att ta sig auktoritet. Utan att be i Jesu namn, enligt det här sättet att se det, är att komma utblottad och be om rättvisa.

Säg, känner du det underbara namnet?

Publicerat i Exegetik, Språklig Exegetik, Systematisk teologi, Vardagsexegetik | Etiketter , , , , | 3 kommentarer

Bibelstudium: Vad sa Jesus? Och vad hörde åhörarna? Och vad hör vi?

För tio år sedan, ganska exakt, hörde jag på en teologisk konferens, en föreläsning av Reb Dutius. Föreläsningen hette ”Jesus som judisk rabbi” och den öppnade ögonen på mig för hur kristen min bild av Jesus var. Som så ofta, när vi går fel i skrifttolkningen, hade jag själv lyckats att göra hoppet från textens varande till här och nu, utan att ta hänsyn till där och då.

Senapskorn som växer. En vecka efter sådd.

Senapskorn som växer. En vecka efter sådd.

Det var en jättebra föreläsning där många saker i evangelierna faktiskt klarnade för mig; Varför är Jesu släkttavla viktig att ha med, t ex? Vad gör och säger Jesus egentligen vid den där måltiden med lärjungarna? Och så vidare. Det har gjort att jag själv insåg att jag måste börja läsa Bibeln som Jesus hade, på samma språk som Han läste, för att jag skulle närma mig Hans egen tankevärld. Till exempel. Det är gissningsvis den enskilda föreläsning jag hört som påverkat mig mest!

Och i mina egna Bibelstudier har jag sedan den blivit mer och mer noggrann med att försöka fundera över både vad Jesus sade, och vad de första åhörarna hörde.

Idag så predikade jag, och texten var i Lukas 13e kapitel, verserna 18 och 19 – och det blev lite av just ett exempel på det här. Vad säger Jesus, egentligen? Och vad hörde de första åhörarna, egentligen? Och vad innebär det – egentligen – för oss idag?

Så sade han: »Vad är då Guds rike likt? Vad skall jag jämföra det med?

Det är som ett senapskorn som en man sätter i sin trädgård. Det växer och blir till ett träd, och himlens fåglar bygger bo bland grenarna.«

Ἔλεγεν οὖν, Τίνι ὁμοία ἐστὶν ἡ βασιλεία τοῦ θεοῦ, καὶ τίνι ὁμοιώσω αὐτήν; ὁμοία ἐστὶν κόκκῳ σινάπεως, ὃν λαβὼν ἄνθρωπος ἔβαλεν εἰς κῆπον ἑαυτοῦ, καὶ ηὔξησεν καὶ ἐγένετο εἰς δένδρον, καὶ τὰ πετεινὰ τοῦ οὐρανοῦ κατεσκήνωσεν ἐν τοῖς κλάδοις αὐτοῦ.

Vad säger Jesus – egentligen?

Det finns detaljer och nyanser i den grekiska grundtexten här, som är lätta att missa. En sådan detalj, som jag just nu lämnar utan djupare behandling är översättningen av ordet ”ἄνθρωπος” som egentligen betyder ”människa”, men som Bibelkommissionen här slentrianöversatt ”man”. Nåväl.

Men jag vill välja att stanna inför några andra ord.

σινάπι – Senap

Det finns två otroligt viktiga faktorer för att ett senapsfrö faktiskt ska växa upp till ett träd, eller inte.

För det första krävs rätt klimat. Senap växer över hela världen och är otroligt lätt att odla, men kan i princip enbart bli till riktiga träd runt Medelhavet och i Mellanöstern.
Det klimat som krävs är korta regnperioder och långa perioder av torka.

Det andra som krävs för att senapsplantan ska bli ett träd, är omvårdnad. Plantan måste beskäras, svaga grenar bindas upp, och så vidare, men i de fall där det blir träd kan de leva länge.

πετεινὰ τοῦ οὐρανοῦ – ”Himmelens fåglar”

Själva begreppet här är egentligen ungefär ”Varje djur med vingar som himlarna täcker”.
En otroligt vacker formulering som inte egentligen går att översätta tillräckligt poetiskt till Svenska.

Men ett försök till bättre översättning skulle vara alla himmelens fåglar. Alla fåglar i alla skyar.

κλάδοις – ”grenar”

Kladois kan absolut översättas ”grenar” men vanligare ”skott” eller rent av ”ymp-ris”, alltså skott som ympas in i trädet. Det Jesus talar om ger bilden av något nytt, något grönskande och något under växt. Kanske dessutom lite ”spretigt”. Framför allt är det inte de tjocka grenarna som menas utan de nyaste och spädaste.

Vad hörde de första åhörarna – egentligen?

"Livets träd" av Charlotte BjörnströmFör det första så hörde de termen ”Guds rike” och tänkte det antagligen ungefär så här: ”Vi är Guds folk. Det här är vårt land. Alltså är det vårt land han talar om – platsen där Gud har herravälde genom sitt folk.”

Bilden av trädet som växer som senap är en drastisk bild. Senap växer fort. Men också att det blir just ett träd, något mäktigt. Något starkt.

Att det är just fåglar som bosätter sig bland dess skott, måste ha betytt något speciellt för dem. För runt omkring dem fanns onekligen bilder av fåglar. De romerska ockupanterna marscherade under örnen på sina standar. Även Babylon hade tidigare haft örnen som symbol. Egypten hade falken som heraldiskt vapen. Och de grekiska trupperna hade en uggla som symbol.

Men det träd som Israel skulle bli – det skulle bli starkt och stort, så stort så att alla de folken blev som småfåglar bland de nya skotten på dess grenar.

Vad säger Jesu bild till oss idag – egentligen?

Men när vi talar om Guds rike idag, vad är det egentligen som åsyftas? Vad är det Jesus menar här?

Först och främst så betyder själva termen βασιλεία τοῦ θεοῦ både Guds rike, men mer Guds herravälde.

Det är det rike, den plats eller i de liv, där Gud kan verka oinskränkt. Det är både det övernaturliga i under och tecken, men också helt enkelt där Guds vilja får ske. ”Så som i Himmelen, så ock på jorden.”

När detta ”rike” sås in i våra liv, är det först kanske litet som ett senapskorn. Vi är andligt blinda och nakna. Någon av oss kanske lider under förtryck. Någon är sjuk. Någon har sociala problem, etc. Vi lever i ett andligt mörker.

Men senapskornet, Guds rike, växer snabbt och vårdar vi Guds rikes värden i våra liv – kärlek, fred, mat, rättfärdighet, frid, glädje… om det får växa, kommer det snart nog att ha vuxit sig till ett träd.

Och i det trädet kan människor från alla folk under himlen finna en plats att bo. Evangeliet – de glada nyheterna – berör dem. Din granne kan vara en fågel. Din vän eller din familj kan vara fåglar. Och de får bo i frid, gläde, beskydd, kärlek, i det som fått växa i dig.

 

Publicerat i Exegetik, Språklig Exegetik | Etiketter , , | Lämna en kommentar

Teologi som ger ungdomar självmordstankar är dålig teologi. Alltid.

”Ty så älskade Gud världen…” är inledningen på den mest kända versen i Nya Testamentet. Här finns inga asterisker. Inga undantag. Varje människa du möter är skapad och älskad av Gud.

En församling byggd på kärlek.

Jag vill bara att det här ska vara solklart. Att vi är överens om åtminstone grunderna i kristen tro, innan vi går vidare.

Jag tror dessutom att alla kristna är överens om att vi inte kan göra oss förtjänta av en relation med Jesus, men att Gud visar sin kärlek till oss genom att Jesus dog för oss medan vi ännu var syndare (Rom 5:8). Det var alltså inte så att Gud höll upp en mätsticka och sa att ”du måste vara minst så här helig, innan du är välkommen hos Mig”. I stället höll Han sin famn öppen för oss, när vi som minst förtjänade det.

Vi vet att Gud på allt sätt hjälper dem som älskar honom att nå det goda, dem som han har kallat efter sin plan. Ty dem han i förväg har utvalt har han också bestämt till att formas efter hans sons bild, så att denne skulle vara den förstfödde bland många bröder. Dem han i förväg har utsett har han också kallat, och dem han har kallat har han också gjort rättfärdiga, och dem han har gjort rättfärdiga, dem har han också skänkt sin härlighet.

Vad innebär nu detta? Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss? Han som inte skonade sin egen son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla, varför skall han inte skänka oss allt med honom? Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud frikänner, vem kan då fälla? Kristus är den som har dött och därtill den som har uppväckts och sitter på Guds högra sida och vädjar för oss.

Vem kan då skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd? Det står ju skrivet: För din skull lider vi dödens kval dagen lång, vi har räknats som slaktfår.Nej, över allt detta triumferar vi genom honom som har visat oss sin kärlek.

Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre.

Romarbrevet 8:28-39

Det finns alltså ingenting – INGENTING – som kan skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus. Ty så älskade Gud. HELA världen. Utan asterisker. Utan undantag. Allting har sitt ursprung i Guds kärlek.

Det här är Goda Nyheter. Evangelium. Oavsett vad vi gjort, älskar Herren oss. (Luk 15). Herren säger inte ens ”omvänd dig först, så kan du komma sedan. Han dör för oss ”medan vi ännu [är] syndare”. Och det är så viktigt att vi hajar det här och är överens om detta innan vi bygger på med något mer i vår teologi, alls.

Historien börjar med Guds kärlek. Historien om Världen. Om Guds Frälsningsplan. Och historien om dig och mig. I allt är vi inneslutna i Guds kärlek.

Jag skriver detta för att i helgen såg jag dokumentären ”Syndarna”. Det är en måste-tittning för alla som arbetar i någon typ av församlingsarbete, men framför allt för oss som har förtroende att förkunna.

Jesus Facepalm

I dokumentären skildras två personers uppväxt inom två olika församlingar ur Pingstkyrkan, men jag tror, nej vet, att det kunde vara vilken kyrka som helst. Båda berättar om de många positiva saker de fått med sig. Hur de fått vänner och upplevelser – lägerveckor och ungdomssamlingar. Den trygga miljön. Värmen.

Men

Båda har också stött på en teologi som fått dem att till sist överväga att ta sina liv.

Och det är här jag vill skrika!

Om du predikar – och din förkunnelse får åhörare att vilja ta sitt liv – då är det en dålig predikan. Helt enkelt.

Punkt och slut och färdigdiskuterat.

Om du tänker efter förstår du att det är sant. Gud är livets Gud. Den Levande. Han vill inte att någon enda person ska gå förlorad. Och om vi nu kommit fram till, redan tidigare, att fundamentet i vår tro är att Herren älskar ALLA MÄNNISKOR – hela Kosmos – på ett sätt så att INGENTING kan skilja oss ifrån den kärleken… …ja, om allt detta är sant, då kan inte Guds vilja vara att någon skall ta livet av sig.

Och i så fall – om du predikar ett budskap, eller på ett sätt, som får människor att vilja ta livet av sig, så speglar det inte Gud. Inte vem Gud är. Inte hur Gud känner för de människorna. Och det är inte Goda Nyheter – Evangelium – som förkunnas. Predikan är därmed… dålig. Kass. Sådär ”bättre-med-en-kvarnsten-om-halsen-och-kastas-i-havet”-dålig.

Det är så enkelt. Man kan INTE försvara det med ”båda sakerna kan vara sanna”, för – igen – där finns inga asterisker. Inga undantag. Det handlar om att faktiskt inte gå omvägar kring de texter som du tycker obekväma – de som säger att Guds Kärlek är chockerande.

I bästa fall är det bara ett misstag, där predikanten inte klarar av att skilja mellan förgrund och bakgrund, centrum och periferi i läran. Och därmed kan behöva lite handfast handledning. Men i sämsta fall – när någon tar livet av sig – tar du ansvar för vad du predikat? Hur du uttryckt det? Är ens frågan som du har så starka åsikter om så viktig att du hellre offrar liv än har fel?

Vad gör det oss predikanter till om vi predikar så att resultatet blir död – inte liv?

Och vad gör det oss förkunnare till om vi vänder bort blicken, när våra kolleger predikar på det sättet?

 

Publicerat i Dogmatik, Församlingsteologi, Själavård, Systematisk teologi | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Reducerad till en funktionsnedsättning

De kom till Betsaida. Några ledde fram en blind och bad Jesus att röra vid honom. Han tog den blindes hand och ledde honom ut ur byn. Sedan spottade han på hans ögon, lade sina händer på honom och frågade: »Ser du något?«  Han såg upp och sa: »Jag ser människorna, men de ser ut som träd som går omkring.«  Då lade han än en gång händerna på hans ögon, synen fick skärpa *, och han blev botad och såg allting klart.  Jesus skickade hem honom och sa: »Gå inte ens in i byn!«

Mark 8:22-26, Bibel 2026

Ögonprotes med sugpropp för att ta ur den.

Att ha en funktionsnedsättning är att bli reducerad till att inte ha en identitet bortanför funktionsnedsättningen. Bibeltexten möter oss, i alla svenska översättningar, med formuleringar som ”den blinde”, ”den döve”, ”den lame” och så vidare.

Vi med funktionsnedsättning är inte längre människor – ”den lame mannen”, ”den blinda personen”.

Vi är inte ens längre ett substantiv. Vi har blivit adjektiv – ”blind”, ”lam”, ”döv”.

Och jag längtar till den dagen då vi både i församlingen och i Bibelöversättningarna får synas och vara människor.

Publicerat i Exegetik, Församlingsteologi, Språklig Exegetik, Vardagsexegetik | Etiketter , , , , , , | 3 kommentarer