Redan titeln ”Innanför eller utanför?” är antagligen tillräcklig för att väcka obehagskänslor hos en del. Frågan har emellanåt ställts kring Domsöndagens texter ”Innanför eller Utanför – var ska du hamna en gång? Har du allt rätt ställt med Gud?”. Under vissa perioder i åtminstone frikyrkans historia har det också handlat om Innanför eller Utanför församlingen med en tanke om församlingen som en fristad mot det stora och farliga där ute i Världen. Men också en tydlig gräns mot det världsliga – och är du inte tillräckligt omvänd utan exempelvis kanske går på bio eller äter en middag på krogen, kan du bli utestängd.
Båda dessa perspektiv är gamla, men inte tillräckligt gamla för att inte fortfarande finnas och göra ont i vårt kollektiva medvetande i Frikyrkan. Och vi måste prata om dem. En annan gång.
För idag vill jag att vi i stället funderar över begreppen Tillhörighet och Utanförskap.
Jag har tagit följande från gårdagens ”tillsammanspredikan”, där vi samtalade om Pingstens budskap – att Gud, genom Anden, skapar ett nytt Vi som inte är beroende av språk, nationalitet, status, könsidentitet eller något annat – ”Så är nu ingen jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna – alla är ni ett i Kristus”, med Paulus ord.
Men det jag hoppas att vi ska kunna göra här är att också just samtala. Jag vill inte komma med färdiga, teologiska svar, utan öppna upp samtalet. Och jag vill göra det med två övningar.
Innanför eller Utanför – 1.
En bild på en halvöppen port med valvbåge ovanför. Ingen bakgrund syns genom den öppna porten.
Taktil teckning av Mackan, 2016
Den första bilden jag vill visa heter ”Innanför eller Utanför – 1”.
Bilden är av en halvöppen port, med en valvbåge i sten ovanför. Bilden är en taktil teckning, så den är inte så detaljrik, för att vara lättare att avläsa. Om du vill se bilden i större format är det bara att klicka på den.
Porten är halvöppen, men man ser inte vad som finns bakom den. Den ambivalensen är medveten. Vi vet inte om vi själva verket är Innanför – och tittar ut, eller Utanför – och tittar in.
(Perspektivet är dessutom återgett på ett sådant sätt att det återger upplevelsen att inte se. Vi som inte ser med ögonen vet, bokstavligen, inte vad som finns på andra sidan dörren. Vi har ingen information om det, för vi har inte känt det. Det är enbart tomrum i öppningen…)
Den andra bilden jag vill visa heter ”Innanför eller Utanför – 2”.
Innanför eller Utanför – 2. Taktil teckning, 2016.
En valvbåge markerar öppningen till ett dukat festbord. Men är vi innanför eller utanför?
Det är en motsvarande valvbåge, men nu är porten helt öppen. Bakom dörren döljs en festmåltid – där står en tårta vid ett bord, som är dukat med tallrikar, skedar och glas.
Även i denna bild finns samma ambivalens. Är vi i själva verket Utanför festen och tittar in? Eller är vi på något sätt fångna eller begränsade och tittar ut på festen, där ute i friheten?
Titta på bilderna och fundera. Vem är du, som betraktare? Längtar du ut till något större, friare, festligare? Eller längtar du till en tillhörighet vid värmen och tårtan? Och om du känner att du törs och vill, så dela gärna dina tankar här. Min önskan är att Theos.se ska vara en plats för just samtal.
Men oavsett ditt perspektiv är den andra bilden tydlig i ett avseende. Du är inbjuden. Oavsett om det är ut i något friare, något vackrare, eller in i ett sammanhang, en tillhörighet. Det är, ytterst, vad jag tror att De Glada Nyheterna handlar om.
Går det att ha en gemenskap utan att i någon mån exkludera samtidigt? För gemenskap existerar ju i förhållande till något annat – utanförskapet. Kan något betraktas som värdefullt om det finns till alla, utan krav?
All form av vänskap har sitt pris, man får inget om man inte samtidigt är beredd att ge. Det gäller kärlek och vänskap(du uppfyller mina behov och jag uppfyller dina), det gäller medlemskap i vilken förening som helst (om inte annat så medlemsavgiften och följa föreningens regler) och det gäller definitivt i religiösa sammanhang.
Speciellt i religiösa sammanhang där den gemensamma upplevelsen är beroende av att alla hjälper till och förstärker den gemensamma verklighetsuppfattningen.
Detta kommer man inte runt, mekanismen finns där. Man ger och man tar, och för att vara med i gemenskapen så måste man följa gemenskapens regler för att få vara kvar på insidan av den.
För min del försöker jag välja mina gemenskaper öppet, baserade på vad jag själv tänker och känner, inte vad som förväntas av mig av andra. Och jag har full förståelse för att detta exkluderar mig från många sammanhang – det är vackert så.
Jag har erfarenhet av att vara mobbad, så det där med att titta in bakom galler på den varma gemenskapen, är något jag har starka känslor inför. Utanförskap, utfrysning, att inte duga för en viss grupp människor, för att få dela deras gemenskap. För särskilt barn är det många gånger viktigt att definera sin gemenskap, och det görs många gånger genom att ta avstånd från sånt och såna som inte uppträder, ser ut, eller är som man ”ska” vara.
Livet har givit mig verktyg att söka gemenskaper som inkluderar mig, snarare än exkluderar mig, bättre självförtroende och självkänsla. Tro på mitt egenvärde. När jag numera blir ifrågasatt av någon, är inte min första tanke ”vad är fel på mig”, utan ”passar det inte så är det den andres förlust”.
Min bild av Jesus är sådan som Mackan här ovan skriver: ”alla är ni ett i Kristus”, med Paulus ord”. Det är inte människans plats att döma, det tillkommer andra makter. När jag blev civilmedlem i Frälsningsarmén var tanken om att Jesus inkluderar alla, en av de bärande orsakerna till att denna kyrka var något för mig.
Båda bilderna är för mig viktiga. För mig handlar gemenskap om att vara välkommen och att välkomna. Det handlar om att ha en plats som jag kan kalla hem och där folk känner mig vid namn. Såsom varande ensamvarg tänker jag mig den gemenskapen som en plats där vi delar berättelser, mat, bekymmer och glädjeämnen. Men det är inte platsen där jag alltid befinner mig.
Det kanske kan få illustreras med ledmotivet till tv-serien Cheers. https://www.youtube.com/watch?v=h-mi0r0LpXo