Förgrund och Bakgrund i dogmatiken

Jag har berört, flera gånger på bloggen, vikten av att avgöra vad som är förgrund och bakgrund i Bibelläsningen. För ett par år sedan lanserade jag ett litet, enkelt men möjligen hjälpsamt exegetiskt verktyg för att avgöra om en enskild text var en förgrunds- eller bakgrundstext. Men sedan dess har jag upplevt att det här är kanske den viktigaste frågan som återkommit, gång på gång, i de teologiska samtalen.

Emellanåt stöter vi på läror grundade på enskilda verser i Bibeln. Det finns då människor som hävdar att läran är ”faktiskt grundad på Guds Ord” och ”det går inte att gå omvägar kring de verser man inte gillar”. Problemet är, naturligtvis, att texterna inte ”utandades” så från början – vers för vers. Verssystemet är från 1500-talets första hälft. Men texterna fick, naturligtvis, inte någon ny mening från Gud i och med det. Och alltså missar vi Guds mening och tanke med texten om vi läser Bibeln på det sättet.

Emellanåt stöter vi också på människor som helt enkelt inte kan förhålla sig till den ondska som också finns mellan Bibelns pärmar. ”Hur kan detta vara Guds Ord?” menar de. Och även om svaret emellanåt liknar det ovan, så kan det ha att göra med flera saker. Dels, naturligtvis, att inte alla texter är bevarade som en instruktion, utan en del faktiskt som varning för oss. ”Gör aldrig så här igen”.

Så hur avgör vi vad som ska ha vikt i vår tro, i vår bibelläsning och till sist i vår teologi?

Vad kan vi lära oss av Emmausvandrarna?

Samma dag var två lärjungar på väg till en by som ligger en mil från Jerusalem och som heter Emmaus. De talade med varandra om allt det som hade hänt. Medan de gick där och samtalade och diskuterade kom Jesus själv och slog följe med dem. Men deras ögon var förblindade och de kände inte igen honom. Han frågade: ”Vad är det ni går här och talar med varandra om?” De stannade och såg sorgsna ut, och den ene, som hette Kleopas, svarade: ”Du måste vara den ende som har varit i Jerusalem och inte vet vad som har hänt där under dessa dagar.” – ”Vad har hänt?” frågade han. De svarade: ”Detta med Jesus från Nasaret, han som var en profet, mäktig i ord och gärning inför Gud och hela folket. Han blev utlämnad av våra överstepräster och rådsherrar, och de fick honom dömd till döden och korsfäst, medan vi hoppades att han var den som skall befria Israel. Men till allt detta kommer att det är tredje dagen sedan det här hände, och nu har några kvinnor bland oss gjort oss uppskakade. De var vid graven tidigt i morse men fann inte hans kropp, och då kom de tillbaka och berättade att de i en syn hade sett änglar som sade att han lever. Några av de våra gick ut till graven, och de fann att det var så som kvinnorna hade sagt. Honom själv såg de inte.” Då sade han: ”Förstår ni så lite, är ni så tröga till att tro på det som profeterna har sagt? Skulle inte Messias lida detta och gå in i sin härlighet?” Och med början hos Mose och alla profeterna förklarade han för dem vad som står om honom överallt i skrifterna.

De var nästan framme vid byn dit de skulle, och han såg ut att vilja gå vidare, men de höll kvar honom och sade: ”Stanna hos oss. Det börjar bli kväll och dagen är snart slut.” Då följde han med in och stannade hos dem. När han sedan låg till bords med dem tog han brödet, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem. Då öppnades deras ögon och de kände igen honom, men han försvann ur deras åsyn. Och de sade till varandra: ”Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss?”

De bröt genast upp och återvände till Jerusalem, där de fann de elva och alla de andra församlade,och dessa sade: ”Herren har verkligen blivit uppväckt och han har visat sig för Simon.” Själva berättade de då vad som hade hänt dem på vägen och hur han hade gett sig till känna för dem genom att bryta brödet.

— Luk 24:13-35

För det första – vad i texten är Goda Nyheter? 

Budskapet om Jesus är glada nyheter för den som hör det. ”Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss?”, frågar sig de båda lärjungarna. Så första frågan om förgrund och bakgrund är vad som är fokus. Vad är Evangelion i texten, vad är Goda Nyheter?

Det här blir speciellt viktigt när vi läser i Gamla Testamentet. Det här är det sättet som Jesus själv presenterar GT:s texter på. Det är alltså inte mina tankar här – det är i stället att försöka tillämpa Jesu egna pedagogik när Han pratar om texterna. Vi kan inte ha ett högre teologiskt ideal för vår texttolkning. Och risken, om vi frångår den här principen, blir både att vi missar vad texterna säger, att vi gör förgrund av bakgrundsfrågor och att vi till sist gör våld på texterna. Och det leder nästan oundvikligen till att också människor blir skadade av teologin.

För det andra – var är Kristus i texten?

”Och med början hos Mose och alla profeterna förklarade han för dem vad som står om honom överallt i skrifterna.”

Till en början kan det vara svårt att hitta Kristus i varje text. Om du inte gör det, kan du lägga texten åt sidan (inte kasta bort den på sophögen – märk väl), väl medveten om att det är en bakgrundstext. Framstår inte Kristus som tydlig i texten, behöver du den inte för att bygga en teologi, då Kristus är den som måste vara centrum. I vår tro. I vår teologi. I vår förkunnelse.

Texten kan ha fler värden, absolut. Inte sällan vill den förklara hur något var då och ofta tjänar läsaren på att fråga ”varför?” till en text. Men om du inte ser Jesus i texten, bör du inte göra den ”tyngre” eller viktigare än vad den är. Den ska inte stå i förgrunden i något läge av teologin.

Klassiska misstag här är att exempelvis läsa gammaltestamentliga texter om Templet såsom handlande om den kristna kyrkan, eller som en förebild för kyrkan. Men så är det nu inte – Jesus säger själv att Han ska bygga Guds tempel i våra hjärtan och Jesu förkunnelse handlade om Riket, inte om Folket eller Templet. Andra fel kan vara att läsa gammaltestamentliga lagar såsom normerande för kristna utan judisk bakgrund, trots att det är frågor som tagits upp både av Jesus och senare av apostlarna i Apg kap 10-15.

Men Kristus finns i Gamla Testamentet. Och Kristus måste vara centrum i vår förkunnelse, i vår tro och i vår teologi. 

Med de här båda riktlinjerna som tömmar, är det inte så lätt att skena iväg i teologin. Att vi låter samma saker vara viktiga för oss som de var för Jesus. Och att vi låter Jesus och Hans undervisning vara centrum i vad vi säger och hur vi lever.

Det övriga är periferi. Inte utan värde, men inte centrum. Och därmed bakgrund.