Profetera – hur enkelt är det? (Ett grundtextstudium)

ὁ δὲ προφητεύων ἀνθρώποις λαλεῖ οἰκοδομὴν καὶ παράκλησιν καὶ παραμυθίαν.
— 1 Kor 14:3

Den lilla versen ur Första Korinthierbrevet innehåller en stor hemlighet. Samtliga tre verb här kan nämligen översättas ”trösta” på svenska. Alltså ”Men den som profeterar talar till människor, han tröstar, tröstar och tröstar”. 

I morgonandakten på jobbet idag läste vi en enda vers ur Jesaja bok – Kapitel 50, vers 4

Herren Gud har gett mig en lärjunges tunga, så att jag kan inge den trötte mod. Varje morgon gör han mitt öra villigt att lyssna på lärjungars vis.

Att vara en lärjunge, att vara en profet – att överlåta, helga, vår röst och våra ord till att användas av Gud själv, tycks handla om… Tröst. Att inge den trötte mod.

Tänker vi på det profetiska ordet som tröst? När vi profeterar – försöker vi förmedla tröst? Och när vi tröstar – är det rent av att överlåta våra ord till att användas av Gud?

 

Det här inlägget postades i Diakoni, Exegetik, Lärjungaskap, Själavård, Språklig Exegetik, Vardagsexegetik och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *