De sju församlingsbreven i Uppenbarelseboken – del 1

En hjälp att se en annan synvinkel

Under hela året 2020 har jag arbetat med Frälsningsarméns distansbibelskola på Arabiska, först främst i en administrativ / ledarroll men senare alltmer som bibellärare. Jag har framför allt fått gå igenom Paulus’ samtliga brev, samt till slut Nya Testamentets Eskatologi i stort samt Uppenbarelseboken i synnerhet.

Ungefär samtidigt som jag började undervisa om Eskatologin i Nya Testamentet, började tidningen Världen Idag med en artikelserie just om De sju församlingsbreven i Uppenbarelseboken. Där är det skribenten och debattören Olof Edsinger som har skrivit och jag har med intresse följt hans genomgång.

För full transparens: Jag uppskattar Edsingers skarpa och rörliga intellekt, hans förmåga att många gånger uttrycka sig klart och koncist och jag tycker att han glimrar till som debattör i rätt frågor i den offentliga debatten. Med det sagt kommer det säkert inte som någon överraskning för någon att vi har väldigt olika teologisk ståndpunkt. Både beroende på väldigt olika bakgrund, men också beroende på faktorer som teologisk träning och så vidare. Olof arbetar inte i någon församlingskontext och kan därför kosta på sig att förhålla sig väldigt teoretisk till situationer där jag måste ta ansvar för både lära och själavård, exempelvis. Det innebär att han ofta har en (betydligt) skarpare ton än jag, i flera frågor.

Mitt bibelstudium här är alltså i något stycke – men absolut inte enbart – ett svar på hans artikelserie. Den måste han själv stå för och den måste stå på egna ben. Jag kommer därför inte att gå i direkt svaromål eller till angrepp mot enskilda saker som han skriver där, utan jag uppmanar i stället dig som läsare att också läsa hans artiklar.

Däremot är detta ett försök att ge en annan röst. Ett delvis annat sätt att läsa och förstå samma texter. Och min förhoppning är att det ska kunna vara till hjälp att både vikta hans text, men kanske framför allt att det ska ge en möjlighet att skapa en egen, bredare och mer genomtänkt egen tolkning, än båda våra enskildas texter.

Prolegomena: Vad måste sägas innan vi säger det som måste sägas?

Alla böcker i Nya Testamentet (i punktskrift)

Uppenbarelseboken är, utan tvekan, en bok full av eskatologi – alltså Läran om De Yttersta Tingen. Men det är inte den enda, eller ens den största källan till Nytestamentlig eskatologi. I själva verket innehåller nästan samtliga böcker i Nya Testamentet, oavsett genre, eskatologiska texter.

Det blir således viktigt, när vi kommer fram till Uppenbarelseboken, som är så fylld av talsymbolik, kodat språk (mer nedan) och drömlogik att vi försöker hålla de bilder som redan förmedlats av resten av NTs skrifter i minnet, så vi inte läser in saker i texterna som de är totalt främmande för.

Uppenbarelseboken är skriven av Johannes, enligt traditionen medan han själv var landsförvisad till fångläger-ön Patmos. Texten – och speciellt de delar som är församlingsbrev – är skriven till församlingar som är i väldigt utsatt läge. Svåra förföljelser sker, av Romarriket, men flera av församlingarna finns också i ett växande konfliktfält med judiska minoriteter på samma orter.

Allt det här färgar språket för Johannes. Han kan inte skriva visa saker i klartext. Det är för farligt för både honom själv och för mottagarna av brevet. Församlingsledare nämns inte vid namn, exempelvis. Kejsaren kan inte nämnas, vare sig vid namn eller med titel, men han kan använda symboler som purpur eller andra bilder av rikedom, t ex,  för att visa vem han skriver om. Och så vidare, och så vidare.

De kristna är, som sagt, dessutom fast i ett spänningsfält med konflikter också till de judiska synagogor som finns i städerna. De kristna räknas inte som renläriga av judarna och kan därför inte handla med dem. Men Kristus, genom Johannes, varnar också för att underkasta sig hedningarnas ekonomiska system.

Talet om märken på pannan och på ena handen för att kunna köpa och sälja varor, till exempel, måste ses emot bakgrund av detta. Rättrogna judar bär naturligtvis just sådana märken (kippa, ständigt eller bönekapslar på hand och huvud i bönen hemma).

Alla de här konflikterna är viktiga att förstå innan man försöker läsa Uppenbarelseboken, för en del av det vi först kan förledas tro är symbolspråk som pekar mot framtiden, kan absolut vara kodspråk för företeelser i samtiden. Och att göra hoppet till ”här och nu” innan vi förstått ”där och då” är, som alltid, farligt för tron.

De sju sändebreven – övergripande sammanhang

7 brev – rimligen hade de snygga kuvert!

Rent historiskt kan kanske inte exakta datum ges för vare sig Uppenbarelsebokens nedtecknande eller exakt när de adresserade församlingarna grundades. Men många forskare menar att mottagarförsamlingarna, samtliga, grundades av Paulus eller i alla fall som direkt följd av Paulus mission i Främre Asien (nuvarande Turkiet). Paulus bodde under en tid i Efesus och det blev också den största av de församlingar som adresseras i Uppenbarelseboken. Efesierbrevet är bland de sista brev som Paulus nedtecknar, så det är daterat kring 63-64 eKr.

Mellan Paulus’ mission i Främre Asien och Uppenbarelsebokens nedtecknande kan det ha förflutit så lång tid som 25 år, beroende lite på vad vi tror om dateringen av Uppenbarelseboken. Oavsett exakt datering så vet vi dock att det är en tumultartad tid, rent historiskt.

Konflikter mellan judar och den romerska ockupationsmakten utbryter allt oftare och redan år 40 föreslår Kejsar Caligula att judarnas tempel i Jerusalem ska byggas om till en helgedom till honom själv, där han själv, avporträtterad som en gud, ska stå staty. Han hinner dock mördas innan planen blir verklighet. År 66 startar dock ett judiskt uppror, som till början är delvis framgångsrikt. Det innebär dock att ockupationsmakten sätter hårt mot hårt och efter en belägring av Jerusalem, år 70, intas staden och templet rivs. De kultföremål som finns där förs bort, antagligen till Rom och de som kan flyr från staden.

Det utspridande – diaspora – av judar som sker när Jerusalem faller ger att i princip alla kringliggande länder får större och större grupperingar av judiska, förhållandevis välbärgade, flyktingar. Då, liksom nu, behövs pengar för att muta sig fram i flykten från det romerska förtrycket.

På flera ställen i den antika världen ses ingen riktig skillnad mellan judar och kristna. Faktiskt är det fortfarande så att det finns flera kristna församlingar, som fortfarande ser sig själva som judar.

Men renläriga judar blir naturligtvis förfärade när de stöter på kristna – ”judar” som vägrar att böja sig för kejsaren, som i värsta fall kan få imperiets ögon att riktas mot dem själva. I hela Främre Asien växer således spänningarna. Och regelrätta förföljelser både av kristna och av judar (och av kristna som ockupanterna identifierar som judar) intensifieras. Inte överallt samtidigt, men samtliga församlingar som adresseras i Uppenbarelseboken har varit med om förföljelser.

Johannes själv är fängslad, just till följd av en sådan förföljelse och det är därför han sitter förvisad på fångkoloni-ön Patmos.

Rent tolkningsmässigt spelar det här stor roll av två skäl. När vi läser om församlingar som Smyrna och Filadelfia så ska vi inte tro att det är de enda församlingarna som fått utstå förföljelse. Alla har erfarenheter från förtrycket och konflikterna med både judar och romare.

Men för det andra – och det är minst lika viktigt – ska vi inte tro att budskapen till dessa församlingar enbart är budskap till där och då. Det finns ett här och nu, ett tilltal som är otroligt viktigt att få tag i och rätt förstå.

Brevet till församlingen i Efesos – Den första kärleken

En församling byggd på kärlek. (Ja, jag vet att stenen är en grundsten från en kyrka vid Gennesaret och inte i Efesos, men…)

Brevet till församlingen i Efesos avslutas med just en uppmaning till oss alla – alltså inte enbart de första mottagarna att ”Hör[a] vad Anden säger till församlingarna!” och löftet att den som gör det ska få dricka fritt av källan med Livets Vatten – ett löfte som återkommer som Johannes skriver om i kapitel 21, också. Något som kommer den till del som håller ut, genom alla prövningar.

Efesos-församlingen ges beröm för att de redan tagit itu med falska apostlar, och också att de gjort upp med en splittrande grupp ”Nikolaiterna” och deras ”gärningar”. Exakt vilka den här gruppen var, vet vi faktiskt inte riktigt. Och därmed kan vi inte heller prata så mycket om deras gärningar. Men tidiga traditioner talar om att det kan ha uppstått en personkult kring en Nikolaos – samme Nikolaos som apostlarna lade händerna på i Apg 6:5 och avskilde till diakon (församlingstjänare).

Den teorin skulle möjligen kunna stödja det Kristus säger tidigare om ”falska apostlar” – Nikolaos var ingen apostel men om han hade uppträtt som en sådan i församlingen i Efesos och därmed fått följare, kan det mycket väl vara det som åsyftas.

Det finns andra traditioner, dock. Och det här är ett sådant tillfälle då vi direkt hindras av att det hela skrivs i ”kodspråk”. Det som refereras är känt av mottagarna, men inte av oss.

Däremot kan vi se vad församlingens ”Första kärlek” var, som de senare övergett, och också vilka ”samma gärningar som förr” skulle kunna vara. Det står nämligen i Efesierbrevet. Där uppmanas församlingen att älska varandra, som syskon. Att bygga upp varandra. Att inse att skiljemuren mellan ”judar” och ”hedningar” brutits ned och att de gjorts till ett folk i Kristus.

Det är rimligt att tro att det som Kristus alltså menar med att omvända sig till en tidigare kärlek är att omvända sig just en tidigare enhet. En fasthet, tillsammans. Speciellt efter att ha varit med om erfarenheter av falska ledare som splittrat församlingen. Kristus uppmanar nu sina lärjungar att snabbt hitta varandra igen, att försonas och att fortsätta i enhet. Att vara trogen Kristus ska inte längre definieras av vilka som utestängs, utan vilka vi förmår att älska.

Brevet till församlingen i Smyrna – tröst i religiös förföljelse

Raoul Wallenbergs träd vid Yad Vashem. Ord som ”lidande” och ”förföljelse” har ett annat djup där.

Staden Smyrna var en storstad i Främre Asien, med omkring hundra tusen invånare. Det var en mycket viktig handelsstad med stor hamn, stor slavmarknad, stor tempelkult och stor grupp av judar i förskingringen.

Beroende på lite exakt när brevet faktiskt är nedtecknat så vet vi inte om talet om fängslande av ”några av er” är profetiskt – alltså att det ska komma och Herren varnar för det, eller om det redan har inträffat. Men vi vet av kyrkohistorian att av Smyrnas församlingsledare från Paulus tid och fram till år 150, ungefär, var samtliga någon gång fängslade. (Papias, Polycarpos och Origenes skriver samtliga om det.) Ju längre tiden led, blev också flera av dem martyrer.

Just i Smyrna tycks judiska angivare allierat sig med den romerska makten och därför kallar Kristus i brevet synagogan där för ”Satans synagoga”.

Herrens ord av tröst till församlingen i Smyrna går ut till alla ”som har öron”. ”Den som segrar ska inte skadas av den andra döden”.

Det här är tröst. Oavsett hur illa det ser ut just nu, är till slut allt i Herrens hand. Det är Gud som är suverän som ser – och slutligen kommer att döma – förtrycket.

En tröst, alltså, både i den tid som var då, men också genom historien till alla de kristna som får lida för sin tro.

Det är lätt för oss att tänka att det skulle innebära enbart församlingar i Kina, i arabvärlden eller i östeuropeiska länder. Men jag tror att vi måste öppna våra öron, också vi i Sverige. Vi måste ta in något väldigt obehagligt här;

I Sverige idag utvisas kristna syskon till lidande, förföljelse och förfärande ofta till död i länder som Iran, Pakistan eller Afghanistan. Att vi låter det ske, att vi inte beskyddar våra syskon med alla till buds stående medel, gör att jag måste fundera över kristenheten i Sverige. Är det vi som är ”Satans synagoga”? (Alltså – bokstavligen – Åklagarens synagoga) Förhandlar vi med makten för att sälja ut våra syskon?

Brevet till församlingen i Pergamon – stå fast! Stå enade!

Pergamon var residensstad för den romerske ståthållaren i Asien. Uttrycket ”där Satan har sin tron” är rimligtvis både en anspelning på det – Rom är i pakt med Djävulen – och på det faktum att staden var känd i hela Asien för sina många avgudatempel och -kulter.

Församlingen i Pergamon var alltså extremt utsatt. Det här var, så att säga, mitt i lejonkulan. Antipas – okänd utanför Uppenbarelseboken, både i de bibliska böckerna och i kyrkohistorien, men väl känd av församlingen där hade mördats för sin tro.

Men Pergamon-församlingen hotas inte enbart utifrån, utan även inifrån. Även här har det smugit sig in ”Nikolaiter” och deras farlighet beskrivs som lika farlig som Bileam ur GT. En bild som för övrigt används på fler ställen i NT, exempelvis 2 Petr 2:1, 2:15. Ja, att ansluta sig till dem är som att begå otukt, som att offerkött till andra gudar!

Herren varnar alltså, å det tydligaste, för att låta församlingen splittras i personkulter eller dras med i nya, spännande läror av självutnämnda, falska apostlar.

Ånyo använder Herren bilden av ”seger” för den som håller ut. Ånyo utlovas andlig mat, fast den här gången är det ”det dolda mannat” i stället för Livets vatten. Och så utlovas en ”vit sten” med ett ”nytt namn”. När vi består prövande omständigheter kan vi få veta saker om oss som tidigare varit dolda för alla utom Gud. Vårt nya namn, vår nya identitet om vi består Pergamons prov, är den nya identitet vi bär med oss in i den Nya Världen, när Världen en dag görs Ny, i Uppenbarelsebokens 21 kapitel.

WOW! DU HAR LÄST ÖVER 2200 ORD OM FÖRSAMLINGBREVEN OCH DETTA ÄR BARA DEL ETT AV TVÅ!

Ta gärna en fikarast, minst, innan du fortsätter med del två! Det är du värd!

Men innan du går vidare till del två, läs det här ”mellanspelet” om en teologisk pet peeve of mine – termen ”Isebels ande”. Det är klokt att ha läst det innan du går vidare med församlingsbreven.

Publicerat i Eskatologi, Exegetik, Historisk teologi / Kyrkohistoria, Kultur / Sociologi / Reflektion, Vardagsexegetik | Etiketter , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Tecken

Jag fick förtroendet att skriva i smått fantastiska Södermöre Pastoratsblad. Om du inte vet vad det är för något så klandrar jag dig inte, men jag vill verkligen tipsa om det. För pastoratsbladet är något så ovanligt som en liten populärteologisk pärla. Varje nummer har ett tema och olika kända och okända teologer och skribenter bjuds in.

Det känns som att bli tillfrågad om att göra ”Sommar i P1”, för teologer.

Min text är inklistrad här, men jag rekommenderar verkligen att du läser hela numret!


 

Penna och kladdblock, lappar med försök att skriva KristusmonogrammetYlva Eggehorns förunderliga text drabbar mig plötsligt. ”Ett hemligt tecken”. Hur är ett sådant? Är inte ett tecken något som ska kunna uppfattas av alla? Kan det finnas hemliga tecken, också? Något som betyder något specifikt för en viss grupp och något annat (eller inget alls) för andra?

Jag själv är blind, men arbetar i Frälsningsarmén som ”omsorgs-officér”, det vill säga ungefär ”diakon”, bland människor med olika funktionsnedsättningar. Jag har den tjänst jag har, sedan 2015, bland annat för att jag hjälpligt förstår teckenspråk. Dövas huvudspråk.

En del människor undrar då ofta hur vi kan kommunicera. För även om jag kan språket, kan jag ju inte se tecknen. Och orsaken till att de hakar upp sig vid detta, är ofta att de själv är ”synskadade”. Alltså, att de är så fast i ett visst sätt att se, att de inte kan förstå hur något kan fungera utan det synsättet. För lösningen heter, helt enkelt, ”taktilt teckenspråk”.

Jag kupar mina händer ovanpå den andres händer och kan avläsa handformerna, följa med i rörelserna, lyssna efter munrörelser. Allting för att avkoda ett tecken.

Inom parentes – i just de här situationerna är vi inte funktionshindrade. Inget hinder föreligger, för oss, att kommunicera. Vi har ett gemensamt språk. Det är snarare alla andra som är utanför detta, som är hindrade från att delta. Från att förstå. Eller från att nyfiket lyssna eller avkoda.

Det kan bli våra ”hemliga tecken”.

Hela Nya Testamentet är skrivet på en Grekiska som kallas Koiné. Det är det gemensamma (koinos) språk som användes runt hela Medelhavet från omkring 400 före vår tideräkning, till omkring 600, vår tideräkning. Det var ett gemensamt språk, över många, många kulturer. När Paulus ofta talar om, och skiljer mellan, ”judar och greker” så är det alltså inte mellan medborgare i olika nationalstater, utan mellan omskurna judar och ”alla de andra”. Resten av världen.

Och i ”koinonia”, det gemensamma hushållet, den andliga gemenskapen, var just Koiné ”hemspråk”. Det är först då vi inte har det gemensamma språket som Kyrkan splittras. I Öst och Väst, Grekiska och Latin till en början. Och så småningom i olika nationalkyrkor eller folkgruppskyrkor.

Under den här tiden i Kristendomens historia används gärna fisken som ett identifierande tecken. Ett hemligt tecken, om man vill.

Begynnelsebokstäverna i vår äldsta tros-bekännelse, Jesus Kristus Guds Son Frälsaren (eller Frälsningen), bildar nämligen ordet ”fisk” på Grekiska. Iesous Christos Theou Yios Soter – Ichtys.

Själva tecknet gjorde att kristna, under pågående förföljelse kunde identifiera varandra, men om någon annan kom i närheten så lät samtalet som ett vardagligt samtal om fisk. Man kunde rent av kommunicera ordlöst. Medan man talade om vad som helst, kunde den ena per-sonen lite tankspritt dra foten i vägdammet i en liten båge. Den andre, om den var kristen, kunde då svara med att göra samma sak, så att de gemensamma bågarna bildade en bild av en fisk. Medan om den andre personen inte själv var kristen, såg hon inget alls.

Bekännelsen till Kristus blev något gemensamt. Och den som var andligt blind, den som var van att se saker ur ett visst perspektiv, just den missade den oerhörda bekännelsen. Det var Jesus Kristus som var Herre, inte Kejsaren! Just den här stunden märker vi just den här platsen som intagen av ett annat rike. Just den här stunden, när vi ritar tecknet tillsammans, är det en bekännelse till både syskonskap och gemenskap. Men också till att det faktiskt är Gud som är Herre. ”Var inte rädd – det finns ett hemligt tecken”.

Vi talar ibland om Kyrkan (med stort K), som ett tecken. Om att vi är, eller i alla fall vill vara, ett tecken för världen. Och tänk om vi kunde få vara ett slags ”teckenspråk” för människor att uttrycka sin tro. Tänk om vi fick vara något för människor att lägga händerna på, att följa med i rörelsen och inse vad meningen är i tecknet. För här ligger en utmaning. Jag tror inte att de flesta idag har den relationen till Kyrkan i Sverige, att de faktiskt kan lägga händerna på den.

Alldeles för sällan är en matkasse Kyrkan. Alldeles för sällan är djup, meningsfull gemenskap Kyrkan. Alldeles för sällan talar vi ett gemensamt språk. Vi kan inte ens alltid skapa ett tecken, tillsammans, i detta jordiska damm. För att Kyrkan emellanåt inte bjuder in till just ett ”tillsammans”, utan i stället ritar sina tecken själv. Utan att skapa tillsammans.

Det känns, för mig, ibland som att vi övergett Kristus som ”hemligt tecken”. Som det som bär oss, som det som ska göra oss frimodiga. Och i stället har vi skapat ett internt tecken, med våra strukturer och maktordningar, kyrkoordningar och Gudstjänstordningar. Vi pekar på dessa, våra tecken. Men vi är inte ett tecken för världen. Vi är inte Kristi Kropp.

Men.

Det finns ett hemligt tecken, som när vi återupptäcker det, kommer göra oss till ett tecken för världen.

Publicerat i Diakoni, Exegetik, Församlingsteologi, Kultur / Sociologi / Reflektion, Vardagsexegetik | Etiketter , , , , , , , | Lämna en kommentar

Empatins plats i Bibelläsning och tolkning

I ett samtal nyligen utbrast min vän, ateisten ”Varför är Bibeln så kass för oss som inte är perfekta teologer?”

Samtalet handlade om hur Bibelns texter måste tolkas och en stund tidigare i samtalet hade min vän, som är ingenjör, uttryckt frustrationen över att Bibeln inte var så lättläst, när en är mest van att läsa monteringsanvisningar, ritningar och teknisk facklitteratur.

Så här kommer en väldigt, väldigt grundläggande post om Bibelläsning och -tolkning. Och om man verkligen behöver vara en ”perfekt teolog” för att förstå Bibelns texter och deras budskap.

– För det första är det viktigt att inse att Bibeln inte skrevs av ”perfekta teologer”.

Bibelböcker. På originalspråk (Hebreiska och Grekiska). Och i punktskrift.

Bibeln är ju en samling skrifter (66 st, minst, som alla är överens om), nedtecknade över nära två tusen år, från omkring 1800 f. Kr, till omkring 100 e. Kr. Av de människor vars skrifter finns bevarade i Bibeln, var någon fåraherde, någon var byggnadsingenjör, någon var sekreterare, någon var präst och någon var fiskare. Till exempel. De skrev dessutom i flera olika genrer. På rak arm kan jag räkna upp lagtext, sedelärande berättelser ut historien, poesi, erotik (Jupps. Minst en hel bok, till och med), levnadsberättelser, brev, sånger, drömmar..

Så som en början på svar, på frågan om man måste vara teolog för att förstå Bibeln, är svaret nej. Men vi måste närma oss boken som en samling skrifter. Och vi behöver, snarare än kunskap i teologi, träning i empati.

Bibelns budskap är inte omöjligt att förstå ”för alla utom teologer”. Tvärtom är stora delar absolut tillgängliga för vem som helst men en läsare måste lära sig att se att Bibeln innehåller riktiga, vanliga människors tankar om Gud, uttryckta i lite olika former (genrer).

Ungefär så här långt in i resonemanget brukar en mer dogmatiskt nervös del av min kristna läsarskara utbrista ”Men Bibeln är inte bara Människors tankar om Gud! Bibeln är Guds Ord!!!”

Och jag är helt på det klara med att Gud, genom sin Ande, kan förklara sin vilja och ge tröst, vägledning, uppmuntran och livsvisdom så att ”ordet” blir levande. Ett tilltal, direkt från Gud.

Men.

Det motsäger faktiskt inte det jag redan skrivit. Det är bara det att alla kan se, oavsett religiös inställning till skrifterna, att de åtminstone innehåller olika personers tankar om Gud och Guds tilltal, genom tiderna.

Så även min helt ateistiske vän kan faktiskt läsa och förstå texterna och dess budskap. Oavsett om denne håller med eller inte. Det handlar, helt enkelt, inte om att tro. Det handlar om att tillämpa lite litteraturvetenskap. Ungefär i den mängd som vi alla bär med oss efter gymnasiet.

– Oavsett vad vi har för inställning till texternas ”helighet” eller om de ”är” eller ”innehåller” Guds ord, så kan faktiskt alla närma sig texterna och deras budskap.

Vi kan i stället se texterna som olika personers vittnesbörd om tankar, riter och vanor hos troende människor över nästan tvåtusen år (då texterna skrevs och samlades).Och här blir det intressant, kanske, för plötsligt går det att förstå hur två olika texter tycks säga motsatta saker om Gud.

De kan vara nedtecknade med lång tid emellan och saker händer emellan som får folk att se annorlunda på Gud. Ett klassiskt exempel är perspektivet före eller efter Kristus. Men det finns flera sådana ”perspektivförändrande” historiska skeenden; före eller efter de stora fångenskaperna. Före eller efter att judarna blev ett folk. Före eller efter splittringen av nationen i två riken. Och så vidare.

Men tänk på hur Gud ser ut, eller hopp ser ut, för en förslavad intellektuell i landsförvisning, satt att tjäna sina förtryckare. Hur den personens syn på rättvisa ser ut?

Hur ser fiskarens, under ockupation men i sitt hemland, som lever tillsammans med Jesus, bild ut?

Det här är inte en fråga om teologi. Det är en fråga om empati.

Och när vi lär oss lyssna till – inte nödvändigtvis förstå eller hålla med – de där rösterna… …DÅ kan vi börja skapa oss en egen mening. Börja bygga teologi, typ.

Men vi kan inte närma oss skriftsamlingen som ett facit. Som en ritning eller instruktionsbok. Den blir helt koko att läsa på det sättet.

Jag hävdar till och med att det är när man läser så, utan några hänsyn eller empati, som vi hamnar i onödiga strider som ”Evolution eller Skapelse”. Ledtråd – texten var alltså inte från början skriven som ett läromedel i fysik, biologi eller något annat. Utan som poesi om människans plats här. Som en harkling innan Det Stora Samtalet kan börja. Som inledning på Den Stora Berättelsen.

Vad jag försöker säga är att folk kan visst läsa Bibeln. Utan teologisk träning.

Men inte utan arbete och vilja att förstå. Det kräver inte en massa kunskap, men viljan att försöka sätta sig in i någon annans liv. Att försöka förstå flera perspektiv.

Bibeln kan inte läsas som ett facit, inte som en instruktionsbok, som en ritning eller byggnadsbeskrivning. Utan som ett samtal.

 

 

 

Publicerat i Exegetik, Kultur / Sociologi / Reflektion, Vardagsexegetik | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Vilken skillnad gör ett decennium?

Det är sista veckan för året – och för decenniet.

Och jag vill ägna tiden åt att reflektera lite. Vilka delar av min teologi har varit så viktiga att de inte kan omförhandlas? Vilka delar är, så att säga, bärande?

Och – kanske viktigare – vilka delar är inte det? Vad har ändrats under det senaste decenniet? Vad har påverkat? Vad har fått nytt ljus och vad har jag släppt? Var har jag ändrat uppfattning?

Vilken mylla växer vi i?

Vilken mylla växer vi i?

Det här tror jag är viktigt. Och att vi, faktiskt, är väldigt ärliga med. Vi har antingen en levande tro; en som kan vara ung, spirande, sökande och en som så småningom mognar. Eller så har vi en död tro. Utan utveckling. Inget borde höja varningsflaggor mer än när människor påstår ”Jag beslutade mig att följa Jesus 1970 och inget har ändrats sedan dess. Jag står kvar på exakt samma ställe idag, teologiskt, som jag gjorde för femtio år sedan.”

Kanske är det här det viktigaste som vi kan göra som andliga ledare – att vara transparenta med de omprövningar vi gör. Att våga leda, också genom att visa att det finns delar vi tvivlar på i vår egen teologi, eller att vi inte är färdiga i varje stycke. Att det är ett liv, inte enbart något att lära utantill. Att det är naturligt med utveckling. Och att trädet ibland måste ansas för att frukten ska bli god.

Så jag vill uppmuntra dig att göra en liten orientering – var står du idag? Jämför med igår. Vad har påverkat dig det här decenniet? Hur har det påverkat din teologi? Vad har fördjupats och vad har beskurits? Vilka frågor är mindre svart-vita? Vilka har blivit tydligare att du måste ställning i?

Fundera. Gör ett bokslut. Och, om du vågar vara öppen, om du vågar leda, så behöver faktiskt de du leder också få veta. Så dela med dig. 

Det tänker jag göra här.

 

Mitt personliga bokslut för decenniet

Först och främst finns ett antal händelser / skeenden som gjort stort intryck på mig. I någon slags kronologisk ordning (även om en del skeenden så klart överlappar varandra):

– Jag sökte och blev antagen till Frälsningsarméns Officérsskola. Det är en tvåårig teologisk grundutbildning. Även om jag läst ganska mycket teologi innan detta, gör läsandet i grupp något viktigt i oss. Alltid.
– Våren 2013 blev jag blind.
– 2013 blev jag ordinerad officér i Frälsningsarmén. Mitt första förordnande var som kårledare i Umeå.
– Januari 2015 gick jag igenom en mycket smärtsam skilsmässa.
– 2015 fick jag också mitt andra förordnande och fick flytta ”hem” till Malmö igen. Min tjänst här är som ”Omsorgsofficér” (ungefär som Diakon i andra samfund) med ansvar för Frälsis arbete bland syn- och hörselskadade i södra Sverige.
– 2016 i december gifte Astrid och jag oss.
– 2017 läste jag lite teologi igen, Uppsala, den här gången.
– 2016-2018 satt jag med i Frälsningsarméns Etiska Råd, senare Frälsningsarméns Etiska och Teologiska Råd, just i egenskap av att ha lite teologisk träning.

Men också större saker har skett det här decenniet. I världen runt omkring mig hände flera saker som påverkat min teologi.

Under 201x-talet ritades den frikyrkliga kartan om rejält.

2011 gick tre tidigare samfund, med sinsemellan ganska olika teologisk syn på ämbete, dop och nattvardsgemenskap ihop och det som tidigare varit Metodister, Baptister och Missionsförbundare skulle nu samlas i ett samlat sammanhang – Equmeniakyrkan.

Sveriges, utan konkurrens, mest kände frikyrkopastor – Ulf Ekman, lämnade ledarskapet för Sveriges kanske mest kända församling, ”Livets Ord” i Uppsala och gick i stället med i Katolska Kyrkan.

Och den i Sverige kanske bäst kända utländska pastorn efter Billy Graham – Bill Hybels – lämnade Willow Creek. Både som församlingspastor, som ledamot i det internationella nätverket kring Willow Creek samt som ansvarig för Leadership Summit-konferenserna. Allt som en följd av att flera fall av ”sexual misconduct” uppdagats. Hybels har nekat till anklagelserna, men har lämnat ledarskapet helt.

Hur har detta påverkat mig och min teologi?

Det har, först och främst varit ett decennium som för mig varit ganska stormigt och omvälvande. Samtidigt har jag inte stått mitt i stormarna, även om jag inte varit opåverkad av dem. Jag har varit ivrig påhejare av Willow Creek Sverige och ofta funktionär vid deras olika konferenser, exempelvis. Men aldrig en del av den inre kretsen. Bara för att nu ta ett exempel för hur jag menar. Jag har, på samma sätt, ett dunkelt förflutet i en trosrörelse-församling, men var inte en del av Livets Ord. Och framför allt har jag inte behövt att själv processa hur min egen pastor lämnar den kyrka han själv startat för att gå med i Katolska Kyrkan (en kyrka han själv hårt kritiserat, bland annat i boken ”Doktriner” från 1995.)

Men den här ”i blåsten, men inte mitt i stormen” har gjort mig övertygad om vikten av djupa rötter.

Men – elefanten i rummet, då? Hur påverkar det ens teologi att bli blind?!!!

Min erfarenhet har varit, först och främst, att det är Jesus som bär. Inget annat.

Under omkring ett halvår förlorade jag kontakten med Bibeln. Jag hade inte lärt mig punktskrift ännu och de ljudbiblar som fanns var av totalt undermålig karaktär. Jag fick i stället lära mig leva på de texter som jag hade i mitt hjärtas förråd. Och när jag hörde bibeltexter i Officérsskolan, så memorerade jag dem. De första texterna jag lärde mig läsa på punktskrift var just bibeltexter.

Men i perioden av frånvaro av bibelns texter, fick mitt andliga liv fördjupas på andra sätt. Jag fick lära mig att be i stället. Att tro. Att älska människor.

Och så småningom har jag lärt mig vilken välsignelse det kan vara att inte se. Att jag slipper se. Jag slipper se omöjliga skönhetsideal i den offentliga reklamen, hela tiden. Jag slipper det ständigt pågående ”du duger inte!” och får i stället umgås med Gud. Jag kan inte längre ens se om en människa jag möter har märkeskläder eller inte. I stället har jag fått lära mig att se bortom det ytliga. Och det är en välsignelse, inget annat.

Det här fick mig, rent konkret, att ändra tankar kring hur jag såg på helande.

Helande är inte enbart, enligt mig, helbrägdagörande. Att bli hel kan betyda något helt annat. Att hitta sin plats. Att syn, på ett nytt sätt.

Mitt arbete fick mig också att ändra synen på min kallelse i livet. Jag känner mig helt hemma med att inte längre vara arbetsledare, inte ekonom, inte vaktmästare, skyddsombud eller hundra andra saker innan jag börjar arbeta med människor. Och i mer religiösa termer – att ha gått ifrån församlingsledning till diakoni. Jag känner mig tydligare som en tjänare än som en ”ledare” i den tjänst jag är i nu och det är något jag är mer bekväm med.

Teologiskt har det inneburit att vissa texter har fått en större tyngd. Och vad innebär det, exempelvis, i Uppenbarelseboken när Laodikeia-församlingen kritiseras för att vara ljum? Eller varningen till församlingen i Efesos – att de övergett sin första kärlek?

Att bli förkastad och älskad igen – i hela processen att skilja sig och sedan hitta kärleken – lyfter naturligtvis också ett antal viktiga bibeltexter. Berättelsen i Lukas 15 kapitel om ”Den förlorade sonen” är en sådan.

Men mer än något har den erfarenheten gett mig ljus över texter som jag tidigare haft svårt för. Texter kring skilsmässa och äktenskap, både i evangelierna och i breven. För när vi läser dem dogmatiskt, kan de framstå som sterila och utan nåd. En slags instruktioner, som måste hållas till varje pris. Men mitt i min egen skilsmässa såg jag hur texterna faktiskt skrevs som en slags skydd för människor. Att ingen, så långt det är möjligt, ska bli ”den svagare parten” i en skilsmässa. Att ingen ska köpa sig fri från ansvar. Och att en tradition i frikyrkan av ”äktenskapet måste hållas ihop till varje pris”, faktiskt inte stämmer. Det finns flera skäl, vilket både Jesus och apostlarna konstaterar, när äktenskapet faktiskt inte har förutsättningar för att fortsätta.

Teologiskt är det naturligtvis viktigt. Jag fick ändra min egen syn på äktenskap och skilsmässa. Men också bli mer medveten om vad livet faktiskt gör med oss. Att vi emellanåt helt enkelt bara måste göra det bästa vi kan. Att det måste finnas nåd. Att det måste finnas försoning. Och att det absolut inte gör det lätt eller att smidigt eller mindre smärtsamt. Men att Jesus är med.

Och med den vetskapen går jag, tillsammans med min familj, in i ett nytt decennium. Jesus är med. ”…när allting annat vacklar” som sången ju säger.

Gott Nytt År. Och om du är teolog, i någon bemärkelse – försök att göra ett bokslut. Var gärna konkret. Hur har din teologi ändrats, under det här decenniet?

Och om svaret är ”inget” – är det kanske, rent av, en varningssignal?

Publicerat i Dogmatik, Församlingsteologi, Kultur / Sociologi / Reflektion | Etiketter , , , , , , , , , , , | 1 kommentar

”Guds rike är nära. Omvänd er och tro evangelium” – Ett bibelstudium för 2 söndagen i advent.

Jag brukar inte lägga upp predikningar och rena bibelstudier här på bloggen (som du märker), utan mer tala om hur vi bedriver teologi. Men jag hade privilegiet att få predika i Malmökåren idag (min ”hemförsamling”) och jag upptäckte att det jag försökte göra var att hjälpa åhörarna att börja tolka sin omvärld på ett nytt sätt. Med Guds glasögon. Alltså – på något sätt – teologiskt.

Texten för andra söndagen i Advent är tagen från Markusevangeliets första kapitel och verserna 14 och 15.

När Johannes blev fängslad trädde Jesus fram i Galiléen för att förkunna Guds evangelium. Han sade: ”Tiden är inne och Guds rike är nära. Omvänd er och lita på Evangeliet.
Fribibel, Mark 1:14-15

Dekorativ bild - efterrätt.

Den som orkar läsa hela den här bloggposten förtjänar en efterrätt.

I dagens predikan hade jag ett litet grundtextstudium (det följer här nedan) men innan jag kommer dit vill jag bara ge en snabb, alternativ läsning av texten, för grekiskan i den här delen är lite… tvetydig. Vilket jag snart ska förklara. Men det är så viktigt att vi förstår vad som händer här.

Samtidigt som Johannes blev fängslad trädde Jesus fram i Galiléen för att frambära Guds glada nyheter. Han sa: ”Tiden har nått sin fullbordan för Guds rike att komma nära. Ändra sättet ni tänker på och lita på de glada nyheterna.”
— Mackans spontana läsning av den Grekiska grundtexten till Mark 1:14-15.

Många översättningar väljer att översätta betydligt mer passivt. Men jag ser en slags Jesu tilltal, genom skriften, fram till oss idag.

Dagens tema, andra söndagen i Advent är ju ”Guds rike är nära”. Så låt oss först bara titta, jättesnabbt, på den termen. Nej – jag ska inte gå igenom alla ställen där riket nämns i Nya Testamentet. Jag kommer inte förklara allt vad riket verkligen står för. Det är i stället ett jätteviktigt studium som jag gärna överlåter åt var och en. Men jag tänker däremot att vi ska förstå vad det är Jesus säger, som vi brukar översätta med ”Guds rike”.

Det ord som vanligtvis översätts ”rike” här, är det grekiska ”βασιλεία”, ”basileia”, som betyder ”herravälde” eller ”auktoriteten att råda/härska över ett område”. Det är alltså inte ett ”rike” såsom i ett landområde, utan en idé om att Guds herravälde, Guds auktoritet – inga världsliga makter – är vad som ska ha inflytande.

För nästa ord – ”Omvänd er”, så klipper jag och klistrar ur manuset på min kommande bok (med arbetstiteln ”Som ett fan läser Bibeln”).

Μετανοεῖτε [Metanoeite …] – Det är ett verb som sammansatt av två delar; ”Meta” och ”noeite”. ”Meta” är en partikel som egentligen betyder ”Efter-” och ”noeite” är andra person, plural, imperativ av ”noieo” som betyder ”tänka, förstå, uppfatta”, men också ”(ordna sitt) sinne”. På svenska skulle man kunna översätta ”Eftertänk!” Men ett sammansatt ord motsvaras inte alltid bäst av de olika delarna, översatta för sig. ”Metanoeo” (som verbet heter i infinitiv) betyder ”omvända sig”. Och i det här fallet ”Omvänd er”.

— ”Som ett fan läser Bibeln”, Manus, 2018. Kapitlet ”Studier i språklig exegetik”.

Som en parentes är det här ett stycke som kommer att påverka Martin Luther starkt att dra blankt mot den Katolska kyrkan. De kyrkobiblar som fanns på 1500-talet hade ju fortfarande den gamla latinska översättningen ”Vulgate” (alltså ”för folket”) som gjordes på 400-talet. Men 1100 år senare hade själva latinet ändrat betydelse. Och ett ord som på 400-talet betydde ”omvänd er” – ”Paenetentiam” – kom att på 1500-talet betyda ”gör bot” (alltså, betala botgöring, be speciella böner, etc.)

Borta var tanken att ändra sitt sinne, att se saker på ett nytt sätt. I stället blev uppmaningen ”skänk pengar till kyrkan. Köp dig fri från syndens lön”. Det var naturligtvis en läsning som Luther inte kunde acceptera.

Men det är ett sidospår. Tillbaka till texten.

Nästa ord – som i många översättningar bara översätts med ”tro” är det grekiska πιστεύετε (”pisteuete”), en imperativform av verbet ”pisteoo” som betyder ”lita på” eller ”förtrösta på”.

Och det sista ordet – Evangelion vet vi sedan tidigare att det betyder ”glada nyheter”. Men – även här finns en liten detalj. För texten säger τῷ εὐαγγελίῳ, alltså dessa glada nyheter.

Så textens betydelse, i den andra versen blir alltså (ungefär)

Guds inflytande, Guds auktoritet är nära. Ändra hur du tänker och förtrösta på de här glada nyheterna.

Så vad gör det här med oss?

Vad ska vi omvända oss från? Vad ska vi omvända oss till?

Jo – det som får mig att känna att det här budskapet är till oss idag är själva sammanhanget. Jesus säger detta i en tid av förföljelse. När folket som hörde detta såg ut över sin verklighet såg de antagligen inte alls speciellt mycket av Guds herravälde. Av Hans makt. Av Hans insteg i världen. I stället var landet de bodde i ockuperat. Ockupationsmakten gav inte ens medborgerliga rättigheter till dem som bodde där. De var ett folk under förtryck och, i alla praktiska definitioner, slaveri.

Till just den tiden säger Jesus – ”Ändra hur du tänker!” Alltså – se inte på varje mörk omständighet omkring dig. Lev i stället som en mottagare av Guds rike! Hans inflytande är precis här! Precis nu! Förtrösta på dessa glada nyheter!

Och jag tror att Jesus säger samma sak till oss idag.

Vi kan välja vad vi ser, den här adventstiden. Vi kan välja att se allt som skrämmer. Här i Malmö är det våldet. Människohandeln. Det utbredda bruket av droger. Eller så kan vi ändra våra sinnen. Vända oss mot Gud. Låta Hans herravälde, Hans auktoritet, Hans kraft, Hans ljus, Hans räddning, Hans kärlek – förändra oss och vår situation.

Vågar vi förtrösta på, just, dessa glada nyheter?

Publicerat i Exegetik, Historisk teologi / Kyrkohistoria, Kultur / Sociologi / Reflektion, Språklig Exegetik | Etiketter , , , , , , | Lämna en kommentar

Gästblogg: Vem tar ansvar för den som är kvar, när Kyrkan går vidare?

Följande text publicerades faktiskt redan 2013 på bloggen ”En blogg, helt enkelt” av Reb, då under rubriken ”Left Behind. Fast på annat sätt.”

Jag tycker den här texten är fantastisk i sin rättframhet, men en del av referenserna i den kändes daterade, så jag har med Rebs benägna tillstånd och överinseende gjort en varsam revision och den får återpubliceras här.


Cross with Triquetras, from Viking grave

Ett halsband med ett kors från vikingatiden

En sak jag mer och mer har kommit att grunna på är: Vilket ansvar har kyrkan för de människor som den lämnar kvar. Och nu tänker jag faktiskt inte alls på uteslutna eller på annat sätt förskjutna av kyrkan. Jag tänker på de som hyser de allra mest fundamentalistiska och konservativa åsikterna inom sina respektive kyrkosammanhang.

För att det är vad som en gång i tiden getts till dem som undervisning och rättesnöre. Och (det är i alla fall mitt antagande) för att de på något sätt och av någon anledning saknat förutsättningarna att ifrågasätta och gå vidare ifrån det tankesystemet. Kanske av känslomässiga skäl, en tendens till ängslan, förändringsrädsla eller auktoritetstro. Kanske för att det kritiska tänkandet har brister (vilket, i så fall, kan ha att göra med medfödd bevåvning, men, särskilt för de som finns i och formats av ett fundamentalistiskt sammanhang, lika mycket med att man under så pass många år tryckt ner sitt kritiska tänkande, eller fått det nedtryckt av andra, att det helt enkelt slutat fungera).

Dessa människor är de som blir lämnade kvar, när alltmer av kyrkan faktiskt rör på sig i olika frågor. De hörde en gång till mittfåran (i sina respektive kyrkosammanhang), men är nu alltmer bara arkaiska rester från förr.

Vilket ansvar har kyrkan för dessa? Dessa människor som formats, och låtit sig formas, av kyrkan, för att sedan slängas på sopbacken.

De som, för att nu ta en förändring som ligger en tid tillbaka, INTE blev uteslutna för att de klippte håret, eftersom de trodde fast och fullt på att det var fel att göra det och därför inte gjorde det, oavsett om de ville eller ej. Bara för att ett antal år senare få det som de fått inskärpt i sig, och underkastat sig, förklarat för ”barnsjukdomar” och förlegat tankegods.

Jag tänker i detta sammanhang på den sorgligaste artikelkommentar (eller om det var kommentar på ”Dagens fråga”) jag någonsin läst. Sammanhanget handlade om inställning till homosexuella, och kommentaren gick ut på att dogmen om att homosexuella måste leva i celibat MÅSTE behållas, för (och här kommer det sorgliga) ”annars har jag kastat bort mitt liv, och förgäves levt ensam i 40 år”.

Det var så sorglig läsning att jag inte ens skrev ut artikeln, eller frågesidan eller vad det nu var, till min artikelsamling, utan bara stängde ner sidan. Med sorg.

Jag tror inte att lösningen är att hålla fast vid det gamla, för dessa människors skull.

Om inte annat för att det bara innebär att fler människor far illa. Men också för att jag fullt och fast tror på att kyrkan måste förändras eller dö.

Men jag undrar över kyrkans ansvar för de människor som den därmed lämnar efter sig (och som kanske, till på köpet, i samma process får förklarat för sig att det där som de offrat och försakat under alla år varit värt noll och intet).

Jag undrar också över hur det ansvaret bäst tas, och utövas.

Jag har inget svar där. Bara en undring.

För framtida generationer, och för att undvika att framöver stå med samma dilemma (fast i andra sakfrågor), tror jag på att vara öppen för mångfald.

Att inte slå fast en enda tolkning som den enda rätta. Att inse att allt – precis ALLT – i den tradition vi formar och är en del av är föränderligt, och att det därför gagnar till intet att försöka hävda att den är evig.

Det är framtiden det. Men räcker det till att ta hand om de människor som här och nu känner sig förvirrade och svikna när ”den ENDA och EVIGA sanningen” plötsligt krackelerar och överges?

Publicerat i Epistemologi, Församlingsteologi, Själavård | Etiketter , , , , , , , | 1 kommentar

And now for something completely different

En del av er undrar, med rätta, varför jag är så seg på att uppdatera här.

Sedan slutet av förra året har jag i stället skrivit på en introduktionsbok i Exegetik (på Svenska). Sedan igår har jag börjat skicka den till små nördiga teologiförlag, i förhoppningen att någon ska våga ge ut den.

Det är en slags populärteologisk bok om hur man kan (och bör) tolka Bibelns texter, vad skillnaden på god och dålig teologi är, hur man faktiskt gör (som i både vilka principer man använder, men också vilka verktyg). Boken är, som sagt, populärteologisk, men utan att väja för de svårigheter som finns att tolka Bibeltexterna. Den innehåller också många både aktuella och historiska exempel på dålig Bibeltolkning och vad det leder till för konsekvenser.

Den tänkta målgruppen är både studenter av teologi, som går sina första kurser i exegetik, men också präster, pastorer och andra predikanter samt seriösa Bibelläsare, som vill att bibelläsningen ska förvandla dem på insidan. 

Det är min andra populärteologiska bok, men jag tror att tilltalet i den är för annorlunda mot min första, för att samma förlag ska vara intresserade av den.

Hur som helst – då vet ni varför det tar / tagit sådan tid mellan uppdateringarna här.

Publicerat i Exegetik, Radnoter, Uncategorized | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Dikt: Ett klumpigt halleluja

Det finns en plats, som är annorlunda,
där ingen behöver vara rädd.
Där den som åkt dit, längst bak i bussen
nu sitter längst fram och är sedd.

Det finns en plats som är annorlunda,
där var en som är okammad än,
eller brusten, kantstött eller rent av fallit
kan bli kramad och buren igen.

Det finns en plats, som är annorlunda,
där vi samlas och böjer oss ner.
Där bänken är fläckad av helgontårar
och mirakler, trots allt, ännu sker.

Det finns en plats, som är annorlunda,
där vi som är udda och fel
får vara små syskon till Levande Kristus
Och där saligt, en dag
fastän brusten och svag,
jag bland helgon och änglar har del.

Publicerat i Församlingsteologi, Uncategorized | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

”…när en gammal värld återupprättas” – Framtiden och hoppet

Den här texten skrevs ursprungligen på engelska och publicerades i ”Journal of Aggressive Christianity”, nummer 120, i April 2019. JAC är en webbtidning med främst frälsningssoldater som målgrupp, vilket återspeglas i språket, men jag tänkte att temat kunde passa här på Theos.se också. 


Jag älskar att sjunga i den lugna, akustiska versionen av ”When The Saints Go Marching In” som Bruce Springsteen gjort. Jo, jag vet, jag är gammal…

Men i den sången så möter textraderna oss;

“Some say this world of trouble
is the only one we’ll ever see.
But I’m waiting on that morning
when a new world is revealed.”

Somliga säger att denna värld av mörker
är den enda vi någonsin kommer se.
Men jag väntar på den morgonen
då en ny värld uppenbaras.

Jag älskar bilden av denna nya värld lika mycket som alla andra. Jag älskar att predika och sjunga om hur Gud, slutligen, kommer att sätta den slutgiltiga punkten för berättelsen om den här världen och Hans rike kommer att bryta igenom. Det kommer att bli en ny verklighet så fantastisk att vårt själva språk går sönder, när vi försöker beskriva det. (Om du inte tror mig, lär gärna Uppenbarelsebokens 21 kapitel och försök att utläsa det vettiga i språket där.)

Jag önskar dock att rimmet i stället skulle vara “when an old world is redeemed”.- ”när en gammal värld är återupprättad”. Slutligen. När Guds rike har kommit här på Jorden. När Hans vilja, slutligen, sker på Jorden såsom i Himlen. När vi ser bönesvaret på den bön som Jesus själv lärde oss att be.

Detta är en teologi i bjärt kontrast till ”vi ska fara bortom molnen, vi ska fara bortom Mars”. En där församlingen ska ”ryckas bort” och de som ”lämnas kvar” ska gå under. En teologi som dessvärre kommit att bli alldeles för vanlig i sentida västlig evangelikal och karismatisk kristenhet.

En teologi av återupprättelse och försoning är dock mer i samklang med såväl skrift som tradition. Inte minst Frälsningsarmétradition.[1]

 

Hur ser Hopp ut?

Teologins yttersta mål är att andas Hopp in i Kyrkan. Evangelium är Goda Nyheter. Punkt. Varje förvrängning av det – varje undervisning av dessa goda nyheter som leder till en knut i magen eller en dålig smak i munnen är helt enkelt inte kristen. Och undervisning om framtiden, eller till och med ”De yttersta tingen” (Eskatologi), utan ett tydligt fokus på vårt Hopp i den fullständiga frälsningen, är helt enkelt inte evangeliets sanning.

En undervisning såsom ”Världen blir allt mörkare och mörkare, tills slutligen då Jesus ska rycka upp oss bort till himlen” är, helt enkelt, felaktig.

Visst – det är mörkt kring oss. Det vore dåraktigt för vem som helst att förneka det. Bara i senaste veckans nyhetsflod (när detta skrivs) har vi hört flera fruktansvärda exempel. Den här specifika veckan har det varit en terroristattack mot muslimer i Nya Zealand, ytterligare ett stort utbrott av Mässlingen i Europa, flera nyheter om stora korruptionsskandaler och pengatvätt, ett stort trafficking-mål där många, många unga kvinnor exploaterats sexuellt, och så vidare, och så vidare.

Men som kristna har vi en möjlighet och en plikt att förkunna om en annan verklighet också. ”Vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor” (Rom 8:22). Gud kommer att återupprätta sin skapelse till ett tillstånd där ”allt [är] gott”. Allt.

Vårat hopp är inte att Jesus kommer att rädda oss från den här världen, utan att Jesus ska återvända och rädda hela världen. Från terrorism. Från Mässlingen. Från girighetens effekter. Från sexuellt utnyttjande.

Det bibliska budskapet om hopp, är vad Jesaja talar om när han talar om hur nationerna ska smida om sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar (Jes 2:4). Det är hur Jesus ger kropp åt sin tro på Gud (på samma sätt som vi ska vara Kristi Kropp). Det bästa sätt vi kan förstå Guds herravälde, Guds rike, är att se på Jesu liv. Och Jesus ryckte sannerligen inte bort någon, till någon slags magisk plats utanför deras egen värld och omständigheter, för att hela eller befria eller förlåta personen hens synder. Istället etablerade Han riket mitt i en fientlig värld.

Han lär Sina lärjungar att be ”låt Ditt rike komma”, inte ”låt oss lämna denna jord och bli uppryckta till dig”.

Hoppet, såsom det utmålas i Uppenbarelsebokens 21 kapitel, är en värld av fred och frid, av hälsa, där inga behov längre finns, där ondskan inte längre får plats. Där varje tår är borttorkad från våra kinder. Det vi kommer leva tillsammans med Gud, i evigheters evighet. Men detta liv av Hopp sträckes oss ner från himlen och etableras på jorden. Gud kommer att bo mitt ibland oss. Vi kommer inte att ”ryckas bort”.

Faran med att tänka fel om framtiden

Teologen Daniel Miliore skriver, i sin systematiska teologi ”Faith seeking understanding”

.…contemporary neo-apocalypticism, as I will call it, marginalizes or ignores the saving activity of Christ and sometimes weds a gruesome portrayal of final cosmic warfare with terrorist political action. Dividing the world into the good and the evil, neo-apocalypticism demonizes all who are considered enemies, is absolutely convinced of the righteousness of its own cause, and in some cases calls for holy warfare –Migliore

Migliore, Daniel (2014 (1991, 2004)). Faith Seeking Understanding – an introduction to Christian theology, Third edition. Cambridge : Wm. B. Eerdmans Publishing Co. p. 352

 

Alltså ”samtida neo-apokalypticism, som jag kallar det, skjuter åt sidan eller bortser helt från Kristi frälsningsverk och knyter emellanåt samman ett kusligt porträtt av slutligt, kosmiskt, krig med politiska terroraktioner. Genom att dela upp världen i de goda och de onda, demoniserar neo-apokalypticismen alla som den anser är fiender, samtidigt som den är absolut övertyga om sin egen rättfärdighet. Ibland, till och med, när den kallar till ’heligt krig’.”

Som frälsningssoldater (eller kristna i allmänhet, men…) måste vi inse att varje doktrin eller teologisk rörelse som för vår blick från ”Kristi frälsningsverk”, måste dömas bort som obiblisk. Vi måste ha just Kristi frälsningsverk för våra ögon. Det måste vara den lins genom vilken vi läser hela Bibeln. Vi kallas inte ”frälsningssoldater” för intet. Vi är inte ”Guds armé” – vi är ”Frälsningsarmén”.

Vi tror att vi är inbjudna i denna Guds plan att rädda hela världen. Faktiskt – ännu mer – vi har svarat på den inbjudan genom att ingå i förbund med Gud för att åstadkomma just detta. En tro som får oss att sitta och i stillhet vänta medan mörkret oundvikligen blir allt mörkare tills Kristus hämtar ”hem” oss, till himlen, är inte vår! Vi är räddade för att rädda andra!

Så den första faran med läran om ett ”uppryckande” är inaktivitet. Pacifism i kriget mot ondskan.

Men den andra och till och med värre faran är att vi löper risken att ta fel på fienden.

I Efesierbrevet, som förspel till instruktionen att ta på sig Guds vapenrustning, skriver Paulus

”Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna.” (Ef 6:12)

Alltså inte, understryker INTE, mot kött och blod. Aldrig.

Du kommer aldrig att möta en person som Gud inte älskar, eller som Gud inte ser på med nåd och kärlek. Gud är inte fiende till någon som du träffar. Och inte du heller. Du är förbunden, i ditt förbund med Gud, att kämpa för och aldrig mot den personen. Fienderna – makterna i den här världen – är inte människor, utan de andekrafter vi kallar girighet, lusta, status och så vidare. Krafter som, verkligen, regerar över våra samhällen och nationer.

Om vi missuppfattar det här eller tänker fel, kommer det inte enbart resultera i att vi blir pacificerade. Det kommer i stället, dessutom, att hjälpa vår fiende att slakta, förgöra och stjäla från människor som Gud älskar.

Den tredje faran är den deterministiska tro som blir resultatet av ”uppryckande”-teologin. Världen är, enligt den här tron, på en tidslinje. Närmast en tidtabell. Inte mycket kan göras för att påverka den. Ännu värre – varje försök att påverka vad som uppfattas som ”tidens tecken” är en attack mot Guds plan och Gud själv.

Men det innebär också att kristna som tror att de ska blir ”bortryckta”, inte uppmuntras på något meningsfullt sätt att ta ansvar för Guds skapelses framtid (eller sina egna framtida generationer). I deras sinne är detta en engångsvärld, och Herren kommer att rädda dem från den, oavsett. Vilken som helst överkonsumtion av världens resurser kommer att bli utan konsekvens för dem, tror de.

Detta går emot vårt eget Soldatförbund, där vi lovar (förbinder oss till Gud) att leva i enkelhet och i solidaritet med de fattiga och åsidosatta.

Nej! Denna neo-apokalyptiska framtidssyn måste överges och läggas åt sidan, till förmån för en hoppfull eskatologi i stället. Vi behöver en berättelse om framtiden som inte utelämnar alla de allra viktigaste delarna!

En framtid av “och”

När vi berättar om den framtid som väntar oss, måste vi använda ordet ”och”. Mycket.

Vi vet hur vårt hopp ser ut, för Guds rike är kommet mitt ibland oss, demonstrerat av Jesus Kristus OCH det kommer att komma, som ett svar på våra böner. Vi har smakat det. Herren har gjutit sin kärlek i våra hjärtan OCH kommer att återupprätta våra hjärtan till en evig kärlek. (1 Kor 13). Gud kommer att återupprätta hela världen OCH Han kallar oss till att skrida till verket!

Vårt hopp en återupprättad, fullständigt frälst, värld måste bejaka att det kommer en dag då Gud kommer att sätta slutlig punkt för orättvisa, ohälsa, ja för själva döden.

Men vårt hopp kallar oss också till att vara Hans händer till den här världen. Att vara Kristi kropp, som gestaltar Guds rike OCH påskyndar dess ankomst på den här jorden.

Uttryckt på det sättet, kan vår berättelse om framtiden till och med bli en äventyrsberättelse som vi får agera ut. Vi kan bli inbegripna i den största berättelsen någonsin – Världen för Kristus!

 

[1] Booth, William. (1890). ”The Millenium – or The Ultimate Triumph of Salvation Army Principles”. Downloaded March 18th, 2019, from http://www.armybarmy.com/JAC/article12-83.html

 

Publicerat i Dogmatik, Kultur / Sociologi / Reflektion, Systematisk teologi | Etiketter , , , | 1 kommentar

Är det skillnad mellan att hålla fred och skapa fred?

Dagens kortaste: Matt 5:9, i svenska Bibel 2000 säger

”Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner.”

Men Grekiskan använder ”εἰρηνοποιός”, ”Eirenopoios” – alltså den som skapar fred (eller frid). Inte enbart passivt ”håller fred”, utan aktivt skapar fred.

Hur ser vi på detta fredsskapande? Är det en avgörande skillnad mellan att hålla fred och att skapa fred? ”Poios” betyder ”bygga” som i att bygga ett hus eller en möbel. Vad bygger vi med för virke och metoder när vi försöker bygga fred?

Publicerat i Exegetik, Språklig Exegetik, Vardagsexegetik | 1 kommentar